Skuld

Det sägs att han förgiftades, men köpslår man med Djävulen blir man aldrig riktigt fri. Jag tror att det var Satan själv som dödade honom. Som kom tillbaka och sa att det betalade priset inte hade varit tillräckligt. Satan som sökt upp honom på den där sista spelningen i Three Forks. Satan som krävde mer.

   Jag undrar vad han tänkte på när febersvettningarna blev honom för mäktiga utanför Greenwood i Mississippi, den 16 augusti 1938. När livet gled honom ur händerna vid 27 års ålder.

   Jag undrar om han tyckte att insatsen var värd.

Han var Julia Major Dodds elfte barn – hennes första och enda med plantagearbetaren Noah Johnson. Familjen levde ett kringflackande liv, strikt dikterat av villkoren på bomullsfälten där de slet hårt för sitt dagliga bröd.

   Under sin uppväxt kallades han för Little Robert Dusty, men han skulle komma att gå till historien under ett annat namn.

   Robert Johnson.

Han sägs ha varit en medioker musiker som bara kunde traktera gitarr för akut hemmabruk och inget annat. Det var hans närmaste krets i Hazlehurst rörande överens om. Fram till en viss punkt.

   Robert Johnson hade gett sig av mitt i natten. Han hade gått till en folktom korsning där han av oklar anledning träffade på en man, av en källa knapphändigt beskriven som ”a big black man”. Mannen gav Johnson ett erbjudande som han inte kunde tacka nej till. När han kom tillbaka från det märkliga mötet kunde Robert Johnson plötsligt hantera bluesen som om han aldrig gjort någonting annat. Som om han var född för att göra det. Som om han var beredd att dö för att framföra den. På frågan om hur hans plötsliga färdighet var möjlig svarade Johnson att han under mötet i korsningen sålt sin själ till Djävulen och att mannen som han träffade där var nyss nämnda väsen.

   Sedan de med krackelerat ljud spelades in har hans låtar tolkats av Stones, Cream och Dinah Washington – för att nämna några få exempel – och i dag ses han som en av de heligaste graalerna inom bluesen, nästan som dess urfader. I bröderna Coens filmodyssé O brother, where art thou? från år 2000 dyker en karaktär upp, ur många aspekter påfallande lik den mystiska legendaren – att han har sålt sin själ till Satan själv som tydligast parallell. Robert Johnson är ständigt närvarande inom populärkulturen. Fortfarande.

Många har försökt att teckna ett porträtt av mannen vars gitarr verkar ha varit strängad med ståltråd, vars röst – ödesmättad som döden själv – framförde texter om brustna hjärtan, hundar från helvetet jagandes i dina fotspår och att den sista ärliga affären sedan länge var gjord och avklarad. Den amerikanska kulturskribenten Greil Marcus skrev i sin bok Mystery train från 1975: Johnson’s vision was a world without salvation, redemption or rest. Johnson’s music is so strong that in certain moods it can make you feel that he is giving you more than you could have bargained for – that there is a place for you in these lines of his. Johnson’s music changed the way the world looked to me.

