Något märkligt på min grav

Ibland är jag den krångligaste människan som jag känner. Ganska ofta faktiskt. Vissa verkar tro att jag är så mycket mer. Någon som är en följsam smekning. Någon udda. En dröm.

   Men att leva med mig måste vara rysligt krångligt. Speciellt nu.

   Jag försöker att hantera situationen så lugnt som möjligt. Ta en sak i taget. Fungera rationellt. Ibland håller jag upp en fasad om att allt är bra. Men kaoset i mitt huvud: du milde. Ibland lyckas jag tygla tankarna. Men de blir allt mörkare. Jag ser slutet. Och jag ser var jag vill bli begraven. Det har jag inte berättat för någon. Men det ligger nära mitt barndomshem, mitt ibland min uppväxts skog, bredvid ängen som var en savann i fantasin.

   Alla som känner mig vet var jag menar.

En av min barndoms förebilder – till en början omedvetet – var den brittiske storviltsjägaren Denys Finch Hatton, en karaktär som jag introducerades till i mastodontfilmen Mitt Afrika som jag första gången såg en helgkväll med familjen i det minsta lika exotiska Kvarnsveden för väldigt länge sedan. Spädbarnet Finch Hatton föddes in i en tillvaro så aristokratisk att en silverskyffel i munnen inte var nog, och det kan inte ses som en högoddsare att han utbildade sig både vid universiteten Eton och Oxford, där han exempelvis utmärkte sig inom en rad olika sporter. Vad han själv ville göra med sitt liv var det troligtvis inte någon som undrade. Men den unge mannen riktade sin blick mot äventyrens Afrika, där han kom att köpa land vid det mytomspunna naturområdet Rift Valley i Kenya.

   Men Finch Hatton hade myror i brallorna. Och i huvudet.

Herrklubbarna, överklassederna och jetsetflärden verkade ge honom inre blödningar och allvarliga koncentrationssvårigheter. Väl i Afrika tillbringade han den mesta av sin tid ute i vildmarken, på jakt och safaris och de uppgifter som jag tagit till mig – den illusion som jag har målat upp – talar om en man som hellre befann sig på äventyr i obygden än med ett glas tonic i en tjusig bar.

   Han kom och gick som han ville. Och att leva med en sådan man, som den danska författarinnan Karen Blixen periodvis också gjorde, vilket hon skriver om i Den afrikanska farmen, visade sig i det närmaste vara omöjligt.

   Första gången som Fich Hatton dyker upp i Mitt Afrika är ute på savannen i ingenstans. Det tåg som Blixen färdas på drar ner på tempot och hon ser en vit man komma gåendes med en massaj – jag tror att de bara var två till antalet – mot spåren. Över deras axlar ligger enorma elefantbetar. De lämnar av troféerna innan de vänder om för att åter ge sig ut i vildmarken. Blixen ser på från sitt fönster.

   Redan där såddes antagligen en känsla.

Strax efter beskedet om att min sjukdom återvänt kom min vän Anders på besök. Han bor med sin familj tvärs över gatan. Vi har känt varandra i snart fyra år. Ibland kallar de mig för son. Dessa dagar är Anders mer en regissör med gränslös fantasi än den pensionerade dörrvakt som han också är. Han är dubbelt så stor som mig. Han talar lugnt. Han talar klarspråk.

   Han har lärt mig mycket.

Vi pratar om döden. Om att diagnosen som jag fått stavas obotlig cancer. Om att min vård faller in i kategorin ”livets slutskede”. Vi sitter tysta en stund. Konstaterar att filmen om mitt liv får ett dåligt slut.

   Innan han går visar han mig något på internet. Sedan dess har jag kommit på mig själv med att tänka på det mer och mer. Det får mig att småle. För jag utesluter ingenting.

Den amerikanska pojken James Linegar var till en början som de flesta andra i hans ålder – förutom att han ibland kunde säga annorlunda saker som: ”Jag valde er”, till sina föräldrar.

