Ett spöke tar sin form

Jag har druckit alkohol vid två tillfällen sedan behandlingen drog igång på allvar. Båda gångerna har känts som att åka på stryk. Till en början har det inte varit någon fara. Men så har jag kommit till ett läge där det känns som om kroppen glöder. Som om tarmarna brinner. Och kanske borde jag inte bli förvånad. Att dricka ett järn är som att tvätta ett sår med detsamma, antar jag. Alkohol är starkt – har jag hört – och slemhinnorna i mitt tarmsystem blir sämre och sämre. Mer och mer slitna.

   I går var jag på fest. Mentalt hjulade jag dit, för jag var bjuden av en anledning som gett mig oslagbar inspiration. Varför ska jag återkomma till, någon annan gång.

   Till en början kände jag mig som en katt bland hermelinerna. En skinnjacka bland kavajerna. Med ett innerligt leende hittade jag mig själv i ett sammanhang som jag gett upp för länge sedan, men i ett sammanhang som nu vill ha mig, som tror på mig, som håller om mig och säger: ”You did good, Kristian. You did good.” Fast på svenska. Underbara anledning. Åh, vad vi ska fira dig.

   Vi rörde oss genom de knockande lokalerna. Blev som bortskämda. Kände oss vackra. Drack oss mjuka av drinkarna. Innan kroppens insida tog fyr.

Jag har aldrig korsat skolgården på Hägerstensåsen så långsamt. Så dubbelvikt. Väl hemma, innanför dörrarna, slet jag av mig kläderna till en hög innan jag somnade på soffan. Efter någon timme vaknade jag. Bedövade kroppen med morfin innan jag slocknade i sängen. Sov som i en dvala. Drömde om slagsmål, svek och att there´s no leaving now.

   När jag vaknade var det bråttom. En av kampens viktigaste punkter stod på agendan. Röntgen, för att se om behandlingen är på väg åt rätt håll eller åt helvete.

Jag tycker om att röra mig ute när samhället är på väg till sina arbeten. Det ger en känsla av samhörighet. En konstgjord bild av att jag också är i färd med att försörja min familj – den som jag aldrig kommer att få.

   Men jag har börjat betrakta min omvärld på ett annat sätt än tidigare. För nu är jag på väg härifrån. Jag är fortfarande mitt ibland er. Ibland oss. Men ni ser mig inte. I alla fall inte hela tiden. För en del av mig är redan ett spöke med ena foten på andra sidan. Så jag kan se hur det tjurrusas med de små i barnvagnarna mot förskolorna. Hur det efter hastiga lämningar löps därifrån. Hur det hetsas mot stängande tunnelbanedörrar som om det vore det sista tåget från Stockholm innan en plötsligt återuppstådd Hitler ska bomba staden till splitter och aska.

   Detta ständiga språng. Jag har själv varit en del av det. Nu kan jag inte längre förstå.

   Var är ni på väg, när där ni var alldeles nyss, är där man vill vara?

Efter dessa betraktelser fann jag mig själv på en brits i röntgensalen. Rummet kändes som en dekor ur Star Trek, placerat på Nordpolen, av temperaturen att döma. Jag bad om en extra filt, men min späda kropp huttrade blundandes under tiden som en sköterska försökte sätta en nål i min högra arm. Cellgifterna har fått mina blodkärl att sjunka djupare in i det lilla kött som fortfarande finns kvar runt mitt skelett. Det går knappt att sticka mig framgångsrikt längre. Men hon gav sig fan på att lyckas. Strax därefter gav hon upp. Hon ringde upp avdelningens stjärna, på alla sätt påminnandes om Lena Nymans karaktär i Drömkåken. Hon fick genast mitt fulla förtroende.

   Lena levererade. Efter ett stadigt grepp om min tunna kropp förde hon in nålen. Därefter skrattade hon ett fniss som vittnade om gula Blend innan kontrastvätskan sköts in i min kropp. På en nanosekund inbillade den varma känslan mig att jag kissat ner mig, bajsat på mig, samtidigt som jag hetsigt svettades ur kroppens alla tänkbara porer.

   Britsen åkte långsamt in i den vita tunneln. Närmare besked. Närmare sanning. Närmare slutet.

Så fort jag var klar blickade jag ner över mina byxor. Jag hade inte kissat ner mig. Jag hade inte bajsat på mig. Jag hade inte ens svettats ur kroppens alla tänkbara porer.

Långsamt hemåt. Läste ur den vackra boken som jag fått av den vackra människan om Etiopien, om Himalaya och om Everglades i Florida. Jag läste en betraktelse om den tidsresa skribenten upplevde att vistelsen i det nyss nämnda reservatet var. Texten fick mig att tänka på sommarskogarna i Dalarna. På hur de är tidsresor för mig. Hur de förflyttar, fyller och leker med mina sinnen. Den fick mig att tänka på hur den lummiga grönskan utanför Borlänge alltid varit ett paradis för mig – komplett med förbjuden frukt och syndens ormar. Den fick mig att tänka på hur mycket jag längtar efter att få uppleva den igen. Och den fick mig att tänka på hur det kanske kommer att bli en omöjlighet.

   För när sommaren nästa gång berusar Borlänge som ett rum för ett förälskat par har kanske min förvandling redan ägt rum. Kanske är jag då till fullo det spöke som nu är på väg att ta sin form.

   Om ett par dagar vet jag.

   Förhoppningsvis.