lördag 9 juli 2011

Jag saknar dig

Det hade gått exakt en vecka sedan jag blev utskriven. Och under den veckan hade jag försökt leva normalt, göra det som jag skulle gjort om jag var frisk. I alla fall nästan. Först åkte jag och mamma hem till min lägenhet för att packa om min väska. Stolt som den tupp mamma vill att jag ska vara bad jag henne titta på när jag klippte av sjukhusets armband, det tydliga tecknet på att man är inlagd. Sedan klistrade jag in det i min almanacka, skrev att det borde dröja länge innan jag fick ett nytt.

När vi var klara åkte vi ut till stugan. Och jag var så trött. Låg och sov i farfars säng. Tittade på filmerna som Sylvester skickat till mig. Läste decimeter böcker under äppelträdet. Och jag gick i skogen. Jag orkade bara gå hälften av den väg som har blivit min egen. När jag kom ut på ängen sprang styrkan ifrån mig, jag hämtade andan och rörde mig långsamt tillbaka. Efter ett par dagar åkte jag upp till Dalarna. Vid hästarna fick jag krafter, om så för ett ögonblick. Men igår, runt lunch, började jag känna att det var något som inte stämde.

Magen och ryggen turades om med att jävlas. Krampaktig smärta som hugger som en kniv. Jag kan inte dölja det. Helvetiskt ont. Och en feber som kröp sig allt närmare. På tåget vred jag ur mitt ansiktes svett som en trasa. Den lilla flickan i sätet framför mig stirrade förskräckt. Jag orkade inte ens le avväpnandes tillbaka. Min syster mötte mig på stationen. Och vi gick långsamt hemåt. Först då, märkligt nog, började feberfrossan.

Jag hade tänkt sova ut stormen, men min syster ville annat. Och det är jag tacksam över. Eftersom jag numer lever utan mjälte, och eftersom operationen inte ens är en månad bort tyckte läkarna att jag borde komma in. På en gång.

Strax därefter satt vi bland svimmade pensionärer, en fotbollspelares brutna handled och den misshandlade fadern och hans vuxna sons tårar på akuten. Innan klockan nått midnatt var jag tillbaka på den avdelning som jag lämnat för vad som kändes som alldeles nyss. Under natten svettades jag frenetiskt. När jag vaknade vid 05 låg jag invirad i en fuktig kokong som blev allt kyligare. Men jag var helt oförmågen att resa mig. Idag har jag sovit. Jag har i princip bara slagit upp ögonen ett par gånger, för att se om det verkligen var sant, att jag redan var tillbaka – jag som skulle slippa armbandet länge, länge.

Och visst var det sant. Varje gång jag vaknade. Nere i korridoren sitter en rysk familj och tar avsked från någon som snart kommer att dö. Följet har vuxit sig större under dagen, och de turas om med att gå in i salen. I den andra korridoren släpar sig en äldre man fram med hjälp av ett gångbord. Där var jag själv, alldeles nyss.

Det är tydligen sommar där ute. Jag hör måsarna käfta med varandra. Ser solen glöda på de neddragna persiennerna. Sköterskorna har ställt ut fläktar i salarna. Här ligger jag och fryser. Läkarna tror att mitt tillstånd kan vara en blodförgiftning. Sådant kan hända, även om säkerhetspådraget runt operationen minst sagt var rigoröst.

Jag fick en anteckningsbok av mamma för ett tag sedan. Den är det mest spontana i mitt liv just nu. Den får ge plats åt plötsliga funderingar, fragment av meningar, idéer till reportage. Listor på saker som jag ska göra sen. Och jag märker att jag längtar efter mig. Han som oftast gjorde det han sa att han skulle göra. Han som var nyfiken. Som tyckte mycket om mycket. Som jagade efter de ögonblick då nuet var det närmaste som fanns. Då livet verkligen användes på riktigt. Nu är jag en tyglad vildhäst.
En fjäril i en glaskupa. A hummingbird trapped, in a closed down shoe store.

Jag önskar att jag kunde ta dig i handen, Kristian. Jag skulle viska i ditt öra, berätta att det snart var över, på ett sätt som gjorde att du verkligen förstod. Och inatt, när korridorerna ligger tysta skulle jag slänga upp dig på min rygg, vi skulle rymma och försvinna någonstans, så bra att vi själva bestämde när vi ville bli hittade. Men jag vet att du förändrats. Att så många tankar tar banor som de aldrig gjort tidigare. Att dina mål suddats ut och blivit allt svårare att läsa. Jag vet att borgen som tidigare var ditt liv slagits sönder, och att du nu måste sätta dig ned för att bygga upp den. För ingenting är längre som det var förut.

