tisdag 28 juni 2011

Näven i min ficka

Har haft ett par dåliga dagar nu. Och det här är den sämsta. Det är jag redan säker på. Nuförtiden vaknar jag med tanken ”fan, inte en ny dag.” För jag vet vad den innebär. Och idag är inget undantag. Det blir en ny dag av sondmatning, av att släpa runt på den där ställningen, av att ta mediciner som får mig att kväljas. En ny dag av magont och utmattning. En ny dag då jag kommer att somna efter lunch. Och det blir en ny dag av längtan. Ännu en dag då jag knyter näven i fickan.

För det här är inte rättvist. Jag tycker inte om det själv, när jag säger så. Men det är exakt så det är. Orättvist.

För ett par dagar sedan flyttades jag från sjukhuset till ett rehabiliteringscenter. Ett steg i rätt riktning, antar jag. Hoppas jag. Igår inträffade mitt livs mest bisarra ögonblick. Morgongymnastik klockan 10.30. Samling vid akvariet i matsalen. Jag och de övriga inlagda. De är gamla nog att vara mina farföräldrar. Förutom de som skulle kunna vara deras föräldrar. Jag är yngst här, med en marginal på uppskattningsvis 39 år. Så vi satte oss på stolarna som satts ut i en ring. Fyra rullstolsbundna, två rullatorer. Sammanlagt var vi tolv stycken. Vi fick några vikter som skulle lyftas på sjukgymnastens instruktioner. Snart skulle vi börja. Musiken sattes igång. Den. Där. Låten. Och sen satt vi där. Jag. Elva pensionärer. Och lyfte vikter.

På kvällen var det som vanligt middag. Jag hamnade bredvid en äldre man. Snart 100 år, även om jag aldrig hade gissat på det. Hans händer var knotiga, fingerspetsarna platta. Och armarna fyllda med kolsvarta fläckar efter provtagningarnas kanyler. Det blir så där, när kroppen har problem att återhämta sig. Han började berätta om sitt liv. Hur han gjorde sin militärtjänstgöring under kriget, hur han först var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Han petar bland buketten på bordet. Råg. Och han berättar om sina tretton syskon. Om sin bror som bodde bredvid kyrkan. Om hans syster som ligger på ett hem i Farsta. Om hur han numer får en spruta varje dag. Sen blir han tyst. Och jag säger ingenting. Sen börjar han berätta. Igen. Om hur han gjorde sin militärtjänstgöring, hur han var dräng innan han fick ett jobb inne i stan. Om sina tretton syskon. Om sin bror bredvid kyrkan. Om systern. Jag nickar lite. Får ur mig ett ord eller två. Sen börjar han prata. Om militären, jobben, syskonen, sprutan. Igen. Och igen.

Nej, det här är ingen vidare dag. För det här är inget vidare liv. Det här är ingen tillvaro för någon i min ålder. Det här är inte vad någon borde behöva göra. Tjugo och en handfull mil norr om mig blossar mina drömmars stad ut i en kraftfull uppvisning. Men jag är inte där. Jag sitter här med min ställning. Med min sondmat. En dryg timme härifrån är Mårten i stugan och leker. Men jag är inte med. Jag sitter här med en mage som värker. I skogarna vid Raiski finns hästarna och hon med kraften. Men jag kan inte följa med.

Jag bryr mig inte om hur mycket livserfarenhet den här processen kommer att ge mig. Jag bryr mig inte om hur mogen och insiktsfull jag kommer att bli. Och jag bryr mig inte om hur jag kommer att värdesätta livet annorlunda när allt det här är över. Jag bad aldrig om att få vara med om det här. Därför är det orättvist. För även om operationen är bakom mig, så fortsätter kampen. Det är nu vägen tillbaka har börjat. Och det enda jag vill göra är att somna om, drömma mig förbi dessa dagar då det enda som finns är en vibrerande längtan som vill dra upp min knutna näve ur fickan för att slå den genom fönsterrutan.

