Mr. Bojangles tvärtom

Han såg ut som en slutkörd pundare och vägde alldeles för lite. Han var hemlös, levde på sopor och hade svårt att röra sig. När han blev omhändertagen rakade de av honom hans hår och han fick sova inne på ett kontor – han var för rädd för att göra något annat. Varje gång han passerar någon med käpp backar han darrandes undan. Och när mörkret faller går han så tätt bakom mina ben som det bara går.

   I sömnen snarkar han djupt. Magen rör sig upp och ner, ibland sprattlar benen som om han i drömmen är på väg någonstans. Och när han vaknar inser han mer och mer att han äntligen är hemma, för första gången på alldeles för länge.

Efter att högljutt och skränigt ha deklarerat sin kärlek till en kvinna från ett bord i den amerikanska södern arresterades låtskrivaren Jerry Jeff Walker. Upplevelsen bakom lås och bom påstås vara grunden till hans mest kända verk: Mr. Bojangles, först inspelad 1968. Fem minuter och 22 sekunder in i originalversionen kliver teknikern in i ljudbilden.

   – That is a beautiful song. You wrote that? undrar han.

   Snabbt, men försiktigt, svarar en i min föreställning smått generad Walker:

   – Yeah.

Mr. Bojangles är en av mina favoritromaner, trots att den är en poplåt på strax över fem minuter. Det är en berättelse om hur livet gnuggas ner i rännstenen, om rot- och rastlöshet, om död och saknad, men det är också en berättelse om kärlek när den är som vackrast. Som mest verklig.

   Personen Mr. Bojangles, ”in worn out shoes, silver hair, a ragged shirt and baggy pants”, skakar återigen galler efter en natt med för mycket alkohol. I cellen pratar han med Walker. Han berättar om sina år på vägen, hur han försöker tjäna sitt levebröd genom att dansa för växelpengar på barer och marknader. Och han berättar hur han, trots att det har gått 20 år, fortfarande saknar sin bundsförvant.

   Sin hund.

Så han såg alltså ut som en slutkörd pundare och vägde alldeles för lite. Han var hemlös, levde på sopor och hade svårt att röra sig. Efter många om och men spårades hans ägare, men de ville inte ha honom. De ville inte ens berätta vad han hette.

   Nu bor han hos mig, och jag har döpt honom till Pysen. Han har fortfarande inte vant sig med hundmat, men varje gång jag själv ska äta börjar han göra konster och dansa på bakbenen. Lämnar jag ett rum far han efter som en raket. Lämnar jag honom med någon annan tjuter han så där som bara fram tills nyligen hemlösa hundar kan göra. När jag kommer tillbaka är han på väg att explodera. Han trasslar in sig i kopplet och fladdrar med de för kroppen oproportionerligt enorma öronen. Han tappar kontrollen och jag bryter nästan ihop varenda gång. När jag sätter mig på huk framför honom och gråter, tittar han förvånat på mig innan han slickar mig i ansiktet. Den kalla nosen. De försiktiga ögonen. Pälsens virvlar.

   Pysen du är hemma nu. Din tid bland soporna, livets skit och jävlighet är över. Jag kommer bara att lämna dig en enda gång. Men då blir jag borta länge. Och kanske kommer du att berätta för någon annan hund, någon annan gång, om en man du en gång kände – och hur du fortfarande, efter alla dessa år, saknar honom.

- - - 

På torsdag släpps "I kroppen min - resan mot livets slut och alltings början" i butik. För den som vill komma på releasekalas går det bra att anmäla sitt intresse här. Och för den som hellre köper boken via nätet går det upplysningsvis bra att göra det här.

Passa också på att haffa tröjan som säljs här och på TSHIRT STORE då 50 kronor från varje sålt exemplar går till Ung Cancer.