Och det är inte slut än. Jag vet att de där viskningarna inte hjälper så mycket, även fast de sägs med all tänkbar värme. Och jag vet att jag inte kan slänga upp dig på min rygg. Men Kristian, jag har inte glömt dig. Det vill jag att du ska veta. Och lika mycket vill jag att du ska veta en annan sak: jag saknar dig. Den du var förut. Den du var innan allt det här började. Någon sade att mina ögon har förändrats, och om det är så, så saknar jag dem med.

47 kommentarer:

  1. Du möter för många motgångar, Kristian. Det borde inte få vara såhär. Det är inte rättvist. Du förtjänar att få göra vad du vill med ditt liv utan begränsningar och utan att känna dig som den tyglade vildhäst du själv beskriver dig som.

    Men du kommer fixa det, du är stark och klok och en så fantastisk människa. Och en dag är Kristian, fjärilen, så stark och full av kraft att glaskupan spricker. Då är du fri att göra allt du drömmer om.

    Sluta aldrig kämpa. Slutar inte tro på dig för en enda sekund. Du klarar det!!! Största kramen,

    SvaraRadera
  2. Vad ledsen jag blir för din skull.

    Men att det är en vildhäst och inte en dressyrhäst inom dig är gott. Men tills dess den kan släpps lös fullt ut måste du verkligen ta kroppens signaler på allvar!

    Är alla dina framtidsdrömmar hemliga? Man eller i alla fall jag blir verkligen nyfiken på vad du skriver i anteckningsboken, vad du drömmer om och så vidare.

    Förresten, har du läst "Naiv.Super" av Erlend Loe? Gillar man listor och vill skratta så är den rolig.

    SvaraRadera
  3. keep on att kämpa

    SvaraRadera
  4. Usch då, det var ju inget roligt...men det händer ofta efter en svår sjukdom, att det blir bakslag och nya sjukhusbesök/vistelser! Själv har jag åkt in akut några gånger efter min "smäll" för några månader sen...vill inte, men har varit tvungen då kroppen skriker att något är fel. Tror att det kommer att bli bättre för oss med tiden....vi kämpar väl på?
    Kram S

    SvaraRadera
  5. All styrka till din sjukhussäng, från min.

    SvaraRadera
  6. Jag följer dig och tänker på dig.
    Du har det kämpigt nu men andra tider kommer.
    Kram från en tant

    SvaraRadera
  7. Styrkekramar från Maria B
    Det kommer att bli bra

    SvaraRadera
  8. Du och dina ord får mig att önska att jag trodde på Gud. Då skulle jag be för dig. Allt gott önskar jag dig och din familj. /Kicki

    SvaraRadera
  9. Varför dessa motgångar?
    Det bara MÅSTE finnas en anledning till att du får kämpa så hårt!
    Du kommer att bli starkare och du kommer att hitta tillbaka till den Kristian du var innan det här. Det är jag alldeles säker på.

    All styrka till dig!

    SvaraRadera
  10. Men älskade Kristian! Jag blev så upprörd när jag läste dina senaste blogg! Har du inte haft tillräckligt?! Du ska veta att vi tänker på dig och pratar om dig varje dag! Men idag känns det som om jag vill ta hand om din blodförgiftning. Du kan skicka hit den så ska vi knäcka den med hammare och stämjärn!!! Sedan skall du få vila dig lite innan du kommer tillbaka med större kraft och jäklaranamma som vi aldrig skådat tidigare. Sedan tar du skorna med stålhätta och fullkomligt krossar detta elände! Kvar ligger bara söndersmulat stoft! Sen är det dags att slänga muggen du fick av E i väggen! Då höres jubel på vår jord.. :-)
    Du kan skicka med vanligt porto! Kram på dig din kämpe!
    Du kan frankera med vanligt porto! Kram gubben