64 kommentarer:

  1. Ja Jävlar vad livet kan vara orättvist ibland! Det kan vara svårt att förstå meningen med vissa saker(jag är en sån, som tror att det finns en mening med allt.)
    Jag önskar att din dag börjar med jävlahelvetesskit och slutar med - om inte ett JIPPIE! åtminstone ett Jagfixadedenhärskitdageniallafall.

    Bautakram

    SvaraRadera
  2. Bra! Ta kraft där du kan hitta den! Man måste få tycka att det är orättvist, för det är det!
    Sänder lite styrka och lugn till dig och din mage.

    SvaraRadera
  3. Kristian,

    Andas tröst
    över
    din hud

    /Carin i Göteborg

    SvaraRadera
  4. Helt rätt. Livet är inte rättvist!!! Vissa drabbas mer än andra och det är det som vi som inte drabbas ska vara tacksamma för - fast vi glömmer ofta bort det. Tänker på dig och hoppas att du någonstans i allt det mörka hittar ljuset och riktningen som du skall gå. Jag lovar att det en dag kommer att vända och du kommer förmodligen aldrig att se något bra med det du går igenom men du kommer att hitta nya saker att glädjas åt istället och värdesätta de sakerna mer än du gjorde innan. Detta har jag sett på nära håll då en kompis förlorade ett barn. Hon reagerade precis som du - blev arg och förstod inte varför och det gör hon inte än idag men hon glädjs åt livet i alla fall.
    kram

    SvaraRadera
  5. Kristian. Det du skriver gör så ont, ont allra längst in i kroppen. Den smärta du beskriver och känslan av orättvisan gör mig så arg. Du SKA inte behöva vara med om detta. Om jag kunde ordna fram en trollformel som tog dig bort från allt skulle jag göra det snabbare än snabbt.
    Att det inte ens finns smärtlindring? Ja jag vet inte hur det fungerar uppenbarligen, men att behöva ha så ont, är det så det ska fungera?

    Alla 100-åringarna finns snart inte längre, men du har heeela livet framför dig!

    Kram Petra Sundberg

    SvaraRadera
  6. Usch, stackars dig...Men som Petra ovan skriver: 100-åringarnas tid är snart över, men ditt liv har knappt börjat. Och det är väl klart som fan att du inte ska TRIVAS med att ha det som du har det. Det är väl klart att du ska vilja slå dig fri och rymma från all smärta och alla slangar och gaggiga gamlingar. Du hör ju inte hemma där, och du är bara där helt tillfälligt. Det här är bara en kort period i det stora hela, snart är du ute i friskluften igen. Tänker på dig! Kram från Carina

    SvaraRadera
  7. Hej Kristian! Vi är med dig.

    SvaraRadera
  8. Förstår att du har en mardrömsliknande situation just nu innan allt så småningom vänder och läker. Men en vacker dag så har du ändå detta bakom dig, försök att se med lite tillförsikt på framtiden, det kommer bara att bli bättre. Tålamod. Sedan är det ju inte Ok att du som ung skall vistas bland gamla människor, det är kanske inte den bästa rehab.
    Men trots bristerna som finns, se positiva bilder framför dig när du är frisk igen Skogarna, hästarna, kraften. Ta hand om dig....
    Kram/Maggie

    SvaraRadera
  9. Nej livet är inte rättvist alla gånger, men det vänder snart och då är det din tur! Eftersom jag både jobbat inom vården och varit patient själv, så känner jag igen mig i din text och kan inte annat än le och lider med dig. När du mår lite bättre kan du ordna rullstolsrally i korridoren och jag lovar att det blir du som vinner :)

    SvaraRadera
  10. Ja det är orättvist! Men knyt den där näven för dig och kämpa på. Jag gör det för dig också!

    SvaraRadera
  11. Ja. Det är orättvist, grymt orättvist, att en ung människa som du drabbats av något så hemskt.

