Att lämna

La Cienega log. Vaknade upp någonstans i ingenstans med stekande sol genom fönstret. Smög vinglig ut. Dunkande huvud. Försökte få tag i en taxi och när jag väl lyckades såg jag staden sträcka på sig i morgonljuset: power walks och latte i pappmuggar, hemlösa släpande kundvagnar längs trottoarerna mot Sunset Strip och en ny dag i änglarnas stad.

   Los Angeles var på väg att vakna.

   Vi var tillbaka där resan alldeles nyss och för länge sedan började.

Vi kraschade nere på stranden, några meter från vattnet. Ljudet sorlade från strandpromenadens villervalla i Venice Beach bakom oss. En sambaorkester satsade som om det inte fanns någon morgondag. Som om alla karnevaler snart tagit slut. Vänster om oss lyfte planen från LAX. Hem eller bort. Flykt eller jakt.

   Barnen lekte vid vattenbrynet.

   Fäldner läste Bukowskis Women och hans skrattsalvor dundrade fram som maskingevär över sanddynerna. Jag läste ett par intervjuer ur något magasin, men inget särskilt fastnade.

   En ambulanshelikopter for fram längs kustlinjen. Någonstans hade någonting hänt.

Vår tid i Los Angeles blev vacker. Jag ska minnas pizzorna på Rainbow, Kavinsky på Chateau Marmont, diset från Mulholland Drive, hur vi körde fel och hamnade precis under Hollywoodskylten, slagsmålet i poolen, LA Freeway och första gången vi drack 40’s, tillsammans med allt det andra. Jag ska minnas och le som La Cienega log.

Jag reste mig upp. Den enda i kolsvarta kläder bland bikinis och trekvartsshorts. Viftade bort sand och tunga tankar. Vi bestämde oss för att skiljas åt, för att snart ses på hotellet igen. Jag började gå. Sakta. Efter ett par meter vände jag mig om.

   – Du, fick jag ur mig.
   Fäldner vände sitt huvud mot mig. Såg mig speglas i hans solglasögon.
   – Mhm? svarade han.
   – Jag älskar dig.
   Sekund.
   – Detsamma.
   Och så fortsatte jag att gå över sanden, bort.

   Det var dags att lämna Kalifornien.

Nu går det att beställa "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" via den här sidan hos Adlibris.