Sista bilden innan kriget

På det första fotografiet, det svartvita, ser vi honom sitta på huven till en Ford Fairlane. Året är 1957, modellen den senaste. Bilen är hans brors. Platsen verkar vara en skogsväg någonstans i obygden. Överallt granar. Sommaren bränner – det är samma sommar som älven vid Mellsta sänktes nästan två meter av torkan, samma sommar som Olof Reckner kysste kärleken i Folkets Park, samma år som de såg Ulf Hannerz klara tiotusenkronorsfrågan i Kvitt eller dubbelt.

   Hans jeans är uppvikta en handfull centimeter. Frisyren kammad strikt. Skinnjackan blänker. I mungipan glöder en cigarett. Han ler. Ser lycklig ut.

   Det är sista gången som bröderna är ute tillsammans.

Tavlan till vänster är en tolkning från 1789. Namnet på den bleka hästen som han sitter på ska han enligt uppgift aldrig ha avslöjat för någon. Han ser ut att vara klädd i en björnpäls, ovanligt mörk för att ha kommit från den svenska stammen. Kanske har konstnären tagit sig någon estetisk frihet, kanske var det ett udda exemplar. Fjädern som han fäst i håret ser ut att komma från en korp. Uttrycket är ovanligt: inga andra uppgifter om att upprorsmännen skulle ha smyckat sig med fjädrar förekommer. Legenden säger att det röda fältet i hans ansikte var fiendes blod. Om detta verkligen var sant är svårt att säga. Vi vet inte heller vad som var den bakomliggande orsaken, men någon gång när han närmade sig trettioårsåldern verkar han ha drivits till vansinne.

   Efter att ha sett flera av bygdens söner pryglas till döds i Frostbrunnsdalen ledde han det kommande upproret mot den svenska staten, i ett desperat försök att göra Dalarna till en fristående republik. Kampen var både lång och blodig, men har raderats ur historieböckerna.

   I januari 1787 förråddes han av en av de sina och han tas tillfånga. Han förs till Stockholm där han hängs utanför Tyska kyrkan. Liket blir hängandes för att statuera ett exempel.

   Hans kropp kom aldrig tillbaka till Dalarna.

Tidningsurklippet längre ner i rummet föreställer honom i ett glädjerus. Han har precis avgjort den sista finalmatchen för Färjestad. Euforin är total. Vid sargen bakom honom ser vi hur hans lagkamrater slänger sig över kanten för att fira segern.

   Säsongen var märklig. I grundserien utmärkte han sig knappt, för att i stället växa under slutspelet, där alla möten gick till den sjunde matchen. Målsnåla tillställningar varvades med det motsatta. Utvisningsminuterna sköt i höjden. Slagsmålen var värre, de individuella prestationerna tillsammans med lagmaskinerierna påstås aldrig ha varit bättre.

   Finalen avgjordes först på straffar.

   Efter matchen håller han sig mer och mer för sig själv. Han blir tystlåten och när han väl pratar, pratar han osammanhängande, sökande med slutna ögon.

   Under våren ger han sig ut för att vandra tillsammans med sin gatukorsning till hund i norra Dalarna.

   Vid Grövelsjöns norra strand hittas tältet.

   I slutet av september två år senare mottar hans syster – som då hade flyttat tillbaka till Borlänge efter en längre tid i huvudstaden – ett brev med den enda raden: ”Det gjorde inte ont.”

På det gulnade fotografiet till höger om det första som vi såg, ser vi honom sitta framåtlutad på ett svart friesersto, leendes. I bakgrunden betar korna lugnt. Bilden är tagen i höjd med Djurmo klack, som vi ser skymta på andra sidan älven. Till en början var svadorna inte nådiga om att han ville sköta sina djur under fritt bete, utan hagar och fasta platser, men efter en tid svalnade kritiken. Uppenbarligen var hans taktik ett lyckat drag.

   En tidig morgon i maj, samma år som bilden togs, kom hans häst gåendes långsamt i närheten av stationshuset i Arvslindan.

   Dess sadel var tom.

På den minsta inramade bilden sitter han på golvet i sitt pojkrum i Kvarnsveden, lutad mot garderobsdörrarna. Hans syster slår in julklappar i rummet intill. Han vet att hon just i detta nu målar vackra bilder med pennorna som hon tagit med sig från Stockholm. Han undrar om hon genom väggen känner hur mycket han älskar henne, om känslorna kan sträcka sig genom tapeten och in i hennes rum där hon försvunnit i fantasin. Kanske om han blundar och tar i med kroppens alla muskler. Kanske då.

   På nedervåningen hör han sin mamma pyssla med det sista inför den stora dagen. Radion pratar försiktigt i köket. Hans pappa rör sig i trappan. Han hör den karaktäristiska hostan, den smått hesa rösten. Utanför fönstren faller snön. Det börjar bli mörkt.

   I morgon är det julafton.

   Han böjer sitt huvud. Ser ärret över magen. De nya tecknen i svart och grått. Den eviga strävan förevigad på vänstra underarmen. Han känner magens oro. Händernas skadade känsel. Det torra tandköttet. Han tar ett djupt andetag. Känner lungorna ömma. Han döljer sitt rakade huvud, främlingens ansikte.

   Dagen efter upplever familjen en dag som ur en saga. Kvarnsveden sover i sin snö, älven ligger lugnare än någonsin. Alla är samlade. Allt är som det alltid har varit, som det alltid borde vara. Under eftermiddagen sitter han i soffan på nedervåningen och inser att detta kanske blir hans sista jul, att de som han älskar mest kanske kommer att sitta där utan honom nästa år.

   Evigt saknad.

   En spricka i livet.

   Tanken får alla krafter att försvinna i ett enda andetag. Han undrar en stund om det är nu han ska dö, för mer frid än detta kan inte upplevas. Låt mig dö här, i tryggheten – inte någon annanstans, tänker han och ser paketens papper virvla vid granen och Mårten.

   Några timmar senare bestämmer han sig för ytterligare en sång till begravningen, förutsatt att den sker på vintern. I nattens småtimmar samlas familjen runt det runda pusslet. De skrattar. Känner lycka, i allt det omöjliga.

   På kvällen har verkligheten knäckt honom i mammans famn. Han har gråtit som ett litet barn. För en dag som varit plågsamt vacker gick mot sitt slut, precis som han själv. Kroppen lyder inte längre. Som för att understryka kom näsblodet. Tårarna fick honom att gäspa, så där som han gjorde när han var liten. Hans mamma viskade försiktigt om sorgen, hur den ibland kan komma att ta över allt. Hon pratade om ett par fotografier, hur de alltid kommer att innebära något särskilt för henne: Porträttet i sovrummet, bilden från skolstarten.

   Men dagen innan blir han sittandes på golvet, i pojkrummet. Han tar en bild med telefonen. Tittar. Raderar. Han kan fortfarande inte förlika sig med förvandlingen.

   Han ser sitt imperium falla samman framför ögonen.

   Det blir den sista bilden, innan kriget.

 

   Men se, ett skepp av snö och kristall, svävandes över älven från Amsberg, mot ångbåtsbryggan nedanför branten, den vinter han inte längre finns.