6

Jag hade väldigt lite att göra med min första orgasm. Det var nämligen inte jag som låg bakom den.

   Vi gick i samma klass.

   Friluftsdag. Höstluft. Syntetbyxor. Förråd. Svindel. Hon fick mig att komma över oss båda. Jag undrar om hon minns. Oavsett, så har jag sedan dess varit omättlig.

   Emellanåt är det vackert. Emellanåt besvärligt. Ibland älskar jag denna hunger. Ibland hatar jag den mer än något annat.

Jag var bara en liten pojke när jag lärde känna min egen sexualitet. Minns min första upphetsning. Hur den gjorde mig kokhet. Rastlös.

   Nyfiken.

Numer är stunderna få då jag inte tänker på döden. Då jag inte är belägrad av det som väntar.

   När jag älskar är ett sådant tillfälle. Då upphör allt annat att existera. Då försvinner vi i ett trassel av kroppar. Då blir vi höga av varandra.

Under behandlingarna är sexualdriften ett av de första karaktärsdragen som kroppen gör sig av med. I stället är den upptagen med att försöka andas, sova och att emellanåt vara vaken. Förmågan att känna attraktion är en ballast som kastas över bord. Upphetsning känns avlägset. Sexuell klimax en utopi.

   Jag ligger ihopkrupen och väntar ut min fiende. Väntandes på att tiden ska gå. På att känseln ska återgå till det normala. På att krafterna ska återvända.

   Då väntar jag på att jag själv ska komma tillbaka till den kropp som fortfarande är min egen. Den kropp som faktiskt lever. Som emellanåt är frisk.

   Jag kan ligga still i dygn, om så behövs. Man klarar mer än man tror när revolvern sätts mot tinningen. Man klarar mer än man tror när man har något konkret att se fram emot.

Tipsen om hur jag ska vinna tid, hur jag ska segra, fortsätter att trilla in. Fortfarande av välvilja – jag vet. Det gör mig dessvärre inte mindre förvirrad. Någon uppmanar mig att genast sluta med mejeriprodukter. Någon uppmanar mig att genast börja dricka minst en liter bröstmjölk om dagen. Någon uppmanar mig att genast sluta äta kött. Någon uppmanar mig att genast börja med LCHF.

   Själv tror jag på det som ger mig omedelbar styrka. Själv tror jag fortfarande inte på kvantitet. Min sorg är inte att jag inte kommer att bli den äldsta mannen i Kvarnsvedens historia. Min sorg är att mitt liv kommer att förtvina. Försämras. Förloras.

När den Kristian som jag känner är tillbaka från behandlingarna försöker jag att ta igen det sex som jag har förlorat. Den nakna berusningen är min drug of choice. Mitt beroende. Kanske rentav mitt missbruk. Jag attraheras av den kvinnliga uppenbarelsen. Vill vara nära.

   Älska.

   Jag vill förvandla mitt hem till en enda lång upphetsning. Vill förtrollas av kvinnans kraft. Ha sex i sängen. I soffan. I duschen. På diskbänken. Köksbordet. På golven, på den vita mattan.

   Vill bita. Bli biten. Ta tag som om vi båda ska gå sönder. Varva med försiktighet. Lugn. Blanda svetten med kyssar. Smekningar med rivmärken. Närhet med distans. Hets med långsamhet.

   Och när jag kommer, vill jag komma med hela kroppen. Då vill jag darra i minuter, betraktandes den nakna kroppens utmattade muskler. Tatueringarna. Ärren.

   För sedan vet jag att tankarna på döden kommer tillbaka.

Jag ser dem närma sig. Hör dem berätta att njutningen är över.

Men jag ska fortsätta att älska. Så mycket jag kan. Så mycket det går. För det är vad jag tror att livet går ut på – och den tanken i sig ger mig den omedelbara styrkan som jag är övertygad om att jag behöver.

I dag är mitt största problem att jag inte kommer att ha haft tillräckligt mycket sex innan min kropp inte orkar upphetsas mer. Det, och att mamma kommer att läsa denna text.