   James var nyfiken och lekfull. Men det fanns något som började ta över hans tillvaro med allt större styrka. Hans intresse för flygplan från andra världskriget eskalerade. Han kunde – utan några egentliga förkunskaper – berätta om planens funktioner och karaktärer. Han ritade teckningar föreställandes strider i luften, plan som släppte bomber, piloter som lämnade brinnande farkoster i fallskärmar. Och på nätterna vaknade han ur mardrömmar, skrikandes att han behövde ta sig ut – att hans flygplan skjutits sönder. Hans föräldrar var skeptiska. De började ställa frågor om vilket flygplan han flög. Vilka som skjutit mot honom. Varifrån han flugit. James svarade utan betänketid. Han nämnde flygplansmodellen, att det var japaner som skjutit och att han lyft från ett hangarfartyg vid namn Natoma.

   Föräldrarna ville gå till botten med mysteriet. De ville bevisa, kanske främst för sig själva, att James bara hittat på. Att mardrömmarna var fantasifoster. De kom i kontakt med överlevande från militärskeppet USS Natoma Bay.

   Föga anade de vad som var på väg att hända.

Denys Finch Hatton var en rastlös man. En rotlös varelse. Antagligen kunde han inte slå sig till ro någonstans, och ju mer krav som ställdes på honom, desto mindre delaktig ville han vara. Ju oftare det moderna samhället försökte dra honom till sig, desto mer satte han sig på tvären och stretade emot.

   I filmen gestaltas en man av charm. En kraft som inte låter sig styras. En man med känslor och eftertanke. En man som bevisligen var hopplös att leva med.

   På morgonen den 14 maj 1931 lyfte han med sitt flygplan från Voi och for upp i skyn ovanför den kenyanska savannen. Något hände – ingen vet vad – och planet störtade mot marken där det kraschade och började brinna. Finch Hatton dog tillsammans med sin vän Kamau.

   Brittens kvarlevor begravdes i en kulle i Ngong Hills med utsikt över nationalparken Nairobi.

   Ett lejon sades ibland ses vilandes på graven.

Under mötet med de överlevande från andra världskriget kunde James Linegar nämna flera av personerna ur militärstyrkan vid deras rätta namn, trots att de av naturliga skäl aldrig tidigare hade träffats. Dessutom visade det sig att en James Houston faktiskt blivit nedskjuten över japanskt territorium. Familjen Linegar kom i kontakt med Houstons syster och än en gång avslöjade James detaljer från händelser som han rimligtvis inte hade upplevt: Han nämnde favoritleksakerna från sin barndom som James Houston, vad syskonen kallades och han ställde frågor om en tavla som ingen utanför familjen Houston känt till.

   Ett japanskt filmteam kontaktade familjen Linegar för att dokumentera den märkliga berättelsen. Tillsammans åkte de ut mot den plats där James Houston skjutits ner. James, den yngre, berättade efter en stund att de nu befann sig på den exakta plats där han en gång kraschade i havet. Och hans uttalande visade sig stämma med historiska fakta. James sänkte ner en blomsterkvast i vattnet innan han bröt ihop i tårar och utmattning.

   Mardrömmarna upphörde. Motiven på teckningarna förändrades.

   Katharsis.

Jag minns mina nätter vid stentrapporna i Varanasi. Hur jag inte borde ha gått där ensam, men hur jag ändå satt där bredvid de doms – den yrkeskår som eldar upp de döda som önskar att få sin aska utspridd i den heliga floden Ganges för att på så sätt få reinkarnationen att upphöra. För en hindu är detta det främsta målet och således slutet på livets eviga cykel. På kvällarna glödde eldarna längs kanten av staden. På morgnarna, i det gyllene ljuset, steg röken ur askan. I vattnet tvättade sig människorna. Jag såg lik flyta förbi. Jag såg en kropp sänkas till botten av floden.

   Överallt var döden närvarande.

   Jag kände mig levande.

   Vad jag tror om min egen död vet jag inte säkert. Men jag utesluter ingenting.

Så när ni går längs tågrälsen i Kvarnsveden, fortsätt förbi min barndoms savann. Fortsätt mot skogen som löper mot rondellen. Blicka upp mot dungen vid björkarna. Se min plats för vilan.

   Bli inte rädda.

   Le, som jag har bett er le förut.

   För det skulle inte förvåna mig om ni ser ett lejon, vilandes på min grav.