onsdag 13 juli 2011

Hälsningar från Helvetesjävlaskitien

Knappt en timme efter att jag skrivit klart det förra inlägget gick jag ut i korridoren. Då hörde jag hur familjen som samlats under dagen brast ut i en monoton kör av tårar och litenhet. Fadern och maken var nu död. Jag stod i matsalen. Sakta drack jag ett glas fil och såg hur sönerna vankade av och an, in och ut från salen där deras fader alldeles nyss gav sig av. Jag kände mig i vägen. Så. I. Vägen. Försökte smyga tillbaka. Och bakom mig hörde jag sorgen och tankarna som nästan gick att omfamna: de om hur tomt allt plötsligt blev.

Dagen efter flyttades jag från damerna som jag delat rum med till en annan sal. Bredvid mig låg en man i min egen ålder. Exakt varför han var där tog jag aldrig reda på. Det spelade inte så stor roll. Oavsett så var vi där av samma anledning. Sjuka, svaga, oförmögna att klara oss på egen hand. Den här gången behövde jag bara ha en extra slang in i kroppen. Han hade desto fler. Precis som jag, sist jag var här. När han vid ett tillfälle skulle resa sig från britsen fastnade galldränaget och den senapsgula sörjan slängdes ut i spontana penseldrag över golvet och väggen. Galla luktar inte alls så illa som jag hade inbillat mig.

Under lunchen började jag prata med en man som haft tarmproblem i över tjugo år. Nu var han återigen inlagd. Nya prövningar som skulle övervinnas. Hans ansikte var sammanbitet. Han pratade med stängda ögon, på utandningen, lågt, som viskningar. Jag såg slangen som gick till katetern. Jag höll mig för skrevet. När han reste sig, tappert och inspirerande, såg jag stomipåsen på magen. Och även fast det känns fräckt, så vore det ännu mer elakt att inte erkänna att jag kände mig tacksam för att min sjukdom inte förvandlat mitt liv och min kropp på samma sätt. När jag senare på kvällen, under flera etapper, tog mig an konsekvenserna av en nykonstruerad mage kände jag en osympatisk lättnad.

Även om jag märker att min tillvaro kunde vara betydligt värre, så kommer jag inte ifrån mina egna tankar om livets djävlighet. För jag ser det nu. Väldigt klart. Tydlig text. Jag ser hur den här sommaren kommer att vara motsatsen till så många andra. Hur den kommer att sammanfattas med allt jag inte gjorde. Hur jag satt bredvid. Eller snarare hur jag spionerade från buskagen på allt som alla andra gjorde. Jag skäms när jag ser hur jag emellanåt förvandlas till en krokryggig, bitter och charmlös jävel. Han med ett bröst som knakar en aning när han hör om hur fantastisk sommaren är.

Det här är sommaren då jag missade Band Of Horses, Dave Grohl, Mastodon och Peace & Love (åh, det gör till och med ont att skriva det). Det här är sommaren då jag inte fick åka tillbaka till Israel och Palestina, då jag inte fick ta mig till Kuba. Det här är sommaren då jag inte fick skaffa mig en stuga i Dalarna. Det här är sommaren då jag inte fick ramla hem berusad på morgonkvisten, mötandes människor på väg till jobbet, en endaste gång. Sommaren då jag antagligen inte kom att bada, då jag inte grillade i Vinterviken, då jag inte satte mig på en uteservering med vännerna alldeles för tidigt på dagen. Sommaren då jag inte red en endaste gång. Sommaren då jag inte kunde följa med min familj till Öland. Sommaren då jag inte till fullo kunde koncentrera mig på förälskelse och kärlek. Sommaren 2011, du är ett hån.

Cancer är en feg ondska. En abstrakt fara som aldrig riktigt går att förstå. En risk som aldrig går att se. En frustande kamphund som inte går att röra. Ibland kan jag nästan lura mig själv till att tro att du inte finns. Men det gör du. Och du kommer inte sluta, även om jag klarar mig. Dåliga dagar önskar jag att du hade ett ansikte. Och om du var en människa skulle jag beväpna mig. Jag skulle forcera in revolvern i din käft. Jag skulle krama avtryckaren. Inte bara en eller två gånger. Jag skulle tömma trumman. Och jag skulle inte ångra mig en endaste gång.

