På drift

Tåget hade inte ens hunnit till Säter innan jag bestämde mig den där marsdagen förra året. Jag hade precis lämnat de sovande fraktvagnarna på Borlänges bangård när tanken slog ner. Innan dess hade jag knappt läst en enda blogg, men just där och då, när mina älskade åkrar och mörka bergskammar passerade utanför fönstret, blev jag fast besluten om att starta en egen. Min plan var att skapa en kanal där jag kunde berätta för dem i min närhet om hur jag mådde, om vad som var på väg att hända. Det hade snabbt visat sig vara alldeles för påfrestande att gång på gång berätta om verkligheten.

   Bloggen skulle bli vår mötesplats, men i första hand mitt sätt att envägskommunicera med omvärlden. Så har det också fortsatt.

Jag vill se det som att jag sitter i en källare någonstans, på nätterna när alla sover, och rattar på en gammal radiosändare. Jag skickar ut kortvågor i det okända. De som vill och kan snappar upp mina signaler. De lyssnar.

Det dröjde inte särskilt länge innan bloggen exploderade. Plötsligt följde fler och fler min kamp, min process, min förvandling. Tusentals besök har blivit 3612291. Antalet är svårt att ta till sig.

   Och jag har fortfarande svårt att förstå, responsen och uppmärksamheten.

Bussen hade inte ens hunnit till avfarten mot Långholmen när jag märkte att kvinnan i sätet framför mig förstod vem jag var. Jag och min bror hade precis klivit på vid det bullriga bygget i Hornstull och när den blå bussen for över bron med hänglåsen såg vi Kungsholmen och Gamla stan glittra i mörkret. Vi åkte förbi sjukhemmet där jag bodde en period förra året innan bussen svängde in på gatan där jag arbetade med de spännande barnen en gång i tiden – en vacker och viktig period. Kvinnan som betraktat mig skulle just kliva av mot tunnelbaneuppgången vid Fridhemsplan och jag kunde riktigt se hur hon samlade mod genom ett djupt andetag och en darrande hand.
   – Jag ville bara säga att jag läser din blogg. Du gör världen till en vackrare plats, sa hon.
   Jag blev generat rörd och försökte i egenskapad tradition att vifta bort komplimangen. Har alltid haft svårt att hantera sådana. Jag fick ur mig ett tack. Kvinnan klev av. Bussen åkte vidare.

Jag tittade på min bror och började prata. En utsvävning om att jag inte förstår reaktionerna från de som har valt att följa min kamp. För jag har inte skapat en ny religion. Inte etablerat en ny livsåskådning. Jag har inte heller lyft fram ett nytt sätt att tänka. Mig väntar inget Nobelpris i fysik eller ekonomi.

   Egentligen skriver jag om ganska banala saker. Om att hålla om varandra och att verkligen mena det. Om att se sina barn. Om att vara med dem så mycket som det bara går. Jag skriver om att låta livet ta plats medan man fortfarande lever.

   Jag tog en liten paus innan jag tittade på min bror och sa:

   – Det är inte så att jag vänder riktningen på rymdens energier åt ett annat håll.

   – Jo. Det är precis vad du gör, svarade han och bussen startade med ett ryck, åkte vidare.

Jag kommer antagligen aldrig att förstå vad min kamp har kommit att betyda för andra. Och jag kommer aldrig att se vilket avtryck som jag eventuellt lämnar efter mig. Jag har svårt att se att jag gör världen till en vackrare plats. Jag är inte så märkvärdig. Jag är fortfarande Gidlunds yngsta – han den där långa från Kvarnsveden. Jag gillar vörtbröd, Peter Beard och Färden genom mangroven. Jag tycker om att åka bil i oväder.

   Jag är inget helgon, liknar inte Jesus.

   Men mitt bläck är blod. Kanske är det därför mina texter spelar roll.

Efter en stund klev vi av bussen och vi gick över ytterligare en bro. Till slut kom vi fram till en kyrka – inkilad mellan bostadshusen och restaurangerna. Vi satte oss tillrätta på en av bänkarna, men vi var varken där för bikt eller nattvard. I stället var vi där för att höra en man med silverskägg sjunga sånger från 1970. Men akten före stal showen. Innan vi hann reagera knockades vi av en man och hans fru när de tillsammans sjöng på scenen som byggts ovanpå altaret.

   Jag vet att mannen förlorade sin yngre bror förra sommaren. Hastigt, om jag förstått det rätt.

   Mellan låtarna tittade jag på min bror. Vi log mot varandra. I en applåd insåg jag att han och mannen med gitarren snart har en gemensam nämnare. Jag försvann i sångerna. Helig stund. Och jag inser nu, långt senare, att jag fortsätter bort, på drift, mot tidens slut.