    För några år sedan miste jag mitt första barn, vår nyfödda bebis, och människor talade om för mig vilken livserfarenhet jag nu bar på. Vilken fantastisk sjuksköterska jag skulle bli. Osv. Blablabla. Och jag kände bara att jag skulle mycket hellre vara världens sämsta sjuksköterska, men med ett levande barn. Precis som du skriver, du bad aldrig om att få vara med om det där. Man får skrika, gråta och förbanna livet. Man får slå sönder saker. Och man måste inte delta i sjukgymnastik med människor som är mer än dubbelt så gamla som en själv. Man måste inte ens äta med dem. Det är helt tillåtet att stänga in sig på sitt rum.
    Vi känner inte varandra, men jag tänker på dig mycket, och jag tackar för att vi främlingar får läsa din fantastiska blogg.
    Många kramar, L

    SvaraRadera
  12. Hej igen, jag måste skriva lite till. Klart det inte är rättvist, och inte har du bett om att få bli sjuk. Men cancer väntar inte på en inbjudan. Cancer invaderar. Och inte vet jag så säkert om det finns en mening med allt som händer, men vi kan åtminstone själva skapa oss en mening. En dag, så småningom, kommer kanske insikterna, kraften, mognaden, empatin, inlevelseförmågan och allt det där. Men inte just nu, för nu har du fullt upp med att överleva från en dag till nästa. Och du - fortsätt tjata om smärtlindrande. Du läker snabbare och bättre om kroppen slipper stressas av en massa smärta.
    Kram igen, Carina

    SvaraRadera
  13. Klart du är arg! Det är du i din fulla rätt att vara, allt annat vore konstigt. Tillåt dig att vara riktigt jävla skitförbannad. Du kommer igenom den här dagen, nästa dag, dagen efter det osv, trots att det inte känns så just nu. Kram

    SvaraRadera
  14. Jag halkade in på din sida, och ville bara önska ett snabbt (och smärtfritt) tillfrisknande.

    Pär i Umeå

    SvaraRadera
  15. Stackars dig. Hoppas att du kommer ifrån ihopläkningscentralen så snabbt som möjligt och får fortsätta och tillfriskna i en mer kreativ miljö. may the force be with you

    SvaraRadera
  16. Det är den orättvisaste orättvisa förbannade orättvisan i hela världen!!!!!! Hur kan det bara få vara så???? Det är här du hör hemma, just den här veckan då du varit kung varje år sedan år 2000. Det är en parentes, men den fulaste, vidrigaste parentes en ung begåvad kille som du kan råka ut för mitt i det vackra livet. Måtte den snart vara över och måtte nästa sommar bli lika fin som denna och måtte du stå på den största scenen och kasta dina trumpinnar i triumf ut till dina hängivna fans. Det väntar vi alla på. Måtte tiden gå fortare för din skull. kramar

    SvaraRadera
  17. Det är inte många som kan fånga orden på det vis du gör. Jag blir som många andra drabbad ända in. Och livrädd. För det är så jävla orättvist och så mycket svårare än vad vi egentligen klarar av. Tänker på dig och önskar att det snart kan vara över. //S

    SvaraRadera
  18. Kan bara läsa det du skriver, och tycka att det är orättvist.
    Tänker på dig och hoppas att du snart kan lägga detta bakom dig.....

    Kram Anette

    SvaraRadera
  19. Halkade in här hos dig och ville bara lämna en styrkekram, detta fixar du //Sandra

    SvaraRadera
  20. Ja nog är livet orättvist!
    Jag kan inte sätta mig in i vad du går igenom och jag hoppas jag slipper komma i din situation också.
    Kämpa på! För nu kan det ju bli bara bättre.
    Kram.
    (halkade in hit via en länk hos http://georgeschottl.wordpress.com/)

    SvaraRadera
  21. Förståe dig! Vem vill ha den erfarenheten och vissheten? Håll ut, var arg och knyt näven i fickan! Én vacker dag är det över. Men bättre rehab borde väl finnas - tänker jag.
    Inga

    SvaraRadera
  22. Life is not fair, it never will be,
    Remember to fight for your life,
    I have been fighting the past 6 years,
    and I will never give up!