Varma sommarhälsningar från Södra Helvetesjävlaskitien,

Kristian Olof Erik Gidlund

41 kommentarer:

  1. det är inte lätt för mig att vara lika glad idag som igår. Men jag har samma möjligheter som alla andra dagar. Och det får du mig att förstå. Elin

    SvaraRadera
  2. Jag låg på sjukhus förra sommaren i finaste semestertider, cancer såklart. Nu den här sommaren slungas en del hemska minnen tillbaka. Är så rädd att mattan ska ryckas bort igen. Du får ta igen allt dubbelt upp nästa sommar. Kämpa på! Kan du inte berätta lite om hästar och ridning? Vad betyder det för dig? Tänk också att nu har du bara en slang. Stor kram! Linda

    SvaraRadera
  3. Jag förstår din frustration och vi får hoppas på att det bara är denhär sommaren du missar! Nästa har du spring i benen igen! Kram

    SvaraRadera
  4. Man kanske inte ska gapskratta mitt i eländet, men skrattet som kom när jag fick se din rubrik gick bara inte att hejda.
    Den här sommaren blev som den blev men just nu får du glädjas åt det lilla. Som att du har bara en slang till skillnad mot din nya rumskompis och snart har du ingen och är kanske på väg hem igen. Med reservation för att det kan bli två steg framåt och ett bakåt en tid framöver.
    Och om du inte redan gjort det så låna några riktigt bra böcker så går tiden fortare.
    Kramar, alice

    SvaraRadera
  5. Jag grät faktiskt. Albert Einstein, en av mina hjältar, skrev en gång: "Vår situation är denna. Vi står inför en låda som vi inte kan öppna".
    Du kommer att må bättre snart.

    SvaraRadera
  6. Så passande till dig Kristian -

    Styrka kommer inte från att vinna.
    Din kamp utvecklar din styrka.
    När du går igenom svårigheter och du beslutar att inte ge upp, det är styrka.

    Tankar om beundran../ Tina Lillevold

    SvaraRadera
  7. Och du kommer att senare minnas sommaren som var ett helvete men då supermånga blev förälskade i dina ord.

    Jag är glad åt det ilskna du skriver. Att du sätter ord även på det. Och jag hoppas att bloggen fortfarande är din boxpåse, att du inte tänker på och "förskonar" oss läsare. /CJ

    SvaraRadera
  8. Jag har kommit på en i mitt tycke strålande idé när jag läst den här bloggen. Alla som är nyfikna på information, UTOM Kristian då, får gärna maila sockergullig@hotmail.com

    Ni får vara anonyma!

    SvaraRadera
  9. Ja du Kristian, så blev sommaren -11 för dig. Den sommaren då livet tog en paus, eller tog en annan väg. Inget vet vi. Ovetande trampar vi på vår stig utan att ha en aning om vad som väntar bakom nästa krök. Så blev det den här sommaren. Undrar hur nästa blir? Eller morgondagen? För dig? För mig?
    Kram Carina

    SvaraRadera
  10. PS: Fick du länken jag skickade i ditt förra inlägg? Truminspirationen? Eller blir du kanske ledsen av att se nån annan trumma när du inte kan, just nu. Men snart!
    Carina

    SvaraRadera
  11. Så skönt när du skriver igen, när du orkar.
    Så eländigt du har det, dock.

    Håll i. Håll om. Håll ut.

    Det blir bättre.

    / Mumma

    SvaraRadera
  12. Åh, förstår precis hur du känner...27 år. Och gå miste om en sommar, som betyder så mycket då. På sjukhus känner man också så mycket negativ energi, när man ser alla dåliga. Men tänk om...sjukhus inte fanns, hur blev det då. Tyvärr är inte livet ett paradis där inga sjukdomar finns, utan man får utmana dem när de kommer. Precis som du gör, attackera.Tänk nu alla andra somrar som du har framför dig och sätt upp mål för dem istället. Denna sommar jobbar du på att bli frisk. Var rädd om dig
    Önskar dig allt gott
    Maggie

    SvaraRadera
  13. Läser din blogg och tårarna trillar
    Över min egen situation. Över alla missade somrar,vårar,höstar och vintrar.
    Jag lever inte i ett cancer helvete men känner igen vart ord du skriver.
    Min demon är psykisk ohälsa.

    SvaraRadera
  14. Ibland är ord överflödiga. Det du upplever kan inte alltid kommenteras. Jag skickar bara en kram och intygar att jag tänker på dig. Ofta.

    /Åsa

    SvaraRadera
  15. Jag tror jag förstår någorlunda hur du känner det efter att ha stått bredvid nära nära anhöriga som kämpat och förlorat kampen mot cancerhelvetet. Men jag skulle ändå vilja säga: tyck inte så synd om dig själv, ok du är "bara" 27 år och vill göra en hel massa kul saker som du nu inte kan göra men förhoppningsvis kommer att kunna göra framöver. Försök istället att tänka att din cancer kunde ha varit av den obotliga sorten med bra mycket värre lidanden. Barn, unga, gamla, vi hamnar alla på sjukhus när vi blir sjuka och tur är väl det så har vi en chans att bli hjälpta. Det finns helt säkert en hel del, trots det svåra och tunga du nu går igenom, som du kan glädjas åt. Du kanske redan gör det men det syns inte så mycket av det här på bloggen. I dag är jag en hel del år äldre än vad du är och jag minns hur omogen jag själv var i din ålder så jag vill verkligen inte komma med några pekpinnar utan bara intyga hur välgörande det kan vara att sjunga tacksamhetens lov hur jävligt man än har det för jag lovar dig: allt skulle kunna vara bra mycket värre.

