Hälsningar från Helvetesjävlaskitien

Knappt en timme efter att jag skrivit klart det förra inlägget gick jag ut i korridoren. Då hörde jag hur familjen som samlats under dagen brast ut i en monoton kör av tårar och litenhet. Fadern och maken var nu död. Jag stod i matsalen. Sakta drack jag ett glas fil och såg hur sönerna vankade av och an, in och ut från salen där deras fader alldeles nyss gav sig av. Jag kände mig i vägen. Så. I. Vägen. Försökte smyga tillbaka. Och bakom mig hörde jag sorgen och tankarna som nästan gick att omfamna: de om hur tomt allt plötsligt blev.

Dagen efter flyttades jag från damerna som jag delat rum med till en annan sal. Bredvid mig låg en man i min egen ålder. Exakt varför han var där tog jag aldrig reda på. Det spelade inte så stor roll. Oavsett så var vi där av samma anledning. Sjuka, svaga, oförmögna att klara oss på egen hand. Den här gången behövde jag bara ha en extra slang in i kroppen. Han hade desto fler. Precis som jag, sist jag var här. När han vid ett tillfälle skulle resa sig från britsen fastnade galldränaget och den senapsgula sörjan slängdes ut i spontana penseldrag över golvet och väggen. Galla luktar inte alls så illa som jag hade inbillat mig.

Under lunchen började jag prata med en man som haft tarmproblem i över tjugo år. Nu var han återigen inlagd. Nya prövningar som skulle övervinnas. Hans ansikte var sammanbitet. Han pratade med stängda ögon, på utandningen, lågt, som viskningar. Jag såg slangen som gick till katetern. Jag höll mig för skrevet. När han reste sig, tappert och inspirerande, såg jag stomipåsen på magen. Och även fast det känns fräckt, så vore det ännu mer elakt att inte erkänna att jag kände mig tacksam för att min sjukdom inte förvandlat mitt liv och min kropp på samma sätt. När jag senare på kvällen, under flera etapper, tog mig an konsekvenserna av en nykonstruerad mage kände jag en osympatisk lättnad.

Även om jag märker att min tillvaro kunde vara betydligt värre, så kommer jag inte ifrån mina egna tankar om livets djävlighet. För jag ser det nu. Väldigt klart. Tydlig text. Jag ser hur den här sommaren kommer att vara motsatsen till så många andra. Hur den kommer att sammanfattas med allt jag inte gjorde. Hur jag satt bredvid. Eller snarare hur jag spionerade från buskagen på allt som alla andra gjorde. Jag skäms när jag ser hur jag emellanåt förvandlas till en krokryggig, bitter och charmlös jävel. Han med ett bröst som knakar en aning när han hör om hur fantastisk sommaren är.

Det här är sommaren då jag missade Band Of Horses, Dave Grohl, Mastodon och Peace & Love (åh, det gör till och med ont att skriva det). Det här är sommaren då jag inte fick åka tillbaka till Israel och Palestina, då jag inte fick ta mig till Kuba. Det här är sommaren då jag inte fick skaffa mig en stuga i Dalarna. Det här är sommaren då jag inte fick ramla hem berusad på morgonkvisten, mötandes människor på väg till jobbet, en endaste gång. Sommaren då jag antagligen inte kom att bada, då jag inte grillade i Vinterviken, då jag inte satte mig på en uteservering med vännerna alldeles för tidigt på dagen. Sommaren då jag inte red en endaste gång. Sommaren då jag inte kunde följa med min familj till Öland. Sommaren då jag inte till fullo kunde koncentrera mig på förälskelse och kärlek. Sommaren 2011, du är ett hån.

Cancer är en feg ondska. En abstrakt fara som aldrig riktigt går att förstå. En risk som aldrig går att se. En frustande kamphund som inte går att röra. Ibland kan jag nästan lura mig själv till att tro att du inte finns. Men det gör du. Och du kommer inte sluta, även om jag klarar mig. Dåliga dagar önskar jag att du hade ett ansikte. Och om du var en människa skulle jag beväpna mig. Jag skulle forcera in revolvern i din käft. Jag skulle krama avtryckaren. Inte bara en eller två gånger. Jag skulle tömma trumman. Och jag skulle inte ångra mig en endaste gång.

Varma sommarhälsningar från Södra Helvetesjävlaskitien,

Kristian Olof Erik Gidlund