    Fight like you never have done before,
    It´s worth it!

    Always!

    Love T

    SvaraRadera
  23. Läste om det du skrivit, jag säger bara fy f-n vad bra du skriver, näven gick rätt genom rutan av dina ord!

    SvaraRadera
  24. Skickar lite energi till dej genom cyberrymden, kämpa på....Livet är värt det.

    Stor kram på dej

    //Maria

    SvaraRadera
  25. Nej orättvist tycker jag inte det är eftersom det skulle betyda att det vore rättvisare om någon annan drabbades, men för jävligt är det. Ingen levande varelse borde bli sjuk, lida, ha det svårt. Jag har stått vid sidan om 3 gånger till dom allra närmaste nära och sett dem lida och dö i cancer och det är för jävligt smärtsamt. All styrka, kraft och mod önskar jag dig.

    SvaraRadera
  26. Vem har sagt att livet är rättvist! Kom igen nu och kämpa. Du har en enorm tur som får vård!!!!
    Sluta att tyck synd om dej själv och bestäm dej!
    Kärlek från en annan hundraåring.

    SvaraRadera
  27. Åh du. Var arg, var ledsen, var hysterisk, var var allt som bor i hjärtat. Du är så vacker mitt i allt jävla elände. /M

    SvaraRadera
  28. Ditt humör verkar det inget fel på:) bra det, för det kommer du att behöva.
    Det är bedrövligt orättvist, detta behövde du inte för att uppskatta dom bra tingen.
    En stor fet käftsmäll, ska cancermonstret ha.
    Han kommer gå på nock NU.

    SvaraRadera
  29. Snälla bli inte bitter. Slåss för livet, det är det värt!

    SvaraRadera
  30. Sofia, Blixtras mamma28 juni 2011 kl. 19:15

    27 år och i ett vidrigt vårdlidande. Helvete vad arg jag skulle vara på livet jag oxå om jag genomgick samma sak som du. Men jag vet oxå att ilskan ger mig kraft i extrema situationer. Adrenalinet ger mig kraft att spurta när det gör som ondast. Jag hoppas att du oxå får kraft i ilskan.
    Kämpa på. En dag i taget.
    Jag är med dig i tanken.
    Sofia Heimer

    SvaraRadera
  31. Kämpa, kämpa, kämpa Kristian. DU KAN. Jag vet. ♥

    SvaraRadera
  32. Ja, du har helt rätt. Livet är orättvist. Och precis som den 100-åriga mannen på din avdelning, kommer du att sitta och jiddra som en upphakad gammal grammonoskiva (vet du vad det är för något ...?)en vacker dag i framtiden. Det låter väl kanske inte så lockande, men allvarligt talat, hur roligt är alternativet då? En tur till Sankte Per. Nä, knyt handen i fickan och när du är klar med det kan du lyfta den högt i luften och ropa 'hurra jag lever! Och nu ska jag ta igen allt jag missat, så huka er!'

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  33. Läser det här och undrar om du skrev det där brevet till dig själv, som du skulle? Det där för att påminna dig själv om varför du skulle orka fast det var überjävligt och orättvist och pestjobbigt på alla sätt och vis? Det är nu du ska läsa det.

    Kanske tänkte du att det var just under de allra första dygnen du skulle behöva det mest, men det kan kanske vara bra att ha ett tag till?

    SvaraRadera
  34. Älskade, älskade Kristian. Vet inte vad jag ska säga.. Jag hoppas verkligen att din kamp blir lite lättare snart. Du kommer att klara det här! Jag vet att det inte var sista gången jag såg dig spela när jag såg dig i Göteborg i våras! Du kommer att spela på P&L nästa sommar, det är jag säker på! Och jag ska ta mig i kragen och köpa en biljett i tid! Många kramar till Dig! Kämpa på!