    SvaraRadera
  11. Vilken förfärligt olycklig och otäck smäll just när det började ljusna! Att du ska behöva ta alla dessa prövningar, jag begriper inte ett smack, kunde inte din arma kropp ha fått vila och återhämta sig istället. Men glöm inte att långt inne i ditt medvetande finns den Kristian du längtar efter, precis som barnet finns i oss alla, hur gamla vi än är. Du kommer att kunna plocka fram honom och det lidande och den sorg som nu finns i dina ögon kommer att förbytas till det glitter, den nyfikenhet och det skratt som fanns i dina ögon förut. Det är jag säker på bara du har tålamod att vänta. Men vägen dit tycks krokig och jag förstår om du vill hoppa ut genom fönstret som hundraåringen. kramar

    SvaraRadera
  12. En tanke kom upp när jag läser dina kommentarer här,orkar du läsa allt vi skriver till dig?
    Måste erkänna att jag blir lite orolig när du inte skriver på några dagar,önskar att man kunde skicka en viskning med vinden för att se att du mår bra och om du behöver något...
    Förresten gillar jag ditt sätt att påminna Kristian om att Kristian bara väntar på att kroppen ska lyda så att han kan bli den han inte behöver sakna än en gång....snart!!!
    <3
    A

    SvaraRadera
  13. Styrke kramar till dig. Det är väl dom saker som man går igenom i livet som formar ens personlighet.

    Efter detta här. när du blickar framåt som du kommer att uppleva den nya Kristian....
    Han som har resten av livet framför sig.
    Han som bara väntar på nästa äventyr.

    Anette

    SvaraRadera
  14. Hej främling. Jag följer dina ord och bara älskar hur du skriver om det avgrundshemska. Förjävligt att det ska behöva hända dig. Hända någon. Jag känner igen mig. Fast jag inte varit sjuk. Men min man har och jag har maktlös suttit bredvid och halvt blivit tokig.. Jag känner lukten av hans sjuka sjukhushud bara jag tänker på det. Det var också magen. Och en blodförgiftning som kom som en käftsmäll efter ett tag. Fy fan för ovissheten och att förlora en bit av sig själv. Fortsätt kämpa. Det måste bara sluta bra. /Jonna

    SvaraRadera
  15. Magiskt att du följer mig, blev glad, fast jag inte känner dig elr vet vem du är...

    SvaraRadera
  16. Du som var på väg flera steg framåt och till och med kunde åka till stugan och så kommer det ett bakslag. Klart du är besviken men hoppas de sätter in antibiotika så fort som möjligt för det låter ju som en infektion eller till och med blodförgiftning.
    Du har det kämpigt nu men det blir bättre. Och snart kan du ligga under äppelträdet igen och läsa böcker, vad mysigt det lät.
    Kram alice

    SvaraRadera
  17. Förjäkligt, Kristian, att du drabbades av detta också. Har hört att det inte är helt ovanligt efter en operation, men ändå.
    Hoppas du snart är kurerad och på benen och kan förverkliga dina drömmar!
    Kram Birgitta

    SvaraRadera
  18. Varje gång jag läser vad du skriver vill jag kommentera, men hittar inte orden. Vad kan jag säga som hjälper? Ord är ibland meningslösa. Jag vet inte om du tror på bönens makt. Det gör jag, så jag innesluter dig i min bön och jag ber Guds Moder beskydda dig...

    SvaraRadera
  19. Nog blir det väl en bok? När du blir frisk, när du orkar. Du har en egen ton i ditt skrivande. Redan vid tjugosju år. Det vore så synd att låta det stanna vid artiklar. Nej, en bok får det bli. När du blir frisk. Bli det snart. Vänliga hälsningar.

    SvaraRadera
  20. Du är fantastisk.
    Bajs på allt som heter sjukdom.
    Jag tänker på dig.

    SvaraRadera
  21. Tänker ofta och mycket på din situation och vet att ibland är ord överflödiga.
    Så en tanke till dig och en vetskap om din otroliga styrka som du visat prov på hittills skänker jag dig idag!

    SvaraRadera
  22. Ge inte upp.
    Du kommer att bli bra.

    Mumma.

    SvaraRadera
  23. Hoppas infektionen ger med sig snart och att du återfår krafter och kan njuta av sommaren. Och tack att du delar dina tankar med oss.
    Ewa

    SvaraRadera
  24. Usch, de var väl onödigt med en infektion ovanpå allt annat... Men så skönt ändå att du blev utskriven och hann att sommarnjuta lite. Tänk vad kroppen kan! Snart är du där igen - ute i sommaren!
    Tack för att du delar med dig till oss.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  25. when I read the first line one smile just appear in my face, but as soon as just I continued the read the smile was gone and, again, your words break my heart, and I'm wondering how it's possible that when you think that the story is over, it returns.
    All my prayers are with you.

