Dimman kommer därifrån

Halvvägs tillbaka från ångbåtsbryggan är det som om en mörk kraft tränger sig in i min kropp. Klipporna färgas snabbt orange, mina steg blir besvärligt tunga. Jag försöker lyfta mitt huvud mot mina vänner som går runtom mig, innan jag förvånad – nästan skrattandes, säger:

   – Killar. Nu kommer jag att svimma.
   Sedan dröjer det bara någon sekund innan jag faller ihop på grusgången, övertygad om att döden har kommit för att hämta mig.

Tidigt samma morgon hade jag lämnat vackra känslor och berusande närhet på andra sidan landet. Sverige glödde hela vägen hem. Dis över åkrarna där bönderna slitit i sina ansiktens svett, rostbruna lövträd, den bekanta kylan i luften. Hösten hade kommit. Jag hade fått kryptiska instruktioner. ”Var hemma till lunch. Sedan drar vi ut på äventyr”. Det var allt jag visste. Det var all information som mina vänner hade gett mig. Vi möttes hemma hos Kalle innan vi drog ut till deras lantställe, en gård som ur en saga, en bit norr om Stockholm. Vi var samma gäng som för tio, femton år sedan. Vissa saker kan inget förändra.

Vi gick längs ängarna, skrattade oss tårögda, kastade sten i gruvhålet, satte oss vid havet och lät vågorna brösta upp sig framför våra ögon. Jag satt och fascinerades över det gråa, kalla vattnet. Hur skräckslagen det tidigare gjort mig, hur nyfiken jag nu blivit på det. Tänkte på det där citatet från Pappan och havet av Tove Jansson, som jag älskar så:

   ”– Naturligtvis risker vi att det mojnar till natten, sa pappan.
   Man kunde ha gett sig av redan efter frukost.
   – Men du förstår, i det här fallet måste vi vänta på solnedgången, en stor avfärd är lika viktig som de första raderna i en bok. De bestämmer allt.
   Han satte sig i sanden bredvid mamman.
   – Titta på båten, titta på Äventyret, sa han. En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden.”

Efter en stund tog vi oss tillbaka till gården för att fiska från ångbåtsbryggan. Utan napp gick vi senare mot huset. Det var då klipporna blev orange. Det var då stegen blev besvärligt tunga. Det var då jag kände mörkret trängs sig in i min kropp.

När jag vaknade på gruset låg i Jonas famn. Viktor och Diamant satt framför mig. Övertygad om vad som var på väg att hända, bad jag dem intala mig att jag inte behövde vara rädd för något. Att inget hemskt skulle hända. Att jag skulle klara av det som väntade.
   Natten kom bakom mig, svepte om mig som en filt. En dimma rörde sig sakta vid min vänstra sida. Jag sträckte ut min arm och pekade.
   – Dimman kommer därifrån. Dimman kommer därifrån.
   Mina närmaste vände sig om. Där fanns ingen dimma. Men för mig var den självklar. Vännerna vände åter sina ansikten mot mig, men nu var de förvandlade till svarta vargar, med blodröda ögon, som sakta rörde sig mot min kropp.
   – Säg att det inte är i den mörka skogen som jag kommer att vakna upp, får jag ur mig samtidigt som mitt högra ben rycker spasmiskt.

Senare är det som att jag kliver ur den märkliga händelsen. Vi går och sätter oss i lillstugan. Alla är samlade. Tagna av det obegripliga som hänt. Jag börjar prata, som om jag inte kan stå emot orden som dyker upp i mitt huvud. Jag berättar hur mycket jag älskar dem, mina vänner. Att jag skulle göra vad som helst för var och en av dem. Att de måste lova att ta hand om de barn som de kommer att få någon gång i framtiden. Att jag ser mitt eget mörker föröver. Att jag ska rida ut den här stormen, så länge som det är möjligt. Att jag ska kämpa, men att jag till slut inte kommer att lyckas. Och att jag vill att de ska veta att jag inte väljer bort dem när döden kommer. Att jag aldrig skulle välja bort deras kärlek och vänskap för något annat, hur det här än kommer att gå.

Innan jag somnar för natten tänker jag på hur diametral upplevelsen på gruset var för mig. Hur den var den exakta motsatsen till hur jag föreställt mig min egen död. Och hur jag ser mitt möte med döden, ska jag berätta om någon annan gång. En annan dag, men inte nu. För döden är borta. I dag är full av liv.