Gam

Ingen kommer att sakna dig när du dör. Du skriver bara för att visa hur duktig du är. Du är självömkande. Allt du gör är genomtänkt. Du har tagit ditt wallraffande alldeles för långt. Du ville få mig att tro att du dött.

   Jag kan inte förlåta dig.

Det är nu ganska exakt två år sedan som jag började skriva om min sjukdom. Två år sedan helvetet flyttade in i mitt liv. Två år sedan världen började brinna. Två år sedan jag startade en diktatorisk envägskommunikation där allt skulle ske på mina premisser. Och så har det förblivit. Det har varit en egoistisk handling. Så är det fortfarande. Så kommer det att fortsätta. Här har jag blottat mig själv, vägrat censurera. Jag behöver det för att överleva.

   Jag har aldrig skrivit en rad på någon annans uppmaning eller inrådan. Aldrig tagit hänsyn till hur mina texter diskuteras, hur de uppfattas eller vilka reaktioner som de åstadkommer. Fram tills nyligen satte jag en stolthet i att läsa alla kommentarer. Jag har slutat med det. För jag är inte mer än människa. Och människan är irrationell och vet inte sitt eget bästa. Ge mig 666 kommentarer som vill mig väl, som smeker mig och ger mig bekräftelse, men allt jag kommer komma ihåg är de enstaka rappen. Kilarna i medvetandet. Kommentarerna som utgör den här textens första stycke.

En morgon när jag har det finaste besöket vaknar jag i sedvanlig ordning först. Hör rummets tystnad och drömmarnas andetag bredvid mig. Duvorna i tallen utanför.

   Och så får jag för mig att gå in på bloggen för att läsa några kommentarer. Det var ju så länge sedan sist. Någon tycker att det som jag skriver bara är en ”lång svada med ord”. Personen saknar det konkreta. Den saknar detaljer.

Jag funderar ofta på lavinerna vi startar. Hur vi trötta vaknar av väckarklockans tjut, hur vi kastar i oss frukosten, hur vi springer mot tunnelbanan och bussen, hur vi läser någonting på nätet och hur vi utan konkret avsändare kommenterar det som för stunden finns i vårt allt kortare koncentrationsspann. Och jag funderar på hur vi fortsätter mot våra konkreta arbeten där vi måste hinna klart med det här och det här innan lunchmötet och hur vi direkt efter jobbet ska springa till det konkreta gymmet för att bränna några inte särskilt konkreta kalorier innan vi ska träffa X och Y för ett väldigt konkret glas vin innan vi ska hem och laga mat till de emellanåt konkreta barnen innan vi ska hjälpta till med de tamejfan aldrig konkreta läxorna innan vi ska till den vidrigt konkreta tvättstugan innan vi ska diska innan vi ska betala de sorgligt konkreta räkningarna innan vi ska dammsuga innan vi på utmattningens brant slocknar i soffan till en repris av CSI New York. Och jag funderar på hur lite vi som inte särskilt konkreta avsändare minns av den där kommentaren som skrevs i morse, i stressen innan dagen for iväg som ett skenande godståg.

Och jag funderar väldigt ofta på detaljer. Små detaljer som min egen begravning. Jag har funderat så mycket på de där små detaljerna att jag i dag vet hur den ska gå till. Jag vet vilka sånger som ska framföras. Hur jag önskar att den dagen blir. Och dessa dagar funderar jag mycket på detaljer som när min syster fick se boken, hur hon bläddrade och fastnade vid bilden som togs då hon hjälpte till att raka av mig mitt hår och hur hon på soffkanten började gråta och sa att den där dagen var bland de värsta i hennes liv. Och jag funderar på detaljer som hur Mårten kommer att minnas mig om 13 år, på detaljer som hur min mamma och min pappa kommer klara av att hantera sorgen – på vad de kommer göra för att lyckas gå vidare efter den dag då jag dör. Detaljer som att jag läser en intervju med mig själv där jag säger mig inte förväntas uppleva en till jul, då jag med de tryckta bokstäverna framför mig inser att det faktiskt är sant. Detaljer som att jag avbryter varje inledd dagdröm eftersom de allt som oftast ändå inte kommer att vara genomförbara. Detaljer som att jag gång på gång gör mig av med saker för att min familj inte ska behöva ta hand om för mycket när jag inte längre finns. Detaljer som att jag har slutat pensionsspara och betala arbetslöshetskassa. Detaljer som att jag nu vet hur tumörerna utvecklar sig i kroppen. Detaljer som att jag nu vet när behandlingarna återupptas. Detaljer som att jag nu vet att de kommande månaderna kommer att styckas upp i kontrastrika delar vårsol, cellgifter, biverkningar och marijuana.

   Det är ofta sådana detaljer som jag tänker på.

Jag vänder mig om i sängen. Ser att Mårten redan har vaknat. Han tittar på mig med ett leende, försiktigt i morgontimmen. Då förändras allt. Raseriet försvinner. Vi börjar prata. Han berättar att deras katt är äldre än deras hund, men att hunden antagligen kommer att dö först. Han tycker att det är lite konstigt, men han slår fast att det faktiskt är så det fungerar ibland. Ja, svarar jag. Det är faktiskt så det fungerar ibland. Och så klättrar vi ner från loftsängen, redo för att utforska en ny dag tillsammans.

   Det är vad som spelar roll på riktigt.

Någon skriver att den kommer att sluta läsa min blogg.

   Gör gärna det.

   Jag tänker inte be om ursäkt för att jag fortfarande lever.

Tillsammans med den briljanta konstnären Robin Gnista har jag tagit fram en tröja som kan köpas här på TSHIRT STORE. 50 kronor per sålt exemplar går oavkortat till Ung Cancer.

Och nu går det att beställa "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" via den här sidan hos Adlibris. Görs beställning via länken går 10 kronor till Cancerfonden och ytterligare 10 kronor till Ung Cancer.