Näven i min ficka

Har haft ett par dåliga dagar nu. Och det här är den sämsta. Det är jag redan säker på. Nuförtiden vaknar jag med tanken ”fan, inte en ny dag.” För jag vet vad den innebär. Och idag är inget undantag. Det blir en ny dag av sondmatning, av att släpa runt på den där ställningen, av att ta mediciner som får mig att kväljas. En ny dag av magont och utmattning. En ny dag då jag kommer att somna efter lunch. Och det blir en ny dag av längtan. Ännu en dag då jag knyter näven i fickan.

För det här är inte rättvist. Jag tycker inte om det själv, när jag säger så. Men det är exakt så det är. Orättvist.

För ett par dagar sedan flyttades jag från sjukhuset till ett rehabiliteringscenter. Ett steg i rätt riktning, antar jag. Hoppas jag. Igår inträffade mitt livs mest bisarra ögonblick. Morgongymnastik klockan 10.30. Samling vid akvariet i matsalen. Jag och de övriga inlagda. De är gamla nog att vara mina farföräldrar. Förutom de som skulle kunna vara deras föräldrar. Jag är yngst här, med en marginal på uppskattningsvis 39 år. Så vi satte oss på stolarna som satts ut i en ring. Fyra rullstolsbundna, två rullatorer. Sammanlagt var vi tolv stycken. Vi fick några vikter som skulle lyftas på sjukgymnastens instruktioner. Snart skulle vi börja. Musiken sattes igång. Den. Där. Låten. Och sen satt vi där. Jag. Elva pensionärer. Och lyfte vikter.

På kvällen var det som vanligt middag. Jag hamnade bredvid en äldre man. Snart 100 år, även om jag aldrig hade gissat på det. Hans händer var knotiga, fingerspetsarna platta. Och armarna fyllda med kolsvarta fläckar efter provtagningarnas kanyler. Det blir så där, när kroppen har problem att återhämta sig. Han började berätta om sitt liv. Hur han gjorde sin militärtjänstgöring under kriget, hur han först var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Han petar bland buketten på bordet. Råg. Och han berättar om sina tretton syskon. Om sin bror som bodde bredvid kyrkan. Om hans syster som ligger på ett hem i Farsta. Om hur han numer får en spruta varje dag. Sen blir han tyst. Och jag säger ingenting. Sen börjar han berätta. Igen. Om hur han gjorde sin militärtjänstgöring, hur han var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Om sina tretton syskon. Om sin bror bredvid kyrkan. Om systern. Jag nickar lite. Får ur mig ett ord eller två. Sen börjar han prata. Om militären, jobben, syskonen, sprutan. Igen. Och igen.

Nej, det här är ingen vidare dag. För det här är inget vidare liv. Det här är ingen tillvaro för någon i min ålder. Det här är inte vad någon borde behöva göra. Tjugo och en handfull mil norr om mig blossar mina drömmars stad ut i en kraftfull uppvisning. Men jag är inte där. Jag sitter här med min ställning. Med min sondmat. En dryg timme härifrån är Mårten i stugan och leker. Men jag är inte med. Jag sitter här med en mage som värker. I skogarna vid Raiski finns hästarna och hon med kraften. Men jag kan inte följa med.

Jag bryr mig inte om hur mycket livserfarenhet den här processen kommer att ge mig. Jag bryr mig inte om hur mogen och insiktsfull jag kommer att bli. Och jag bryr mig inte om hur jag kommer att värdesätta livet annorlunda när allt det här är över. Jag bad aldrig om att få vara med om det här. Därför är det orättvist. För även om operationen är bakom mig, så fortsätter kampen. Det är nu vägen tillbaka har börjat. Och det enda jag vill göra är att somna om, drömma mig förbi dessa dagar då det enda som finns är en vibrerande längtan som vill dra upp min knutna näve ur fickan för att slå den genom fönsterrutan.