Lova

Innan jag berättar att jag överlevde, så ska jag berätta hur det var, precis innan jag trodde att jag skulle dö.

Det ska tydligen påminna om Stockholms skärgård, fasaden på Huddinge sjukhus. Det blå ska av förklarliga skäl vara vattnet, och den grå cementen ska vara klipporna där semesterfirarna snart kommer ligga med en mellanöl innanför västen och ett grillspett i sitt krås. Oavsett så är det en lögn, eller i vilket fall långsökt, att arkitekturen skickar en passning till ett av de vackraste svenska landskapen. Huddinge sjukhus ser för jävligt ut. Och det var här farfar dog.

Precis innan hon skulle gå med min mamma, böjde min syster sig fram och sa att jag behövde öppna kuvertet – det gröna med hennes typiska handstil – innan operationen. Innan. Så när de hade gått, tog jag en långsam promenad i det öde sjukhuset. Överallt var tomt. Ingenstans fanns människor. Jag tog ett sakta varv runt taxibilarna utanför, lyssnade på Rikards låt som han skickade, som lovade att allt skulle gå bra, innan jag gick in i entréhallen. På en vinglig soffa i röd skinnimitation, satte jag mig ned och sprättade, för att läsa vad min syster skrivit. För att läsa det som behövde läsas innan operationen. För allt närmade sig. Allt var på väg.

Jag hade börjat fundera på för vem jag skulle genomföra den här kampen. Om det var för min egen skull, eller om den skulle kämpas för andras förväntningar? Och någonstans när jag läste min systers brev, blev det tydligt för mig. Jag gjorde det som min syster bad mig om, jag både läste brevet och gjorde det som stod däri. Det hon bad mig om. Och nu vet jag, kanske mer än någonsin, att jag alltid vill vara i hennes liv. Finnas där. Både för henne och för alla andra som jag älskar och som finns nära.

Det sista jag gjorde innan jag lade mig för att sova den där tisdagen, var att duscha mer noggrant än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag stod i duschen och såg mig själv i spegeln. Betraktade min nakna kropp, som för sista gången. Den kommer aldrig se ut så där igen. Och jag har inte vågat se efter hur jag ser ut idag. Efter en stund försvann min kropp bakom imman på spegeln. Det var dags att sova. Det var snart dags.

Morgonen därpå var minutiöst planerad. Sängen skulle rullas ut från avdelningen 07.20 och innan dess skulle jag ha skrivit under ett papper om var mina värdesaker tagit vägen, jag skulle ha på mig koftan åt fel håll och jag skulle ligga med rumpan bar i sängen. Jag var inte uppkäftig.

Vi rullades in som i en kortege, vi som skulle bli opererade under morgonen. En karneval av sjuka, skadade och i olika former behov av vård. Någon grät, någon sov. Någon var tyst. Till slut blev det min tur och jag rullades vidare från det märkliga väntrummet in i en av operationssalarna. Jag fick ett antal sprutor, det togs prover och jag blev uppkopplad i hur många maskiner som helst. Jag var en del av tekniken. Sen kurade jag ihop mig i fosterställning, naken, för att få min ryggmärgsbedövning. Därefter lades jag återigen på rygg och jag tror att min ben spändes fast på operationsbordet innan det gröna munstycket fördes mot min mun. Jag visste vad som väntade. Jag fattade en av främlingarnas händer, höll den hårt.
– Lova att ni gör ert bästa, sade jag med en röst som varit stadigare.
– Vi lovar, fick jag till svar.

Sen var vi tysta i någon sekund.
– Hej då, sade jag och försvann in i mörkret.

Det har nu gått fyra dygn sedan min operation. Att skriva det här har varit väldigt påfrestande. Min säng är blöt av svett, jag är yr och svag. Måste sova. Nästa gång ska jag berätta om vad som hände när jag vaknade, när ingenting blev som det var tänkt, om när jag och mamma höll om varandra i världens största rum, om mardrömmarna och om ett av mitt livs stoltaste ögonblick. Först ska jag sova. Men jag lever i alla fall. Det är en bra början.