lördag 25 juni 2011

Stapplande steg, del I

Min tidsuppfattning ligger svårt misshandlad och kommer troligen inte att överleva. Dagarna och nätterna har flutit ihop till en sörja av smärta, svett och skrynkliga lakan. Feberdrömmar, längtan och utmattning. Plötsligt har det gått elva dygn sedan jag kom hit. Fast ”det känns som om det var hundra år sen, eller om de va igår.”

När jag vaknade kunde jag bara röra på ögonen. Mumlandet som jag hörde, det sargade som klagade fram sina stavelser, var min egen röst. En sjuksköterska berättade att allt gått bra och sträckte fram en telefon mot mitt vänstra öra. Någonstans på andra sidan hörde jag min mamma. Hur hennes röst dansade lättare än vad den gjort på länge. Sedan sade vi inget mer. Jag somnade om. Och så fortsatte dagen, med att jag låg med känslan av att vara fullständigt överkörd, borta i bedövningens sömn, bara för att väckas lite då och då, för att se om jag fortfarande levde. Antar jag.

Sedan ramlade sjukhusets Bill och Bull in på avdelningen. Två medelålders kvinnor med mobila röntgenapparater skulle kolla så att organen satt som planerat under bandageringen, såret och stygnen. Jag vet inte om jag är partisk, men jag har nog aldrig träffat på ett arbetspar som har haft sämre kommunikation. De böjde och drog, slet i min kropp, flyttade den till höger och vänster. Sällan eller aldrig mot samma håll eller mål, eller av samma anledning. De ifrågasatte min klena inställning, min brist på samarbete. Efter att de hade jonglerat färdigt slocknade jag igen. Vad som hände därefter, rent kronologiskt, minns jag inte.

Under operationen andades min kropp genom en slang som förts ner genom min näsa, ner i luftstrupen. Då märkte jag så klart inte av den. Men i vaket tillstånd är slangen svår att undgå. Den fick sitta kvar i ett antal timmar efter operationen, ifall den skulle behöva komma till användning igen. Gott så, tänkte jag, men till slut var det dags att ta bort den.
– Andas ut så mycket du bara kan när jag har räknat till tre, sade någon och tog ett grepp om min näsrot.

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Väste ut ett litet ljud av luft, samtidigt som någonting ålade sig från magen, upp genom svalget och ut genom min högra näsborre. Hade någon sagt att ”nu är den borta, ryggraden alltså”, så hade jag inte ifrågasatt. Aningen chockad låg jag och stönade på britsen. Ögonen var stängda.
– Hur lång var den där, frågade jag. 20, 30 centimeter?
– Nej, nej, svarade samma någon som alldeles nyss. Snarare 80.

Sömn.

38 kommentarer:

  1. Välkommen tillbaka goa Kristian! Följer Dina stapplande steg till ett vanligt liv igen. Du begåvade unge man, Dina ord på pränt griper tag i mig. Önskar Dig all lycka framåt i Ditt tillfrisknande. Små steg framåt för varje dag.
    Var rädd om Dig önskar "Fjäril vingad"

    SvaraRadera
  2. Tack för din detaljerade rapport. Det är lätt att se hela dramat framför sig. Dina ord föder bilder i färg. Vila nu och läk. Men missa inte att skriva till oss igen. När du orkar.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  3. Tack för att du delar med dig av din ofattabara resa. Tack för du genom din målande berättelse gör mig till en mer förstående anhörig, då jag själv har någon mycket nära som gått igenom något liknande som du går igenom.
    Och jag hoppas att all sjukhuspersonal läser din blogg i rent utbildningssyfte. Här har ni mycket att lära!!
    Tack för att du orkar hålla oss uppdaterade.Tck för din fantastiska blogg!

    SvaraRadera
  4. Fantastiska du!

    SvaraRadera
  5. Härligt att läsa några rader ifrån dig! Nu börjar resten av ditt underbara liv....