    SvaraRadera
  16. To quote a very amazing band called Hurts - "Never give up, it's such a wonderful life".
    And life WILL be wonderful again.
    I'm sure.

    The only thing that's important is that you never lose hope.
    You're so strong - please keep that. You'll get trough that whole thing.
    We're with you.

    Isabelle

    SvaraRadera
  17. Ibland har man helvetiska dagar. Upplever helvetiska tider.
    Sorg i sinnet.
    Det har jag idag.
    Min själ är så orolig.

    Men Kristian, vi kommer igen, vi ska ge den här cancern.
    Vi ska mot bättre tider.
    Friare tider.
    Lättare sinne.
    Eller hur?!!!

    SvaraRadera
  18. Yvonne som skriver här ovan, du har väl ingen aning om hur prognosen för Kristians cancer ser ut? Han har precis gått igenom en jättestor operation och fått halva magen ommöblerad. Självklart kan det vara värre, det kan det alltid, men jag tycker att han har all rätt att förbanna sin situation. Den är illa nog som den är, och det ÄR synd om honom, synd som fan!

    Kristian, du är makalös på att skriva. Jag hejar på dig i kampen mot denna helvetiska sjukdom som cancer är, och hoppas att nästa sommar ska bli så mycket bättre för dig.
    Många kramar, en medmänniska

    SvaraRadera
  19. Hej Kristian.

    Jag har följt din blogg under en tid med förtvivlan och sympatier för din sjukdom, men också beundran för din förmåga att uttrycka dig så vackert i allt detta fula.

    Nej, sommaren -11 blev inte vad du hoppades på. Min syster missfia som också är sjuk i cancer har sedan länge påtalat detsamma. Vi som står bredvid henne skriver under på samma sak; Sommaren -11 är en helvetesjävlaskit-sommar!

    Och därför, just därför, har du rätt att vara hur jävla arg som helst!

    Goa du! Varma styrkekramar skickar jag dig.

    SvaraRadera
  20. Ilska kan vara förgörande. Men också en riktig draghjälp. Och det tror jag att den är för dig nu. Så ös på bara. Skit skit skit. Och helvete. Men du lever. Och de där marginalerna de flyttas ständigt. Nästa sommar kan du titta tillbaka på den här och känna hur totalt annorlunda dit liv är. Kramar om!

    SvaraRadera
  21. Det är stor skillnad på ilska och att förbanna sin situation och självömkan, det första kan vara livgivande och ge kraft, det senare gör bara att man gräver hålet ännu djupare och då blir det svårare att ta sig upp och risken är att man fastnar där nere.

    SvaraRadera
  22. Jag tycker att Yvonne kan gå och shabbychicshoppa istället. Grrrrr......

    SvaraRadera
  23. Mitt hjärta värker så för dig, skulle vilja ta dig under mina vingar och skydda dig från allt ont och cancerdumt....

    Varmaste kramarna

    SvaraRadera
  24. Blir så ledsen av att läsa detta, men det är bra att du orkar skriva och orkar ta ut, även om det kanske är en minimalistisk del av den, all den ilska du känner Kristian. Du får vara arg och ledsen. Eller rättare sagt: du SKA vara arg och ledsen. Och du ska använda alla de starka känslor du är beväpnad med för att med hjälp av din kropp när den blir lika stark, SPÖA SKITEN UR CANCERJÄVELN. Okej?! Slå den, sparka den, sänk den. Står utanför ringen och ropar ditt namn. Jag vet att du klarar det.

    Kramar och oändligt med kärlek från Värmland



    Ps. Du vet, Peace&Love var inte detsamma utan dig. Och utan bandet. Kan aldrig bli. Aldrig.

    SvaraRadera
  25. jag gillar din stil. och det finns väl inte så mycket tröst att säga. sommaren blev inte så bra för dig. Men du fixade en riktigt stor operation.

    SvaraRadera
  26. Åh söta, söta du! Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart! Kämpa på! Puss o kram

    SvaraRadera
  27. Tack för dina fina ord, dina arga, kluriga, frågande och undrande, tunga vackra ord.
    Tjugosju år, vad är det säger sextioettåringen.
    Krya på dej och se till att få sisådäre 60 somrar till, med utan smärta. ;-O
    A

    SvaraRadera
  28. Fy fan för dig Yvonne ......... du är en stor skit!!!!!!!!!!! Cajsa

    SvaraRadera
  29. Du skriver helt fantastiskt Kristian och jag vet att du kommer klara det. Självklart kommer du att klara det. Jag och så många många andra tänker och hejar på dig. Krya på dig. Kramar

    SvaraRadera
  30. Jag skulle nog vilja hålla med flera av ovanstående kommentarer.
    Yvonne! Stoppa upp din förbannade lovsång där den inte hörs!!!