    SvaraRadera
  35. Vet inte Hur jag ska säga. Men.
    Sörj. Inte. Minns vackert. Sorg tär, lakar ur. Tar itu..
    Av den kraft man behöver för. Att orka...
    Ta Din Styrka Ur Ilskan. Det ger kraft. Jävlar! !

    Finns få rättvisor i världen...
    Kraften finns inom dig. Håll fast om den.

    Jag vet. I.

    SvaraRadera
  36. Det skär i både mitt hjärta o själ när jag läser hur hemsk din dag ser ut just nu, men det måste ju gå framåt en dag i taget,det liv som nu känns och är så orättvist. Men ändock LIV. Önskar att du fått vara hemma o njutit o lyssnat till all den musik som kommer att låta på PoL. Men nästa sommar är du med igen. Kämpa på, vi är många som tänker på dej varje dag.

    SvaraRadera
  37. Jag knyter också min näve... för dig

    SvaraRadera
  38. Du får försöka härda ut de här dåliga dagarna men så småningom slipper du sondmatning, släpa runt på den där ställningen och allt annat jobbigt. Och egentligen är det ett framsteg att du flyttats till ett rehabiliteringscenter.
    Redan i morgon kanske det känns litet bättre, hoppas det.
    alice

    SvaraRadera
  39. Vad säger man till någon idin situation ?Läser din blogg och beundrar ditt sätt att skriva ..
    Ge inte upp fast det känns som ett helvete och säkert är ett helvete just nu ..Kämpa !//sUKE

    SvaraRadera
  40. Hoppas de anstränger sig att hitta något sätt att lindra din värk. Inte alls underligt om du känner missmod när livskvaliteten minst sagt är satt på undantag. Fortsätt längta och skriva! Önskar att det varje dag ska finnas något som inger hopp och styrka i dig. /JJ

    SvaraRadera
  41. smärta går över
    smärta är total
    smärta kan lindras
    du gör ditt val

    gläds att du möter
    dagar utan tumörer
    gläds genom andra
    som önskar se dig vandra

    du ska leva din tid
    genom livet som fri
    se fram emot en höst
    där ska du finna din tröst

    SvaraRadera
  42. Det låter förjävligt! Finns det inget rehabiliteringsställe med lite yngre patienter som du kan få flytta till? Med folk som du kan ha något utbyte av. Om inte får du väl knyta näven och skriva av dig här. Vi är många som deltar och tänker på dig. Glöm inte smärtlindring och hur bra det blir sen nr detta är över!
    Birgitta

    SvaraRadera
  43. Maria Tomasdottir29 juni 2011 kl. 09:19

    För 8 år sen fick jag diagnosen MS. Den första tiden var mörk, hemsk, deppig och lång. Jag var arg och bitter och skrek och väste om livets orättvisa. Idag, märkligt nog, kan jag fortfarande avsky min sjukdom, men erkänna att den är bland det bästa som har hänt mig. Jag har förändrats, och ser saker idag som jag inte hade sett utan min sjukdom. För 4 år sen födde jag en son som måste leva med ett handikapp för resten av sitt liv. Det är orättvist. Varken han eller jag har bett om denna livserfarenhet, denna konstiga ödmjukhet eller insikt. Men vi fick den likförbannat. Att väsa om orättvisan kommer jag aldrig sluta göra, och jag har också en knuten näve, som du. Men känslornas råhet och sorgens styrka mojnar, det kan jag lova dig.

    Lycka till Kristian. En lång uppförsbacke väntar, men ilskan över orättvisan kan hjälpa dig på vägen.