    SvaraRadera
  6. Fint att få ett tecken från dig.
    Förstår att det är jobbigt att ens tänka på bloggen med tanke på allt annat då måste utstå just nu.
    Men att du ens orkar hålla oss uppdaterade ser jag som ett gott tecken och hoppas på ett bra tillfrisknande.
    Ta hand om dej, och hoppas även att personalen gör det på bästa sätt.
    Kram TL Borlänge

    SvaraRadera
  7. Åh vad härligt Kristian!
    "Bill och Bull", hahahahahaha......
    /eva

    SvaraRadera
  8. Lilla du, fortsätt kämpa. Du är fantastisk och du skriver som en gud. Jag är sjuksyrra på ett annat sjukhus och jag hoppas att du blir väl omhändertagen på alla vis. Om inte, så säg i från och protestera! Det är ju en jättestor operation du gått igenom och det tar tid (inkl. blod, svett och tårar) att återhämta sig.
    Många kramar

    SvaraRadera
  9. Tårar har blivit till glädje att du klarat det första svåra steget på vägen tillbaka. Alla vi som följt din blogg och önskat att operationen skulle gå bra vi var så många att "han där ovan" inte vågade annat än lyssna på oss. Fortsätt kämpa, du klarar det o vi alla fortsätter att tänka på dej o följa dej. Stor Kram!

    SvaraRadera
  10. Du är en Klok krigare - Kärlek till Dig! Vi är många som följer Dig på Din resa <3/ M

    SvaraRadera
  11. Vi är många som tänker på dig - kämpa på!
    Vet att vissar dagar är rent it sagt SKIT, men stäng av då och sov.
    Kram,
    - C

    SvaraRadera
  12. Skönt att höra ifrån dig. Jag skulle just till att börja oroa mig för att det gått så många dagar sen vi hört nåt. Du hör: vi börjar ställa krav på dig, vi som följer dig:)
    Oj, oj. Läskigt... Du är en krigare. Warrior (det låter bättre på engelska på nåt sätt). Kämpa på, tiden gör sitt. För varje dag kommer du att bli lite starkare. Kroppen är fantastisk på att läka sig. Kram från Carina

    SvaraRadera
  13. Du e allt nå't speciellt, må jag säga. Skulle velat skicka sagan med de gråtande träden. Du är snart därute igen, bland träden, dom som helar, lyssnar och läker. Ta hand om.

    SvaraRadera
  14. Vilken kämpe Du är, Kristian. Vi är många som läser Din blogg och fortsätter att be för Dej. Trots att Du mår dåligt har Du glimten i ögat när Du skriver. Många kramar. Birgitta B

    SvaraRadera
  15. Du är värd en famn full med rosor ,finns inte många som kan skriva så vackert som du gör .Hoppas på ett ricktig bra tillfrisknande .Jag bor i Finland och kom på din blogg genom en annan blogg och tycker att du skriver så bra och lättläst ,man lever sej in i vad du gått igenom .Jag kommer i fortsättningen att följa med på din resa till ett friskare liv.

    SvaraRadera
  16. Skönt att höra att det verkar ha gått bra! Men måste inflika att den 80 cm långa slangen som satt nere i magen nog inte var till för andningen (i så fall hade du inte levt nu) utan för att tömma magsäcksinnehållet så att du inte skulle kräkas och få ner det i lungorna ;)

    SvaraRadera
  17. Stao pao som vi sier her i Norge!!! Klem Erika

    SvaraRadera
  18. Sänder dig styrka, du fina Kristian. Tack för att du orkar dela med dig av din livsberättelse som är så fantastiskt närvarande och gripande. Man blir själaglad när man ser ett nytt inlägg och livstecken från dig. Hoppas du återfår krafter och att de tar väl hand om dig<3 varma kramar Jenny

    SvaraRadera
  19. Du kan verkligen konsten att beskriva i bilder... jag riktigt kände den (för:)långa slangen, där mellan dina nyopererade ord.

    Skönt att höra att du tar ett par steg framåt - om än något stapplande. Jag stapplar allt som oftast, utan någon synbar, yttre, anledning. Inget att skämta om, men så är det. :) Sov gott!

    /helena

    SvaraRadera
  20. jag ryser för jag känner så igen mig i din berättelse (genomgick en mkt omfattande operation på Akademiska för snart 3år sedan och sonden i näsan *ryser*). Kämpa på!