    Här har du en fantastisk bloggare som delar med sig av sina tankar och sina innersta känslor, och du har mage att säga till honom att göra något annat.
    Hela den här bloggen är en styrkedemonstration!

    Hade jag kunnat hade jag raderar dig från internet och fyllt din reella brevlåda med skräppost!


    Kristian jag vet att du inte ändrar dig på grund av det som skrivs här.
    Du är en kämpe!!! Gnäll och tyck synd om dig så mycket du behöver!

    SvaraRadera
  31. Har precis läst alla dina inlägg från början till slut, och hoppades på att få läsa att allt är bra i det sista inlägget. Även om du inte skrivit det inlägget så kommer jag följa dej och be (okej, jag är ateist, men be kan man göra ändå) för dej varje dag tills du kan skriva det inlägget!
    Värderar livet högt efter att ha läst din blogg.

    Känns sjukt att någon man sett sitta bakom trummorna så ofta, och som inspirerat mej och mitt band så mycket, kämpar för sitt liv i din ålder. Värderar mitt liv mycket högre efter att ha läst din blogg, även om jag hellre sluppit läsa den och istället läst en turnéblogg där du är frisk.

    Brukar aldrig kommentera eller skriva i bloggar och sånt här annars. Men ville lyckoönska dej i din fortsatta kamp.

    Tillägnar även en av mitt bands låtar, The Last Time, till dej. Lyssna på den om du orkar eller vill. (http://www.facebook.com/thesomores?sk=app_178091127385)

    Lycka till Kristian!

    SvaraRadera
  32. Det är lite sorgligt att se hur snabba vi är att döma människor. Alla älskar vi Kristian och är det då ok att alla hatar Yvonne? Jag förstår vad Yvonne menar, det är klart att det är bättre om man orkar tänka positivt. Och jag förstår om Kristian inte orkar det just nu. Live and let live, hörrni. Allt är inte svart eller vitt.
    Carina

    SvaraRadera
  33. Fyfan vad du skriver bra! Styrkekramar!!!

    SvaraRadera
  34. Jag tycker det är mänskligt att häva ur sig sin sorg, ilska och sitt missnöje. Man känner som man känner och kan inte ändra på det. Det är ärligt och modigt att våga skriva det. / JJ

    SvaraRadera
  35. Helene från Borlänge14 juli 2011 kl. 23:26

    denna yvonne kanske ska ha ödmjukheten att inte skriva i denna blogg...inte på detta sätt hon har gjort hitintills i alla fall..man går igenom många olika faser när man drabbas av nåt svårt..ilska är helt normalt att känna...man tar en dag i taget...ena dagen e man relativt positivt..nästa dag känns allt skit...å det e inget konstigt med det...har inget med självömkan att göra...en frisk reaktion e vad det är...jag tycker du e fantastisk Kristian som delar med dig av denna svåra tid...du skriver så målande o kan verkligen använda ordet...här kommer en krya på dig kram

    SvaraRadera
  36. Kristian, nästa sommar och nästa och nästa och nästa...i en oändlig rad kommer du att göra allt det du missade i år och jag hoppas och tror att den känsla du då har kommer att kompensera denna missade sommar hundrafalt. Så måste det vara, så blir det om det finns nån rättvisa i världen. Och som någon skrev, det du skrivit denna sommar har gett dig beundrare och fans över hela världen och om du någon gång skriver en bok, vilket jag hoppas du gör kommer vi alla att köpa den och sprida dina ord över världen. Och när du står på scen igen och ger ut nästa skiva kommer vi att jubla så det överröstar dina trummor. kramar

    SvaraRadera
  37. Ja du har missat en del, en hel del, men du kommer att ta igen det! Allt! Med den livsgnistan du har kommer du att få uppleva allt och lite till. Jag vet, jag lovar.
    Hittade dig/din blogg genom en bekant och nu kommer jag att följa dig och din kamp.
    Ge inte upp, du har så mycket att ta igen!

    SvaraRadera
  38. Men du Kristian, det är också sommaren då du fått göra en av livets svårare resor med en hyfsat rak rygg. Jag lovar dig, om något år från nu, när du sitter på P&L, kommer du titta tillbaka på sommaren 2011 med stolthet och spikrak rygg. Ögonen kommer tåras upp och du kommer skåla för att du fått uppleva sommararna som kommit efter. mvh En som vet hur port-a-cath-slangen på halsen känns - från insidan.

    SvaraRadera