Att krossa keramik, porslin och knäskålar

Vi skulle ses i receptionen halv tio och min provtagning hade tagit längre tid än vanligt. Det började bli bråttom. Men det var inte därför jag var rasande. Inte därför jag var en katastrof på två ben, en odetonerad handgranat som när som helst kunde sprängas. Inte därför jag ville krossa keramik, porslin och knäskålar. Jag hade haft en dålig morgon. För att uttrycka det milt. Och att vandra in på sjukhuset fyller mig numer med så dålig energi, att jag redan på Ringvägen förstod var det skulle sluta. För jag kan automatiskt känna hur det doftar salt i näsan strax innan behandlingen börjar, hur cytostatikan pulserar ut i blodet och hur jag känner mig stenad strax därefter. Men idag var ingen dag för behandling. Idag skulle vi bara prata.

Mamma och pappa satt punktligt i receptionen. Pappa drack kaffe ur en pappersmugg, kanske hade han min ilska på känn. Han bläddrade i en tidning, jag såg inte vilken. Mamma gjorde ingenting. Hon bara satt där. De var uppklädda och väldigt vackra. Redan under kramen fräste jag att jag hade en dålig dag. Klockan hade nu blivit över halv. Jag blev stressad och gick ut i korridoren. Mamma och pappa följde tätt efter. En dörr till vänster om mig for upp och där stod hon: läkaren som påminner om min moster. Vi skakade hand och log så där som man gör. Sedan presenterade hon en läkarstudent och undrade om hon kunde sitta med under mötet. Det kunde hon.

Vi satte oss ned i det lilla kontoret. Extrastolar. Trångt.  Min blick var arrogant frånvarande. Lät den leva sitt eget liv. Jag tittade inte på någon. Jag fick någon öppen fråga, minns inte exakt vilken, och började prata. Om hur jag lever som en pensionär, om hur jag plötsligt känner mig så mycket äldre, om dygnsrytmen och sömnen, om hur aptiten avtagit, om det inbillade utanförskapet, om hur min vänstra underarm är hårt som ett vedträ efter alla provtagningar, om att jag måste få ett nytt recept på en av medicinerna. Mellan mig och läkaren låg en brun pappersmapp. Jag antog att det var resultatet från den röntgen som jag gjorde förra onsdagen, den som skulle berätta hur cancern utvecklat sig. Och läkaren satte igång, med det märkligt formlösa språk som alltid infinner sig när det ska pratas allvar.
– Så det ser lovande ut inför operationen, sade hon.
– Och när blir den? undrade jag, med blicken fortsatt låst på ingenting.
– Det kan jag inte svara på. Det kommer kirurgen att säga till dig på fredag.

Någonstans här, eller kanske tidigare – känslan var berusande – tappade jag greppet. Pojken var tillbaka. Jag gjorde mitt bästa för att dämpa gråten. Pressade högerhanden hårt mot mina ögon. Höll andan och skrek inombords att jag borde get my act together. Kände hur min kroppstemperatur nådde kokpunkten. För någon sekund for blicken upp. Läkaren tittade förvånat på mig innan hennes blick vandrade vidare mot de andra i rummet som för att få medhåll i konstaterandet att min reaktion var konstig, kanske rentav skruvad. Mamma förde sin hand över min rygg. Pappa hämtade näsdukar. Tårarna och svetten blandades med snor och droppade ner på min nytvättade skjorta. Och mitt i alltihopa satt läkarstudenten med ett ansiktsuttryck som skrek ”fan, jag borde ha gått bygg istället.”

Strax därefter reste vi oss. Färdigpratat. Dags att gå. Vi gick tysta. Pappas kaffe hade hunnit bli kallt. Han slängde det i papperskorgen på väg ut från sjukhuset. Sen fortsatte vi, jag och min mamma och min pappa, de uppklädda och vackra. Och jag - han som tror att det bara är barn som gråter, som låtsas att han är någon form av militär - pojken med snor på sin skjorta.