Resan res

Ju fler som reste sig, desto mer sänkte jag mitt huvud. Jag hade stått bakom reseskildringar, storpockets och barnfilmer till extrapris. Hörde Kalle sjunga om en ilska som jag nu tror har blivit en annan. Hörde applåder. Hörde mitt namn. Och så började jag gå. Ner för den lilla trappan. Förbi fotoavdelningen, sneglandes hastigt efter boken av Graham Nash – den som jag en gång såg, men som därefter gick upp i rök.

   Publiken reste sig. Mitt huvud sjönk.

Kvällen blev svårare än vad jag trodde att den skulle bli. Mycket har visat sig vara svårare än vad jag tidigare trott, nu på sistone. Såg min syster sitta rakt framför mig, på den lilla upphöjningen. Mamma satt till vänster. Min bror, där med, men jag vågade inte titta på dem. Inte på vännerna som stod framför hyllan med Nobelpristagare. Inte heller på vännerna vid kaféets muffins och morotsjuice. Då hade jag gått sönder.

   Med ett skratt berättade jag i den sprakande mikrofonen att jag hade ett inferno inombords. Med ett skratt.

   Ingenting får bara vara allvar.

Jag berättade – i skydd av en vits – om hur jag inte tycker att det har skrivits någonting liknande i Sverige förut. Om hur det här är min uppgörelse. En uppgörelse med allt. Med sex. Med droger. Med rock. Och med roller.

   Duellen med mig själv.

   Jag kan passagen nästan utantill nu.

Efter en stund ringlade sig kön mot bordet med de nytryckta lång, mellan stolarna som ställts fram för kvällen då min bok äntligen kom ut. Främlingar fick rader. Mitt namn i bläck, i en text av blod. Och vännerna kom. Som en självklarhet, som om det inte var det minsta konstigt, skrev jag dedikationer där jag tackade för allt som vi fått vara med om tillsammans – om hur jag kommer att vara dem nära när de hör vissa låtar, om hur de ska fortsätta att ta hand om varandra och det som är viktigt på riktigt. Jag fortsatte. Fortsatte. Mats kom fram. Vi pratade om hur stenen som fanns på deras gård i Kvarnsveden – berget som vi besteg som barn – bara blir mindre och mindre för varje gång som jag nu passerar den på vår barndoms gata. Ur högtalarna, från min alldeles egna spellista, kom Embryonic journey.

   Då fanns inte längre kraften kvar.

Dessa hälsningar på bokens första vita sida. Vad kommer de att säga om 13 år från nu?

Om ett par timmar gör jag samma sak i Borlänges bokaffärer. Jag undrar vad jag kommer att skriva i dag. Och jag undrar hur stor stenen kommer att se ut när jag svänger ut från gatan där vi lekte som barn, när processer som den här inte fanns i våra sinnen.

- - -

För den som hellre vinner en bok går det bra att försöka göra det här. I övrigt får Dagens Nyheters prenumeranter mycket Gidlund för pengarna den här helgen.