Min uppväxt var präglad av böcker och berättelser. Vi hade i princip bokhyllor i varje rum i Kvarnsveden. Jag satt ofta och bläddrade planlöst, för det ostrukturerade sökandet gav mig så mycket. Det visste jag redan som barn. Jag minns hur pappa satt på sängkanten och läste Mio min Mio för mig och hur han därefter gick in till min systers rum, fortsatte med samma berättelse fast med ett annat kapitel. Om jag låg riktigt stilla i sängen och blundade hårt, kunde jag höra äventyret fortsätta på andra sidan väggen. Jag minns Knutar på ett rep, Rävarna på Oxberget och jag minns berättelsen om den indiska pojken som hade en elefant – men jag minns inte vad just den sagan hette. Jag minns hur jag lånade min brors Tintinalbum och hur massivt de påverkade mig. Jag minns hur jag, Staffan och Tobias tog morgonbussen ner till bokaffären för att fynda på rean den där vintern. Allt det där cementerade grunden för mitt eget skrivande. Ett skrivande som egentligen inte tog sin seriösa början förrän jag skrev ett par noveller i en sliten andrahandslägenhet bredvid Tessinparken något år efter att jag hade flyttat till Stockholm. Jag skrev och raderade. Skrev och raderade. Så höll jag på i flera månader. År. Jag vet fortfarande inte vart jag fick tålamodet ifrån. Men jag vet att jag fram till denna stund mer än väl har plöjt in mina 10 000 timmar i hantverket. Jag har tyglat det. Tagit det dit jag vill. Härmat mig trött. Jag har inte uppfunnit hjulet. Men jag har hittat ett uttryck. Något eget. Och jag är tacksam över att jag hade med mig det in i sjukdomen. In i processen. Sedan dess har uttrycket blivit ett annat. Jag ser förändringen så tydligt att jag kan sätta datum på de avgörande ögonblicken: den 4 mars 2011 och den 15 augusti 2012.

   Dagarna för diagnoserna.

   Beskeden om min cancer.

Sedan dess har jag bara skrivit när behovet har blivit för stort.

   När jag inte kan stå emot längre, då sätter jag mig ner. Då formulerar jag tankarna. Då får orden ta över. När det verkligen är på allvar. När pistolen sätts mot tinningen. Därför har texterna blivit min uppgörelse med barndomen i Borlänge – med sex, droger, slagsmål och människans rätt att bestämma över sin egen död. Min uppgörelse med det eller de barn som jag aldrig kommer att få och det faktum att mina föräldrar kommer att tvingas begrava sin yngsta son. Utan att låta som en solariebränd melodifestivalsångare vill jag påstå att ingenting liknande har skrivits i Sverige.

   Jag tänker ofta på två mejl som skickats till mig. I det ena berättade en kvinna om hur hon för ett drygt år sedan förlorade sin dotter, ganska exakt jämngammal med mig själv. I det andra skrev en kvinna om hur hennes nyfödda i höstas sov mot hennes bröst. Lugnt och stilla. Men hon skrev också om hur livet plötsligt försvann ur det lilla barnet. Hur hon försiktigt somnade in och dog, med kinden mot sin mammas trygghet.

   De båda kvinnorna skrev att de nu har kunnat börja hantera verkligheten. Livets faktum. Dödens krav. Och att de kunde göra det för att de hade läst mina texter. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera detta. Vet fortfarande inte om jag begriper fullt ut, men jag förstår på ett rationellt plan att det är enorma reaktioner. Mentala rörelser. Friktioner.

   Jag kommer inte att få se hur mina texter bemöts om fem, tio eller trettioåtta år. Om de ens kommer att uppmärksammas då. Om de kommer att bli ihågkomna, eller om boken kommer att reduceras till ett dammigt arkivexemplar i en källare någonstans.

   Men jag vet att texterna fram till och med i dag har hjälpt dessa kvinnor – och därmed indirekt människor i deras närhet. Och jag vet att de fragmentariska pusselbitar som jag kastat ut i boken tillsammans ger en tydlig bild av vem jag är och vem jag till slut kommer att ha varit. Något för dem i min närhet att plocka upp när de vill bli påminda om den där pojken med sjömanshjärtat. Därför är jag tacksam över boken. Därför är jag tacksam över mitt skrivande.

   Men Satan, var det värt det?

- - -

Nu finns boken "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" i butik. Och här.

Stöd organisationen Ung Cancer och köp den här tröjan på TSHIRT STORE, så går 50 kronor per sålt exemplar till deras verksamhet.

I nya numret av Café har jag skrivit ett reportage om mig själv. I morgon är jag med i TV4 Nyhetsmorgon. Och i Svenska Dagbladet. Och i Expressen. Och i veckan som kommer är jag gästredaktör för Musikguiden i P3.