Stapplande steg, del I

Min tidsuppfattning ligger svårt misshandlad och kommer troligen inte att överleva. Dagarna och nätterna har flutit ihop till en sörja av smärta, svett och skrynkliga lakan. Feberdrömmar, längtan och utmattning. Plötsligt har det gått elva dygn sedan jag kom hit. Fast ”det känns som om det var hundra år sen, eller om de va igår.”

När jag vaknade kunde jag bara röra på ögonen. Mumlandet som jag hörde, det sargade som klagade fram sina stavelser, var min egen röst. En sjuksköterska berättade att allt gått bra och sträckte fram en telefon mot mitt vänstra öra. Någonstans på andra sidan hörde jag min mamma. Hur hennes röst dansade lättare än vad den gjort på länge. Sedan sade vi inget mer. Jag somnade om. Och så fortsatte dagen, med att jag låg med känslan av att vara fullständigt överkörd, borta i bedövningens sömn, bara för att väckas lite då och då, för att se om jag fortfarande levde. Antar jag.

Sedan ramlade sjukhusets Bill och Bull in på avdelningen. Två medelålders kvinnor med mobila röntgenapparater skulle kolla så att organen satt som planerat under bandageringen, såret och stygnen. Jag vet inte om jag är partisk, men jag har nog aldrig träffat på ett arbetspar som har haft sämre kommunikation. De böjde och drog, slet i min kropp, flyttade den till höger och vänster. Sällan eller aldrig mot samma håll eller mål, eller av samma anledning. De ifrågasatte min klena inställning, min brist på samarbete. Efter att de hade jonglerat färdigt slocknade jag igen. Vad som hände därefter, rent kronologiskt, minns jag inte.

Under operationen andades min kropp genom en slang som förts ner genom min näsa, ner i luftstrupen. Då märkte jag så klart inte av den. Men i vaket tillstånd är slangen svår att undgå. Den fick sitta kvar i ett antal timmar efter operationen, ifall den skulle behöva komma till användning igen. Gott så, tänkte jag, men till slut var det dags att ta bort den.
– Andas ut så mycket du bara kan när jag har räknat till tre, sade någon och tog ett grepp om min näsrot.

Jag gjorde som jag blev tillsagd. Väste ut ett litet ljud av luft, samtidigt som någonting ålade sig från magen, upp genom svalget och ut genom min högra näsborre. Hade någon sagt att ”nu är den borta, ryggraden alltså”, så hade jag inte ifrågasatt. Aningen chockad låg jag och stönade på britsen. Ögonen var stängda.
– Hur lång var den där, frågade jag. 20, 30 centimeter?
– Nej, nej, svarade samma någon som alldeles nyss. Snarare 80.

Sömn.