    SvaraRadera
  44. Hej Kristian,

    Är överlycklig att du lever! Sitter nu i den staden 20 mil norrut du skriver om, och för varje öl, varje band och för varje conversesko jag ser,så ska jag skicka en tanke till dig! nästa år är du här ♥♥♥♥♥♥Kämpa på♥♥♥♥♥♥

    SvaraRadera
  45. Har precis hittat hit.
    Härligt med en välskriven blogg! Kommer komma tillbaks och följa din resa. Själv försöker jag bli kvitt malignt melanom, inte det lättaste.

    Krya på dig!

    SvaraRadera
  46. Orka lyssna på den gubben, som om det inte vore nog med elände där du sitter fast. Tänker på dig, och måste tro att livet väntar på dig! /Karin

    SvaraRadera
  47. Den där gubben.... har levt och upplevt, precis som alla vi andra. Glatts å grämts, skrattat och gråtit. Vi ska alla vandra den där vägen, eller hur?
    Det verkar sunt att vara arg å känslosam. Det är väl det din kropp är oxå kanske, den ryter, våndas och kämpar på. Hur skulle du kunna vara annat än arg å frustrerad. Är man jäkligt sjuk så måste man väl få reagera. Kan du finna en strimma av förtröstan i att kroppen agerar och reagerar, även att den gör så förbent ont? Det är väl kroppens sätt att samla ihop sig efter ett rejält ingrepp. Kan ingen säga ungefär hur länge du ska ha så himla ont, vad säger erfarenheten om cirkatider. Det måste ju vända och bli mindre och mindre smärtsamt, någon av dessa dagar?
    Mycke styrka å kraft till dig Kristian!! En sak i taget. Du har många musikfestivaler framför dig!!

    SvaraRadera
  48. Jag känner igen mig till en del. Förra sommaren i de finaste semestertider fick jag snabbt opereras för cancer. Jag satt och grät när jag åt frukost med alla gamla människor. Tänkte varför jag? Så ung mot dessa människor. Du blir en erfarenhet rikare. Din lärdom och mening med det hela får du komma fram till själv. Jag tror att vi är här för att lära oss och utvecklas. Jorden är ingen bra plats, varför kämpar vi så för att stanna kvar? Tänk dig som en stor tröst att det här kanske är din livs prövning? Du får den i unga år. Många kommer komma efter oss med sina prövningar och sjukdommar, då har vi förhoppningsvis redan gjort vår. Kram till dig!

    SvaraRadera
  49. Så glad att du orkar skriva och dela med dig till oss.
    Du berör mig också och jag önskar dig allt gott samt att du blir frisk och snart har detta helvete bakom dig.

    Mumma.

    SvaraRadera
  50. Varje dag är en bra dag.

    Finns bara en sak du kan göra nu..leva i nuet på gott och ont...här och nu.

    Tack för att du skriver, kan föreställa mig vilken påfrestning det är just nu.

    SvaraRadera
  51. Kristian, Kristian, Kristian! Det är med fasa jag följer din blogg... Jag kan inte för mitt liv förstå att en så ung man som du ska behöva gå igenom detta och jag kan definitivt inte se någon som helst mening med det hela!
    Det är helt ok att tycka att det hela är alldeles för djävligt (för det är det), att falla ner i det djupaste djupa (för det måste man nog) och att må skit både fysiskt och psykiskt (för det finns inget alternativ)! Men sen är det dags att ta tag i livet igen och det är jag övertygad om att du kommer att göra. Någonstans når man botten och sen kan det förhoppningsvis bara gå uppåt, det vill i alla fall jag tro...
    Kram till dig, vi är många som tänker på dig här ute
    Åsa

    SvaraRadera
  52. Nej fy fan vad orättvist!