    SvaraRadera
  26. Du kommer tillbaka även om det är ett steg fram och två tillbaka vissa gånger. Styrkekramar!

    SvaraRadera
  27. Jag kommer att tänka på det där med draken. Att det är i motvind den lyfter.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  28. Den Kristian du saknar så....Han kommer tillbaka fast med lite större livserfarenhet och kanske en annan nyare syn på livet men ändå i grunden densamme. Återigen, tålamod, patience, skynda inte fram för fort utan låt kroppen läka inifrån i den takt den behöver. Ta ett litet steg i taget och för varje dag som går allt större och större . Men fram till dess, vila under trädet hos farfar och njut av att läsa och skriva tills du är redo för den stora världen igen.Ta väl hand om dig
    Varm Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  29. Det var tråkigt att höra att du har blivit inlagd igen. Varför är det alltid så att när man börjar slappna av och känner att det här kommer att fixa sig, så kommer skiten tillbaka? Vet att jag låter bitter nu, men det är ju så! :( Men klarar du det här så klarar du allt! :) Hoppas av hela mitt hjärta att du mår bättre snart! Många kramar till dig! Kämpa på!

    SvaraRadera
  30. Du kämpe! Ge aldrig upp! Du KAN och du SKA snart leva det där livet igen! Eller hur? ;)

    SvaraRadera
  31. På omvägar fick jag höra om din blogg och började läsa den. Jag är ungefär i din ålder, men på andra sidan sjukhussängen, jag jobbar med patienter som har samma typ av sjukdom som den du har. Du skriver väldigt fint om det tunga som du drabbats av och jag tycker att det ger mig ett välbehövligt nytt perspektiv på hur mina patienter har det. Så jag ville mest tacka. Jag önskar dig allt gott och hoppas att du slipper det där armbandet så snart det bara går.

    SvaraRadera
  32. Styrkekramar, tänker på dig varje dag. Hoppas det kommer bättre dagar med lite vind i seglen igen, och att sj. syrrorna behandlar dig väl over there!
    Jenny K

    SvaraRadera
  33. Vet du vad, du har helt rätt. Livet blir aldrig det samma. Du blir aldrig den samma. Din kropp kommer aldrig att kännas likadan som den en gång gjorde. Framtiden är full av sjukhusbesök, återbesök, kontroller, fixandes och trixandes, och uppföljningar och tillrättningar hit och dit. För evigt. Du måste ändra diet, mat-och-sov-klocka ;), motion, dagliga aktiviteter...och allt kommer ta en så jävla lång tid att komma igen. Det är skittrist, helt enkelt. Men vet du vad, Kristian, om du vill leva, kämpa för det, kämpa för livet. För livet är ditt, även om det blir annorlunda. Och annorlunda kan bli väldigt bra och fint. Ibland kan det till och med bli bättre. Men bara om du vill, om du verkligen vill. Den gamla Kristian finns alltid i dig, men han kanske inte kan komma igen som förr. Det gör inget, det går ändå. Tro mig, jag tror på dig. Jag ligger lite före - jag vet att det går. Det är skitsvårt, men det går. :)

    SvaraRadera
  34. Tur att du har en syster som ser och förstår. Och så TRIST att du fått blodförgiftning, men du är seg, du fixar det också. Jag är övertygad. Och den där Kristian som du saknar, delar av honom finns ju, men kanske inte hela. Jag tror att de nya delen av dig också kommer att smälta in och bli en hel person. Må gott och hoppas du drömmer söta drömmar!

    SvaraRadera
  35. Hej Kristian, vill sända en enorm styrkekram till dig med förhoppning om att du snart blir bättre igen och kan återgå till dina tidigare projekt.
    Även om du förändrats (som alla vi sjuka gör) så är jag övertygad om att den "gamle" Kristian finns kvar intakt inom dig - han är bara satt på sparlåga lite nu, så att du skall orka kämpa och bli frisk!
    Styrka, kraft och mod,
    Tina

    SvaraRadera
  36. Jag minns en tid och en varm sommar för längesedan då min son bara var en liten pojke ....Han kämpade som du gör nu och ofta drabbades han av alla helvetets biverkningar som man kan råka ut för tex blodförgiftning. Det var så tungt varje gång det hände. Men vet du Kristian, det är historia nu liksom alla de ärr som pryder hans kropp.I dag lever han för fullt och är pappa till två. Vill bara berätta detta som ett litet pepp på vägen...vi tänker på dig. Kram

    SvaraRadera
  37. Styrkekramar till dig

    /Från en 2-barnsmor

    SvaraRadera
  38. Snälla skriv en bok !!! Kram !!

