Brynta röda körsbärstomater

Om jag inte minns helt fel så hade vi precis älskat i soffan, jag och västkustens gudinna. Egentligen skulle vi kolla på en film, men våra kroppar kom emellan. Nu letade vi förvirrat efter våra kläder, trötta och rödkindade. Efter en stund var vi hyfsat påklädda och vår gemensamma puls började sakta återgå till det normala.

   Filmen fick en ny chans.

Jag minns att jag såg den som väldigt liten – kanske när den kom, även om jag inte minns vilket år det var. Sedan dess har jag sett den flera gånger, men nu var det flera år sedan sist. Vissa scener sitter kvar som om det var i går, andra partier upplevdes nu som om de spelades upp för första gången.

   Jag har alltid tyckt om den där historien, men hur den klassas av cineaster och filmkonnässörer har jag ingen aning. Och ärligt talat, så kan jag inte bry mig mindre.

Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café utspelar sig i den amerikanska delstaten Alabama i början av förra århundradet. I mina ögon börjar den centrala berättelsen när yrvädret Idgie tillsammans med sin äldre bror Buddy och dennes flickvän Ruth lämnar förberedelserna inför ett stundande bröllop. Flickan Idgie har hamnat i luven med en provokatör på festplatsen och därför ger de tre sig av för en promenad, för frisk luft och för något annat att tänka på. Den fina relationen mellan Idgie och hennes bror Buddy är uppenbar. Han uppmuntrar hennes rebelliska ådra och han berättar en skröna om hur en flock gäss en gång frös fast i en sjö innan de flög bort med hela vattendraget. Idgie och Ruth skrattar åt honom när han berättar att sjön senare landade på en helt annan plats i landet. De tre går längs en damm innan de stannar på en bro över ett järnvägsspår. Sommaren är brännande het. Förälskelsen ligger i luften. Buddy och Ruth kysser varandra, skylda av den sistnämndes hatt. Överallt hänger en förväntan. En vibration.

Blåsten tilltar. Ett vinddrag sveper förbi bron och tar med sig Ruths hatt. Till en början står de tre och bara ser hur hatten rullar längre ifrån dem på banvallen. Buddy tar sig ner för bron och jagar springandes efter. I stegen böjer han sig för att ta tag i brättet, men vinden får nytt liv. Buddy fortsätter. Till slut lyckas han. Han plockar upp hatten och ska precis vända tillbaka mot bron. Då inser han att hans ena känga fastnat i rälsen.

   Samtidigt hör han hur ett frustande ånglok närmar sig.

En förmiddag innan en behandling kommer Maria förbi. Jag såg henne pulsa fram genom snön utanför mina fönster. Hon hade sina rosa hörlurar på. När hon kom fram gav hon mig en julkalender – kanske för att hon vet att jag inte skulle skaffa någon själv. Jag och Maria har en lång historia.

Vi träffades för första gången på en endagsfestival, strax därefter på en fest hos en gemensam vän. Första gången som vi var själva gungade vi oss igenom en varm sommarkväll vid Tunaåstrand. Vattnet låg lugnt. Det kändes som om vi var de enda vakna i Hytting. Hon hade glömt att berätta för sin mamma var hon var. När vi kom hem till deras hus reagerade hennes äldre syster i panik då hon stirrade sig blind på mina boots i storlek 45 i hallen. Mamman, som var i deras sommarstuga ett antal mil norr om Borlänge informerades. Paniken spred sig. I efterhand fick jag veta att hon var beredd att åka hem från stugan för att ta tag i den där troligtvis yrkeskriminella bootsbäraren som tänkte röva ut en av hennes döttrar ur landet. Nu blev det inte så. I stället kom jag och Maria att ha ett långt förhållande. Sex år. Vi växte upp tillsammans. Gjorde allt. Skrattade. Grät. Älskade varandra. Vi bodde ihop, och ibland tror jag att jag var den son som hennes pappa aldrig fick.

   I dag, trots att det har gått flera år sedan vårt uppbrott, vet jag inte var Maria tar slut och var jag själv börjar. Jag bor fortfarande kvar i vår lägenhet. Det fanns en period då vi knappt hördes. Det var ett helvete. Jag kommer aldrig att komma över det som krossade vårt förhållande. Sorgen och skammen tar jag med mig in i döden.
   Nu hörs vi allt mer. Det betyder mycket.

   Jag vet att hon är ledsen för vad som är på väg att hända. Och jag känner Maria. Jag vet vad tårar betyder för henne.

När hon har lämnat över julkalendern sätter hon sig i fåtöljen. Snurrar lite lätt. Och så börjar hon gråta. Jag försöker göra i ordning lunchen. Sköljer körsbärstomater. Jonglerar med ett paket salsiccia och en burk honung. Viftar på stjärten. Fånar. Gör mig till. Ler.
   Jag kan fortfarande skratta. Verkligheten måste ha självdistans. Annars blir den outhärdlig.
   – Förlåt för att jag gråter, säger hon med en röst som knappt bär.
   – Det behöver du aldrig be om ursäkt för, svarar jag.
   – Men du verkar så glad, och så kommer jag hit och är ledsen, kontrar hon.

I filmen närmar sig lokomotivet. Buddy rycker och sliter i kängan, foten, benet, kroppen. Faran frustar fortsatt. Idgie och Ruth skriker mot den unga mannen som de båda älskar. Buddy vänder sig om med ett leende som ska ta udden av allvaret. Hans blick säger att det inte är någon fara, men så fort han vänder blicken tillbaka mot kängan och loket är uttrycket ett annat. Han lättar på kängans snörning, vickar med hela sin kraft. Inget hjälper. Loket. Idgie. Skriken.

   Närmare.

   Än en gång vänder sig Buddy om. Ler, som för att berätta: ”Ni behöver inte vara oroliga. Jag klarar det här.”
   Men situationen är en annan.
   Lok. Idgie. Skrik. Nära.

   Buddy.

   Det blev en sorglig bröllopsdag.

När maten är klar är varken jag eller Maria särskilt sugna på att äta. Vi petar i våra små portioner. Jag tittar på henne. Ser att hon inte orkar stå emot tårarna längre. Utan att säga något sträcker jag ut armarna och hon sätter sig i mitt knä. Jag håller om henne, så ömt och varmt jag bara kan. Hennes kropp skakar. I hennes hår döljer jag mina egna tårar tyst.
   För precis som Buddy står jag och viftar leendes allt blekare, medan jag hör lokomotivet frusta. Precis som Buddy kommer jag inte att komma undan. Min kropp är fast. Faran far. Och de jag älskar mest kommer att stå på bron bakom mig och se på.

   Det gör mig mer ont än ångloket i sig.