Mellan Brooklyn och Borlänge

När vi ramlar ut från Pastis i Meat Packing District brister jag ut i sång. Projektledaren för filminspelningen på andra sidan gatan spänner ögonen i mig. Ber mig dra igen kakhålet. Jag ler och avslutar strofen. Ett enda ont ord om dig, har alltid fått mig upp i ringen.

   Vi kastar oss in i en taxi – glömmer dessvärre skrika follow that car – men fortsätter in i natten, högljutt sjungande om hur vi aldrig nekat oss det ena eller andra, om hur vi levat livet tills vi krossades en dag, men blir sakralt tysta i Strangers.

   We are not two, we are one.

   Katastrofen är vår tillsammans. Hur man än vrider och vänder på det.

Äventyret har fortsatt till New York och Bjurman lotsar med luttrad hand mellan barer och restauranger, butiker och fulkulturella sevärdheter. Precis som vi vill ha det.

Under vårt första dygn på östkusten hinner vi med att bli bjudna på hockey av dalahjälten Johan Hedberg. Vi hinner se honom glänsa så att hans Devils besegrar Flyers. Hinner vråla från läktaren och bli misstagna för bindgalna tjecker. Vi hinner informera jänkarna om att så inte är fallet innan vi fortsätter tillbaka över Hudson river där vi sänker den ena cajun martinin efter den andra på Jones – en från gatan anspråkslös sylta där menyn finns målad på väggen, där jukeboxen är laddad med Little Richard, där bartendern har den goda smaken att spela Flying Burrito Brothers när han ser min tröja med Gram Parsons, där jag och Kalle hinner gråta i varandras famn i ett grepp som säger: jag kommer aldrig att släppa dig.

   Senare framför vi en drucken, nästintill förgiftad, version av It makes no difference på Manitoba’s – där bartendern med getingmidja och serietidningsbyst slänger sig med hun och darlin’ – innan jag lägger mig raklång på bardisken för att avrunda natten.

   Ungefär så fortsätter det. Vi har bestämt oss för att blåsa topplocken i New York. Och så blir det.

   Vi hinner skratta och gråta. Vi hinner förbanna livet och hylla detsamma.

   Vi kastar oss handlöst mot sopsäckarna utanför Wollensky’s Grill. Patrik Sjöberg hade blivit imponerad. Han hade velat vara med.

   Vi hinner bli hotade med vräkning från hotellet i Chinatown om vi inte lugnar ner oss. Vi hinner därefter halvt spräcka min skalle efter att jag som en projektil flugit in i nattygsbordet då Fäldner – 106 kilo Forssamuskler – kastat sig från skrivbordet ner i sängen.

   Vi hinner höra städerskan rygga tillbaka med ett skräckslaget ”my God” när hon en morgon öppnar dörren till vårt rum.

   Och vi hinner vara hemma hos Bjurman, en kväll då vi ser slutet komma mot oss.

Skyskraporna glittrar. En ambulans har sirenerna på nere vid 35:e. Broarna över East river hänger i mörkret och jag hittar mig själv, stående rätt över stadens vener – den stad som jag inte trodde att jag skulle få uppleva igen. Ser bilarnas lyktor reflekteras diagonalt mot höghusen. Ser alla lägenheter. Alla liv. Ser någon gå igenom ett hem hundratals meter ifrån mig. Undrar vad han eller hon drömmer om. Om personen känner livets höga.

   Stereon spelar två versioner av Downtown train och jag undrar hur många snedtrippar, fyllor, slagsmål, kyssar, orgasmer, tårar och smekningar som händer framför mig på Manhattan just i samma ögonblick.

   Stereon fortsätter. Hank Williams, Lost highway. Willie Nelson, Blue eyes crying in the rain. Thin Lizzy, Running back.

   Jag har låtsats fly och jag har låtsats lyckas. Resan närmar sig sitt slut och hemma väntar en annan verklighet. Undersökningar och provresultat. Besked om liv. Besked om död. Är det nu jag åker hem för att ta slut, undrar jag stilla och Tom Waits sjunger om de där händelserna i kvarteret.

   Nätterna i Amerika har kommit fram till den sista.

Nu går det att beställa "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" via den här sidan hos Adlibris.