    Fixa det här nu, go go go!

    elin

    SvaraRadera
  53. Sitter här och tänker på dig. Hoppas denna dagen har varit lite bättre än de två senaste. Kan förstås inte föreställa mig din smärta och leda men kanske fanns det denna dagen en liten detalj, nyans som var lite ljusare än vad du upplevt tidigare. Hoppas! Ljus till dig, Mia

    SvaraRadera
  54. Hej Kristian!
    Har försökt att skriva till dig i 2 dagar nu..men det slutar med att jag raderar inlägget,kommer inte på några tröstande ord som kan lindra den smärtan du beskriver...
    Hoppas att du mår liite bättre så DU finner den styrkan att ta ett steg var dag i rätt riktning!!
    Och jag håller med dig,cancer suger !!!!
    Kram
    A

    SvaraRadera
  55. Jäklar. Jäklar! Vill skicka dig ett glas rött på solvarm klippa, Way Out West-häng på filt i Slottsskogen, asgarv på solvarm brygga och vänners varma kramar.

    Kämpa.

    / Anna

    SvaraRadera
  56. Varför kan jag inte läsa utan att gråta? Jo, för att du är i en situation nu som inte är OK. Jag har också en knuten näve och förbannar denna sjukdom. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du snart känner dig bättre och får njuta av sommaren en stund. Tänker på dig och skickar en styrkekram till dig från mig/Yvonne

    SvaraRadera
  57. att vara stark är inte att aldrig falla,
    att alltid veta,att alltid kunna
    att vara stark är inte,att alltid orka skratta
    hoppa högst vilja mest
    att vara stark är att se livet som det är,acceptera dess kraft och ta del av den
    att falla till botten
    att slå sig hårt och att alltid komma igen
    att vara stark är att våga hoppas...
    Lycka till!!

    SvaraRadera
  58. Jag har nyss varit med om två bortfall och det känns som om sorg dras till mig, jag till den.
    Men jag har mer än någonsin förstått lyckan över livet, tacksamheten över att jag vill leva och att jag är frisk. Hur fragilt det än må va. Ömtåligheten. Du skriver så fint om din smärta så den känns i ögonvrån. Jag önskar att det fanns tröst för dig att nå. Om du vill, så kan du få lite läsning om mindfulness och hur det hjälpt cancersjuka, och hjälp att hantera stunderna. Hör av dig i sådant fall[salmi84@hotmail.com] Jag hoppas att det går så bra för dig som det bara kan/Leila.

    SvaraRadera
  59. Tack för att du sätter ord på alla känslor på ett så fantastiskt sätt.
    Jag vet av erfarenhet hur orättvist det känns och faktisk är, därmed inte så att det skulle vara mer rättvist om någon annan drabbades.
    Går mot en dyster framtid till mötes utan bot, tack vare dina ord känns det inte lika ensamt...

    SvaraRadera
  60. Jävla cancer.
    Kramar till Kristian och en stor jävla fet spark i arslet på cancern.

    //Frida

    SvaraRadera
  61. Jag åkte själv på en rejäl "smäll" av Livet för ett par månader sen...och skulle oxå helst velat slippa den erfarenheten! Orättvist vet jag inte jag vill kalla det...mera otur, sjukdomar tar ju inga hänsyn till vem som drabbas.....de slår blint!
    Det gäller att inte ge upp, vi får fortsätta kämpa så gott vi kan....men så mkt smärta ska man inte behöva ha, det tar kraft och beslutsamhet ifrån en. Kraft som man behöver för att orka slåss!
    Tänker på dig...kram S

    SvaraRadera
  62. Finaste K
    Har varit dålig på att kommentera men läser dig varje dag.

    SvaraRadera
  63. Du var med oss på P&L Kristian! Jag känner dig inte, har aldrig träffat dig, men du fanns i mina tankar förra veckan, for what it's worth..
    Kramar från Frida

    SvaraRadera
  64. Det var nog viktigt för den gamle mannen att få berätta för dig, där och då. Att han upprepade gjorde väl inte så mycket, eller? Och du missade faktiskt inget på årets festival, tro mig. Nästa år kommer det att bli en så mycket roligare och bättre festival, har du sett bokningarna? Kolla in P&L:s hemsida annars.

    Anna

    SvaraRadera