    SvaraRadera
  39. Det måste känts som ett "svek" när den nyvunna friheten åter övergick i smärta, feber och svaghet. Det är ju inte alls konstigt om det känns hopplöst ibland i ett sådant läge, men önskar nu att du snarast får möjlighet till att resa dig upp igen och envist återta den plats i livet som du stolt erövrat tillbaka. / JJ

    SvaraRadera
  40. Jag fick en noll två i min hand för ett par dagar sedan, med din krönika "jakten på den vita valen" Du i ett nötskal, du kan o orkar uttrycka dej så att man berörs i hjärtat. Kämpa på i din egen jakt, den måste få ett bättre slut än kapten Ahab's. Du är verkligen värd att få känna framtidstro o glädje. Undrade vad som hänt när din blogg uteblev några dagar, o det var med sorg jag såg att det kommit ett bakslag med ny sjukhusvistelse.Hoppas du ändå har din kämpaglöd kvar o vinner din kamp.Håller alla tummar för dej.Kramar med styrka!

    SvaraRadera
  41. Massor av tankar till dig. Du skriver fantastiskt. Hoppas att du en dag snart får möjlighet att skriva lika vackert om något som inte är lika tungt, orättvist och sjukhusrelaterat. /Elin

    SvaraRadera
  42. Jag skickar en hög styrka jag också. Det kan du inte få för mycket av. Tack för fina ord om en ful verklighet.

    SvaraRadera
  43. Tänkte på att det är viktigt för dig att se det utgångsläget du nu har och att varje steg i rätt riktning är en seger och succe. Det kommer att ta tid för dig att lära känna din kropp, för den har förändrats. När du känner den bättre och den stör dig mindre, då orkar du komma tillbaka och tänka dina tankar på det sätt du önskar. Kram från Silverlövet

    SvaraRadera
  44. Hej Henrik,
    Lite truminspiration till dig:
    http://www.youtube.com/watch?v=gj1C2IbXlqc&feature=player_embedded

    Kram Carina

    SvaraRadera
  45. Vackraste orden, de byggs samman till något fantastiskt och de för dig framåt. Jag känner inte dig men genom dina ord kommer jag nära dig. Du är bäst!
    A

    SvaraRadera
  46. Jag följer dig och tänker på dig.
    Du har det kämpigt nu men andra tider kommer.
    Kram från en tant

    SvaraRadera
  47. Jag heter LISA och är från USA, jag vill använda denna möjlighet att tacka min stora Agadaga som verkligen gjorde mitt liv till en trevlig dag idag. Den här stora mannen Dr Agadaga förde min älskvärda man tillbaka till mig, jag hade två underbara barn från min man, för ungefär fyra år sedan har jag och min man varit i ett strid eller det andra tills han äntligen lämnade mig för en ung dam. Jag kände att mitt liv var slut och mina barn trodde att de aldrig skulle se sin pappa igen. Jag försökte vara stark bara för barnen men jag kunde inte kontrollera de smärtor som plågar mitt hjärta, mitt hjärta var fyllt av sorger och smärtor eftersom jag var verkligen kär i min man. Varje dag och natt tänker jag på honom och vill alltid att han skulle komma tillbaka till mig, tills jag en dag träffade en bra kompis som också var i en situation som jag men hennes problem var hennes förälskare som hon hade en oönskade graviditet för och han vägrade ta ansvar och dumpade henne. hon berättade för mig att mina var ett litet fall och att jag inte skulle oroa mig alls, så jag frågade henne vad som var lösningen på mitt problem och hon gav mig den här stora manens e-postadress. Jag tvivlade på om den här mannen var lösningen, jag kontaktade den här stora mannen och han berättade för mig vad jag skulle göra och jag gjorde dem alla, han berättade för mig att vänta på bara 72 timmar och att min man kommer att krypa på knäna bara för förlåtelse så gjorde jag troget vad den här stora mannen bad mig göra och säkert efter 72 timmar var han tillbaka till mig igen kontakta Dr Agadaga för hjälp idag på agadagaspiritualhome@gmail.com

    SvaraRadera