Någonstans i Babylon

Han undrar om jag sitter och skriver på ett storverk. Jag tittar blygt ner på de slarviga och för någon annan helt oläsliga anteckningarna. Mumlar något. Försöker förklara bort mig. Tror jag säger något om en inköpslista. Han är taxichaufför, hans ålder är svårbestämd – antingen lika gammal som jag själv eller tio år äldre. Han har en pappersmugg med kaffe i den ena handen, en bok i den andra. Han ler med hela ansiktet, sätter sig bredvid mig på bänken utanför Södersjukhuset. Vi pratar en stund om vad jag gör. Vad jag arbetar med. Han leder samtalet. Jag följer. Jag berättar att jag är journalist och jag hör hur dålig jag är på att berätta. Jag hör hur tråkigt jag får det att låta. Fast det egentligen är tvärtom. För jag älskar det. Saknar. Längtar tillbaka.

Vid en paus slår jag igen min anteckningsbok för att fråga vad han läser. Han håller upp den lila pocketboken. Den handlar om rikedom. Om Babylon.
– Du vet redan allt som står i den här. Och det gör egentligen jag med, säger han med ett smittande skratt.
Jag ber honom förklara och får höra om bokens pedagogiska, informativa och uppmanande innehåll.
– Så om jag gör så här kommer jag att bli lyckligare, mer framgångsrik och kanske rikare, säger han efter en stund.
Vi fortsätter att prata om det gemensamma intrycket att så många människors strävan idag verkar vara en ny tv-apparat, en ny mobiltelefon, eller vad det nu än kan tänkas vara. Att få verkar stanna upp och känna efter vad som verkligen är viktigt.
– Hur går det för dig? undrar jag.
– Det går nog så där, svarar han med ännu ett skratt.

Jag berättar att jag inte jobbar lika mycket längre. Att jag inte kan. Att jag inte orkar. Jag vet inte om jag berättar det för honom, eller om jag bara tänker: att min längtan tillbaka är så rotad att listan på saker jag vill skriva om numer provocerar mig eftersom jag inte kan stryka den längre.
– Du borde skriva om sjukvården, säger han och verkar mena det.
– På ett sätt gör jag det redan, svarar jag och börjar berätta om bloggen.
Sedan lämnar jag parkeringen där den heta luften hänger vibrerande, för att möta min läkare inför morgondagens cellgiftsbehandling, den första efter operationen.

Väl inne på hennes kontor pratar vi om smärtan efter ingreppet i juni, hur långt bort jag plötsligt tycker att det känns, om maten som jävlas med mig. Vi pratar om den fortsatta behandlingen. Om att den inte blir kortare.

Och någonstans inom mig är det då någonting som går sönder. Min naiva förhoppning om att behandlingen skulle bli kortare, att det här infernot snart skulle ha blossat över, visar sig ha varit helt felaktig. Jag har bråttom tillbaka till den Kristian som en gång var. Men nu tvingas jag ännu en gång se hur mitt liv blir bestulet. Ännu en gång står jag på knä inför det liv som pissar mig i ansiktet.

Den här gången gråter jag inte. Jag nickar sakta, tar mina papper med behandlingsdatum och pillerscheman och går ut i korridoren, förbi spegelbilden där jag i min nya frisyr ser ut som Christian Bale. Jag är en hård jävel om jag bestämmer mig för att lägga den sidan till. När jag kommer ut från sjukhuset tittar jag mot vatteninstallationen till vänster – förbi de tärda patienterna som röker, förbi de höggravida som vankar med ryggproblem – mot platsen där jag tidigare satt. Sommaren dallrar fortfarande. Bänken är tom. Chauffören är borta. Jag börjar gå och tänker att han nu är på väg mot sin framgång, mot sin lycka. Jag hoppas att han kommer klara det.

Jag går nerför trätrappan mot Ringvägen och tänker att det hela egentligen bara är en fråga om mål och förmågan att hitta dit. Men bara är inte så bara. Jag fortsätter gå mot Zinkensdamm. Trafiken är öronbedövande. Trots mina säkra steg inser jag snart att jag är fullständigt vilse.