    SvaraRadera
  21. Det är mycket du får utstå, som när Bill och Bull gör sin entré, men du har din härliga humor även i sådana situationer. Nu går nog allt åt rätt håll men med små steg - allt har sin tid.
    Kram,
    alice

    SvaraRadera
  22. Tänker på dig där du ligger och kämpar. Vilken midsommar. Kronologin är inte så viktig och det kanske är bra att du slipper uppleva precis allt som händer med dig nu. Skönt att du får sova när det är j-igt.
    Kramar till dig från Karin

    SvaraRadera
  23. Du är otrolig! Skickar styrkekramar, kommer följa dina steg!!

    SvaraRadera
  24. Jag skulle vilja läsa en hel bok av dig! Du är helt fantastisk! Kämpa på! Stor kram/ Sussie

    SvaraRadera
  25. Hu! Inte konstigt man är sjukhusrädd... Men vi är tacksamma för att du är en fantastisk kille som uthärdar och kämpar på. Hoppas allt snart känns bättre!
    Midsommarkram!
    Birgitta

    SvaraRadera
  26. Underbart att höra ifrån dig och jag skrattade högt åt de fina formuleringarna kring slangen. Jag fattar att det var sjukt hemskt men det var skojsigt berättat. Ge nu många detaljrapporter allteftersom du piggnar på dig. stor midsommarkram

    SvaraRadera
  27. All styrka åt dej...du är så modig. Hälsningar från Österbotten

    SvaraRadera
  28. Forssatanten26 juni 2011 18:03

    Hoppas det finns nån där som kan hjälpa dig att orka protestera när du möter nötter som Bill&Bull!

    stan börjar invaderas här - härligt med P&L. Nästa år är du med igen!

    Bautakram

    SvaraRadera
  29. Det är bra att sova. Kroppen återhämtar sig fortare då. Är så glad att du har kommit en liten bit på vägen. Förstår att du har lång väg kvar. Men Kristian, vi finns här: Hela tiden. Du har inte lämnat någon oberörd som läser här och vi följer din kamp. Och håller tummarna förstås.

    Sov på, fina du.

    con un desiderio di rinfrescare velocemente.

    Kram!

    SvaraRadera
  30. Glömde mitt namn: Birthe

    SvaraRadera
  31. Kämpa på, styrkekramar till dej :))

    Kram Cathrine

    SvaraRadera
  32. Ah du är en kämpe! Härligt att läsa även om det är lite läskigt också.

    SvaraRadera
  33. Humor och ironi kommer fortsätta att hjälpa dig vidare på denna kämparesa. Underbara du, tack för att du delar med dig och jag önskar att all sjukhuspersonal läser din berättelse. Då kanske, kanske de någon gång lär sig att med empati och samarbete kommer man längre!
    Styrkekram!

    SvaraRadera
  34. Haha, Bill och Bull, din humor lyckas avväpna det mesta, du måste ha varit redigt förbannad på klantisarna. Ja du levandegör något som skulle vara mycket svårt att förstå om du inte vore den ordvirtuos som du är. Hoppas du återfår dina krafter snart och slipper ifrån Bill och Bull- Kommer sakna dig på Peace and Love, men vips är det 2012 och då är du med igen. kramar

    SvaraRadera
  35. Välkommen tillbaka Kristian. Låt allting nu ta sin tid för att läka, sov mycket och när du kan gå ut igen så småningom, hämta kraften i naturen,i skogen och bland träden. Du skrev att du skulle berätta om ditt livs stoltaste ögonblick, vilket var det? Kanske när du stapplande tog din första steg....?
    Ditt språk är som vanligt så målande o fantastiskt
    Var rädd om dig
    StorKram/Maggie

    SvaraRadera
  36. Skönt att du skriver igen Kristian! :) Kram och kämpa på!

    SvaraRadera
  37. Underbara människa!! Tack för att du skriver igen. Sänder dig all styrka och du har mina tankar! Kram från A-K

    SvaraRadera
  38. Trots att mina ord redan finns skrivna bland tidigare kommentarer vill jag säga:
    - tack för din blogg, den är underbar
    - du skriver helt fantastiskt

    SvaraRadera