Någonstans ska jag karva in mitt namn i ett träd

När jag vände blicken från den rykande hästryggen där mitt huvud hade vilat stod Minna lutad till vänster mot stalldörren. Det såg ut som att hon grät. Vi hade ridit förbi platsen där tåget en gång spårade ur, längs säsongens första skoterspår ner i sandtaget där sommarens blommor stod som skelett av vad de en gång var. Snön i hästarnas hovskägg rasslade melodier. Utöver det låg landskapet lugnt. På de enorma djuren hade vi tagit oss genom den täta granskogen och vi galopperade uppför backarna – snabbare och längre än någonsin tidigare. I vågrörelsen kände jag ingen rädsla. Jag följde med, leendes. På toppen av en sänka i rådjurens skog blev vi senare ståendes. Tystnaden omslöt oss.

   Nu hade vi sadlat av vid stallet.

   – En gång när jag var låg över något gick jag ut i Olofssons hage, sa Minna.
   – Han kom fram till mig och plötsligt började jag att gråta. Då lade han sitt huvud mot mig, som om han förstod.

   Jag lät orden sjunka in. Försiktiga snöflingor föll. Värmen strömmade från hästen. Återigen vilade jag min kropp mot dess sida. Jag blundade. Kände kraften komma. Detta ska jag leva på, tänkte jag. Och denna kraft som jag ska bära med mig för att leva, önskar jag också kommer bli samma känsla som den när döden en dag kommer. Detta lugn. Denna trygghet.
   Låt mitt insomnande ögonblick bli som detta.

Ibland kallar han sig för världens längsta man. Det är egentligen helt missvisande. Oavsett, så ses vi när jag kommer hem till Borlänge. Vi har skapat en outtalad överenskommelse om att turas om att visa varandra platser i de mystiska skogarna. Tillsammans har vi blickat in i mörkret vid Per Gynts grotta, och tillsammans har vi blickat ut över älven och åkrarna från galgplatsen där samma rövare enligt legenden hängdes.

   Där är fortfarande en vacker plats att dö.

Senast pulsade vi över ängen, rakt in i Trolldalen, mot dessa väsens kyrka.

   Vi stannade flera gånger för att bedövas av tystnaden. Vi beundrade istapparna på klipporna. Hörde ån sjunga under den spröda isen.

   Vi tog oss upp för branten, rörde oss längs stigen. Vid roten av ett träd såg vi spår från ett lodjur. Kanske satt det och betraktade oss, någonstans där uppe. Vi rörde oss vidare och kom till slut fram till ättestupan – en mytomspunnen plats där byborna förr sades göra sig av med sina gamla, halta och lytta genom att knuffa dem över bergskanten mot avgrunden, långt där nere.

   Genom träden såg vi ängar, skog och berg hela vägen bort till horisonten, mil ifrån oss. I bitande minusgrader insåg jag än en gång hur vackert livet är.

   På vägen tillbaka pratade vi om rymden, mördande drömmar och om konsten att slå ihjäl giftiga ormar. Det var en vacker vandring. Även den, en laddning att bära med mig in i nästa slag. För till skogen ska jag längta. Där vill jag vandra igen.

Strax därefter satte jag mig tillrätta på tåget mot Stockholm. Hela kroppen visste vad som väntade och uppförde sig oroligt. Från min plats i vagnen såg jag hur snömolnen vid min bror fick berget att se ut som ett blekt vulkanutbrott. Dimman belägrade dalen. Solen gick ner och färgade de snötäckta bergskammarna svagt rosa. Från bygdernas skorstenar lade sig röken lågt. Björkarna bortom tåget var doppade i frost. Träd av glas. Älven låg frusen och försiktig. Följde mig. Vän av vatten. I en krök utanför Hedemora såg jag älvorna dansa. De fortsatte när älven vek av efter Avesta och jag antar att de dansade vidare, rakt in i evigheten.

   Att lämna Dalarna gör ont.

Jag tappar kontrollen, men anstränger mig krampaktigt för att behålla kommando över allt som händer omkring mig. Jag försöker bli bättre på att lägga energi på rätt saker. Gör mig mer svåråtkomlig. Drar åt snaran runt min egen tillvaro. Minskar nätverket. Drar in känselspröten. Kanske för att behålla ett sista mått av bestämmande. Jag märker att jag undermedvetet tar åt mig allt färre reaktioner. Jag isolerar mig. Rakar av mig håret. Tatuerar in symboler över den allt tröttare kroppen. Låt dem vara mina klantillhörigheter. Min kropp är mitt vapen, redo för strid.

Klockan tickar. Det börjar bli dags att trotsa sinnenas dunder och ge sig ut i snöstormen för att gå mot nästa behandling. Sittandes i köket ser jag en främlings ansikte reflekteras i fotografiernas ramglas. En av bilderna föreställer två unga hingstar, rusandes över kullarna i Böle, alldeles nära där min farmor växte upp. Jag tänker på hur jag nyss pulsade fram genom Trolldalen. Och jag tänker på Minnas ord när hon stod lutad mot stalldörren.

Ja, Minna – min fina vän – hästarna vet. Och de gör mer än vad piller, skalpeller och cellgifter har visat sig vara kapabla till. Nu reser jag mig. Gör mig i ordning.

   Här finns inget kolsvart sto att lugna mig. Här finns ingen ångande rygg att vila sig mot. Ingen urkraft att föra fingrarna över. Ovädret virvlar. Jag ser den bleka hingsten komma närmare. Närmare. Och tillsammans ska vi dansa vidare, rakt in i evigheten.