Striden

Ibland kommer drömmarna tillbaka när jag sover. De är diffusa. Mörka. Märkliga, men tydligt symboliska. De flyttar mina gränser. Blir nyktra rus.

I en dröm som utspelar sig för hundratals år sedan leder jag en armé över ett fält i en dalsänka. Då står jag inte som ledare i en skyttegrav, som i så många tidigare mardrömmar.

   Bergen tornar upp sig omkring oss. Naturen är som den i Dalarna, men vi är på väg in i främmande land. För att erövra. För att dundra och härska. Jag har ridit en bit i förväg och ser soldaterna marschera mot aska och död. Efter en stund vänder jag blicken från dem, framåt. I en tät dunge får jag plötsligt syn på två av fiendens spejare. De kastar sig upp på sina hästar för att rida mot fienden, för att berätta om vår kommande anstormning – en attack som varit tänkt att komma när fienden minst anat det. Jag kan inte låta spejarna nå sitt mål. Jag sätter hälarna i min bleka hingst och galopperar efter dem.

   Min häst är snabbare än deras, men avståndet mellan oss är fortfarande stort. Jag gör en uppskattning. Chansar. Lägger an min pilbåge. Lyckas. Först sänker jag ryttaren längst bort, strax därefter den som varit närmast i distans. Men jag nöjer mig inte. Jag drar ner på hästens tempo, närmar mig liken långsamt.

I hela mitt liv har jag varit en målsökande missil. Vill jag något, så gör jag allt för att lyckas. En gång i tiden började jag spela trummor, bara för att det just då attraherade mig. Jag gjorde allt jag kunde för att lära mig instrumentet. Byggde från grunden. Lärde mig historik, såg filmer och spelningar. Lyssnade. Härmade. Övade. Så in i helvete. Och till slut blev jag faktiskt riktigt bra. Så pass bra att jag kunde leva på det som fram till dess varit ett intresse.

   För några år sedan, när jag vaknade i en gammal lägenhet bredvid Tessinparken, attraherade skrivande mer än någonsin. Jag bestämde mig för att ge det en ärlig chans. Återigen gjorde jag allt i min makt för att bli så bra som möjligt. Byggde från grunden. Läste. Härmade. Övade, än en gång så in i helvete. Sedan dess har jag mer än väl plöjt in mina tio tusen timmar i ambitionen. Hittat min ton. Mitt uttryck. Tyglat hantverket.

   Och skulle jag bli soldat, så vet jag att jag skulle göra exakt samma sak.

I drömmen har främlingar känt igen mig i varje stad som jag har kommit till. De har stannat upp med sina sysslor. Betraktat mig med skräck, avsky och beundran.

   Soldaterna ser upp till mig. För dem är jag en tydlig ledare. Född utan fruktan. Utan gränser.

   Jag målar mitt ansikte för krig med fiendens blod. Knyter fast en kolsvart fjäder i mitt hår som i drömmen fortfarande är vackert. Min häst och jag är som en och samma varelse. Kommunicerar utan varken ord eller synlig handling.

   På den bleka hingsten blir jag en satanisk best. Fiendens mardröm. Deras attacker kan inte nå mig. Mitt svärd är snabbare än deras. Mitt sikte skarpare.

Jag kliver ner från hästen bredvid den första spejarens lik. Jag fattar ett grepp om min yxa. Hugger i den dödes nacke som i fuktig ved. Separerar slarvigt huvudet från kroppen. Därefter går jag fram till det andra liket och gör om proceduren. Med högerhanden sliter jag tag i deras hår. Lyfter skallarna. Sedan sitter jag upp på den bleka hingsten. Fortsätter framåt i sporrsträck. Mina soldater är fortfarande långt bakom mig. Strax innan fiendens murar stannar jag min frustande häst. Värmen, svetten, ångar från våra kroppar. Hingsten stegrar och jag sträcker min högra hand med skallarna mot skyn.

   Nu vet fienden att helvetet väntar. Mina soldater anländer. Slakten kan börja. Jag vaknar.

   Vaknar till en fortsatt kamp.

   Här står ingen motståndare framför mig, men det pågår ett inferno inuti.

   Jag hoppas på något oförklarligt. På mirakel. Jag hoppas så att hjärtat brister.

Ibland funderar jag på hur jag borde dö – om jag borde använda den här situationen till någon nytta. Om det är någon gång som jag borde kliva in för att stoppa en misshandel på öppen gata, så är det nu. Om det är någon gång som jag borde sätta fyr på mig själv för att uppmärksamma någon orättvisa, så är det nu. För precis som i drömmen har jag ingenting att förlora.

   Det gör mig till den farligaste mannen som jag känner.