Köpmannen Gidlunds memoarer

Det har nu gått en vecka sedan jag, Staffan och Tobias åkte upp till den där stugan i skogen, dit vi självvalt flydde när vi var yngre. Vi har känt varandra sedan vi bara var små pojkar i Kvarnsveden. Numer umgås vi inte så mycket som vi egentligen skulle vilja. Livet blir så där ibland. Men varje gång vi ses är det som att vi tar vid, exakt där vi slutade senast. Och det verkar inte spela någon roll om det går flera månader mellan gångerna som vi träffas.

På lördagen hittade jag mig själv sittandes på gårdsplanen, funderandes över vad som är på väg att hända med mig. Den senaste tiden har varit så intensiv. Tankarna har knappt hunnit med. Inte kroppen heller. Men där, i det friska och försiktiga lugnet kom verkligheten närmare. Samtidigt kraxade en korp förbi – dödens budbärare, svart som synden.

Senare gick vi ut i skogen, den tysta. Den ömtåliga, starka.

   Vi rörde oss långsamt, stannade upp av varandras handrörelser. Tittade med undrande blickar. Var det något levande bland träden längre fram? Vi blev ståendes. Statyer bland mossan. Sedan fortsatte vi framåt. Innan någon lyfte handen igen. Så där höll vi på. Det har vi alltid gjort.

   Vi tog oss förbi kolarkojan, över en liten grusväg innan vi kom fram till ett parti med gulnat gräs. Bortom det: bergskammarna.

   Jag orkade inte mer.

Min kropp lyder inte längre. Det är inte jag som bestämmer över mig själv dessa dagar. Bara dödens regler gäller när livet ligger under.

   Efter att jag vilat i drygt tjugo minuter började vi gå tillbaka mot stugan.

Dagen efter vaknade vi tidigare än någonsin. De första snöflingorna dalade mot marken, där de snabbt försvann. Det låg ett lugn i luften. Kanske ett sådant som innan stormar.

   Vi gick ut i skogen igen, fast den här gången åt ett annat håll. Vägen verkade vara misshandlad – av de växande dikena och groparna att döma. Efter en stund vek vi av mot höger, över ett litet kalhygge. Lingonen lyste blodröda. Återigen flög en korp förbi. Fortsatt mörk. Fortsatt klagosjungandes.

Vi passerade den lilla dammen där vi fångade en gädda en gång. Vi följde forsen. Trampade i fukten. I periferin störde något bilden. Lugnet. Jag reste min hand.

   En urtömd älg låg framför våra fötter. Strupe, tarmar och fett i en sörja som färgade marken mörk av blod och kroppsvätskor. Tysta betraktade vi det makabra innan vi fortsatte. Vid den närliggande myren stannade vi.

   Jag tog ett par steg mot ån. Såg hur den blöta marken svällde upp runt mina skor. Överallt tystnad. Tobias bakom mig. Staffan en bit bort på min vänstra sida. Tiden upphörde.

   Jag visste att jag snart skulle vara på väg mot Stockholm. Mot min tionde behandling. Kroppen protesterade. Hatade mig.

Med urkraften omkring mig, med folktron viskandes från träden insåg jag något.

   Jag är en handelsresande i realtid. För varje vecka som jag vill må bra, måste jag vara beredd att offra ungefär lika mycket tid på behandling och direkta biverkningar. Utöver det tillkommer de konsekvenser som visar sig först senare: kramperna. Och jag vet redan nu att detta köpslående kommer att förändras. Spannet kommer att bli ett annat. De bra veckorna kommer att bli kortare, samtidigt som de vidriga kommer att växa sig allt längre. Bli mer påtagliga. Men jag fortsätter att förhandla. Jag kompromissar. Blir en köpman.

Ovissheten är det värsta. Emellanåt tänker jag att jag borde dö nu på en gång, så att vi alla kan gå vidare. Acceptera. Släppa. Leva.

   Just nu vet jag inte om jag kommer att finnas om tre månader, om jag kommer att få uppleva ännu en sommar, eller om jag kanske rentav lever om ett år.

   Det är som att jag rör mig med ett lasersikte på min bröstkorg. Hur jag än tar mig fram, hur jag än försöker gömma mig, ser jag den röda pricken förflytta sig över min kropp. Någonstans ligger en krypskytt med siktet inställt. Den har bestämt sig för att döda. Jag kan försöka skydda mig.

   Jag kommer inte att lyckas.

I veckan har jag dessutom fått reda på en ny dimension av sjukdomens karaktär. Även om behandlingen visar sig gå bra – om den lyckas bromsa utvecklingen – så finns det en risk för att cancern plötsligt blir immun mot cellgifterna. Resistent.

   Jag har ett mörker i min mage. Vad som tycks vara en varelse, levandes sitt eget liv.

   Men jag kan och kommer att fortsätta förhandla. Kompromissa och köpslå.

   Resultatet kommer ändå att bli detsamma.

Det känns som att en främling från ingenstans böjer sig fram och viskar i mitt öra:

   – Jag vet en sak om dig.

   – Vad, svarar jag frågande.

   – Jag vet att du kommer dö snart.

   – När, frågar jag nervös och besviken.

   Utan att svara på min fråga försvinner främlingen. Spårlöst.

Så jag vet inte hur lång tid jag har kvar. Vet inte hur de närmaste månaderna kommer att utveckla sig.

   Lever jag om ett år, när de första snöflingorna dalar mot marken, ska jag återigen gå ut i skogen med Staffan och Tobias. Vi ska korsa kalhygget, se de blodröda lingonen lysa och höra korpens klagan. Vi ska passera dammen och följa den lilla forsen. Jag ställa mig på samma plats där vi hittade den döda älgen. Och tyst, för mig själv, ska jag fråga dess ande om den svävar över myren: såg du någonsin ett rött sikte på din kropp?