Ett brev som måste skrivas

Min pappa och min syster låg och sov när jag lämnade stugan den morgonen. Jag letade igenom fickorna på pappas jacka, tog med mig bilnycklarna och gav mig av. Jag hade på mig farfars rock – den blå – och någon annans stövlar. Gick förbi kraftledningarna där en katt följde efter mig en gång, förbi ön som pappa byggde när han var liten och in i skogen som inte liknar någon annan. Sen blev allt tyst. Jag gick lugnare, saktare, mer försiktigt. Varför vet jag inte, men det är så jag gör när jag rör mig i den där skogen.

Sen kom jag ut i gläntan där den döda granen står som en blek främling bland de andra. Rådjuren såg, men de verkar inte bry sig om mig längre. Och mörka moln, uppror från helvetet, gled österifrån och jag ville nästan att det skulle börja regna. Det skulle skölja bort en del funderingar. Tvätta bort en viss tanke. Den om att operationen snart äger rum. Den om att allt snart börjar. Den om att uppvärmningen nu är över, och att allvaret står och frustar, väntandes på att få börja på riktigt. Den tanken är en tiger i varje snår jag passerar.

Det finns ett brev som måste skrivas. Ett brev som jag ska sprätta upp efter att jag själv blivit sprättad. Ungefär ett dygn efter operationen kommer jag att ligga på en isolerad avdelning där ingen får besöka mig. Jag vet redan nu att jag kommer vakna med ett ärr som kommer löpa från bröstkorgen och tre decimeter ner. Jag vet att jag kommer vakna med minst fem kanaler in i kroppen: en i bröstet, en i armen, en i halsen, en i ryggen och en på en plats som får alla män att bli mindre uppkäftiga. Jag lovar. När jag har vaknat kommer allt att handla om min egen förmåga att resa mig upp ur sängen. Det måste jag. Dels för att få igång kroppen, dels för att förhindra blodproppar och annat bonusmaterial som ingår i sjukdomens efterspel. Så när jag ligger där, när jag önskar livet ur den sjukgymnast som kommer att hetsa mig till att resa mig, då ska jag sprätta det där kuvertet.

För jag ska skriva om varför jag måste göra detta. Och jag ska göra det för att motivera mig när jag tycker att allt kan dra åt helvete.

Därför ska jag skriva, för att Mårten behöver sin farbror, för att mamma redan gråtit och för att pappa redan burit oron så det räcker. Jag ska skriva för att min syster och min bror behöver sin pojke till lillebror. Jag ska skriva för släkten som finns kvar. Och jag ska skriva för bandet som jag vuxit upp med, som fått mig att skratta när jag egentligen velat skalla livet. Jag ska skriva för han som kallat mig både vän, bror och son. Jag ska skriva för han som bär det vackra namnet, han som trott på mig sedan första dagen. För pojkarna jag växte upp med, vi som gömde oss i skogarna och förvandlade dem till något annat – till vilda äventyr på andra sidan haven. Och jag ska skriva för alla som någonsin funnits nära, de jag älskat och fortfarande älskar. Jag ska skriva för alla platser jag vill se och försvinna på, för alla händelser som jag senare vill minnas. För alla meningar som finns kvar att skriva. Och jag ska skriva för kärleken som jag vill leva med, till mina barn som jag längtar efter.

När jag kom tillbaka från skogen låste jag upp bilen. Vred nyckeln en aning och hörde skivan som vi lyssnar på nuförtiden. På låten som verkar sammanfatta exakt hur det är. Jag lyssnade på den två gånger, sen gick jag tillbaka upp till stugan. Jag gick in köksvägen. Pappa hade nyss vaknat. Och molnen som mörka rört sig, verkade ha försvunnit någonstans där jag inte längre kunde se dem.