Stapplande steg, del II

Första dygnet efter operationen blir en oväntad uppförsbacke. Jag hade räknat med att det skulle göra ont. Förbannat ont. Men inte på det här sättet. Jag sade inte så mycket om det. Svarade låga siffror när jag skulle beskriva känslan utifrån en tiogradig smärtskala. Antog att det var så där det behövde få kännas. Min kropp hade ju blivit överfallen, utsatt för ett övergrepp. Jag är skadad. Och det i sig sätter fingret på sjukdomens skruvade logik: för att bli frisk måste jag först bli väldigt sjuk.

Någon gång under torsdagens eftermiddag började smärtan bli svår att hantera. Jag spände fler och fler muskler i kroppen och i en mörk gränd övergav jag min egen rädsla för att såret skulle gå upp. Mina andetag var korta och svaga, vågade sig inte långt ner i lungorna innan de flydde tillbaka. Jag svettades mer och mer intensivt. Feber.

Tiden går märkligt sakta när du har riktigt ont. Jag stirrade på klockan som skramlade på väggen, bet ihop under vad som kändes vara flera minuter. Och sekundvisaren rörde sig inte en millimeter. Efter några timmar var smärtan en ny upplevelse. Den hade nått en nivå som jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Sedan small det till.

Mamma stod halvböjd över sängen på min vänstra sida. Hon höll i båda mina händer. Jag kramade dem hårt. Blundade. Fortsatte bita. Fortsatte svettas. När jag för ett ögonblick öppnade ögonen verkade allt ha försvunnit från rummets väggar som dessutom verkade flytta sig allt längre ifrån både min brits och varandra. Det var som att jag och mamma befann oss i ett vitt rum, det största rummet som någonsin funnits.

Runt klockan 23 på kvällen fördes jag ner till narkosen för att få en ny ryggmärgsbedövning. Det visade sig att den som satts in i samband med min operation lagt sig en aning snett, vilket ledde till att bedövningen gjorde detsamma. Den låg snett över magen i stället för rakt. Delar av såret var därför helt bedövat, medan resten var… au naturelle.

Innan helgen var slut skulle jag ha fått ytterligare en ny ryggmärgsbedövning, för den andra började läcka, strula och uppträda med allmänt dålig attityd. När jag en morgon vaknade utan känsel i mitt vänstra lår kunde jag inte göra mycket annat än att se ett liv i rullstol framför mig. Framåt eftermiddagen släppte dock bedövningen och jag kunde röra benet normalt igen. Jag vet inte varför det var så svårt att få till en lyckad ryggmärgsbedövning på mig. Det kan ingen riktigt svara på. Men å andra sidan så har jag alltid haft dålig hållning. Kanske är det därför.