lördag 20 oktober 2012

Köpmannen Gidlunds memoarer


Det har nu gått en vecka sedan jag, Staffan och Tobias åkte upp till den där stugan i skogen, dit vi självvalt flydde när vi var yngre. Vi har känt varandra sedan vi bara var små pojkar i Kvarnsveden. Numer umgås vi inte så mycket som vi egentligen skulle vilja. Livet blir så där ibland. Men varje gång vi ses är det som att vi tar vid, exakt där vi slutade senast. Och det verkar inte spela någon roll om det går flera månader mellan gångerna som vi träffas.

På lördagen hittade jag mig själv sittandes på gårdsplanen, funderandes över vad som är på väg att hända med mig. Den senaste tiden har varit så intensiv. Tankarna har knappt hunnit med. Inte kroppen heller. Men där, i det friska och försiktiga lugnet kom verkligheten närmare. Samtidigt kraxade en korp förbi – dödens budbärare, svart som synden.

Senare gick vi ut i skogen, den tysta. Den ömtåliga, starka.
   Vi rörde oss långsamt, stannade upp av varandras handrörelser. Tittade med undrande blickar. Var det något levande bland träden längre fram? Vi blev ståendes. Statyer bland mossan. Sedan fortsatte vi framåt. Innan någon lyfte handen igen. Så där höll vi på. Det har vi alltid gjort.
   Vi tog oss förbi kolarkojan, över en liten grusväg innan vi kom fram till ett parti med gulnat gräs. Bortom det: bergskammarna.
   Jag orkade inte mer.

Min kropp lyder inte längre. Det är inte jag som bestämmer över mig själv dessa dagar. Bara dödens regler gäller när livet ligger under.
   Efter att jag vilat i drygt tjugo minuter började vi gå tillbaka mot stugan.

Dagen efter vaknade vi tidigare än någonsin. De första snöflingorna dalade mot marken, där de snabbt försvann. Det låg ett lugn i luften. Kanske ett sådant som innan stormar.
   Vi gick ut i skogen igen, fast den här gången åt ett annat håll. Vägen verkade vara misshandlad – av de växande dikena och groparna att döma. Efter en stund vek vi av mot höger, över ett litet kalhygge. Lingonen lyste blodröda. Återigen flög en korp förbi. Fortsatt mörk. Fortsatt klagosjungandes.

Vi passerade den lilla dammen där vi fångade en gädda en gång. Vi följde forsen. Trampade i fukten. I periferin störde något bilden. Lugnet. Jag reste min hand.
   En urtömd älg låg framför våra fötter. Strupe, tarmar och fett i en sörja som färgade marken mörk av blod och kroppsvätskor. Tysta betraktade vi det makabra innan vi fortsatte. Vid den närliggande myren stannade vi.
   Jag tog ett par steg mot ån. Såg hur den blöta marken svällde upp runt mina skor. Överallt tystnad. Tobias bakom mig. Staffan en bit bort på min vänstra sida. Tiden upphörde.
   Jag visste att jag snart skulle vara på väg mot Stockholm. Mot min tionde behandling. Kroppen protesterade. Hatade mig.

Med urkraften omkring mig, med folktron viskandes från träden insåg jag något.
   Jag är en handelsresande i realtid. För varje vecka som jag vill må bra, måste jag vara beredd att offra ungefär lika mycket tid på behandling och direkta biverkningar. Utöver det tillkommer de konsekvenser som visar sig först senare: kramperna. Och jag vet redan nu att detta köpslående kommer att förändras. Spannet kommer att bli ett annat. De bra veckorna kommer att bli kortare, samtidigt som de vidriga kommer att växa sig allt längre. Bli mer påtagliga. Men jag fortsätter att förhandla. Jag kompromissar. Blir en köpman.

Ovissheten är det värsta. Emellanåt tänker jag att jag borde dö nu på en gång, så att vi alla kan gå vidare. Acceptera. Släppa. Leva.
   Just nu vet jag inte om jag kommer att finnas om tre månader, om jag kommer att få uppleva ännu en sommar, eller om jag kanske rentav lever om ett år.
   Det är som att jag rör mig med ett lasersikte på min bröstkorg. Hur jag än tar mig fram, hur jag än försöker gömma mig, ser jag den röda pricken förflytta sig över min kropp. Någonstans ligger en krypskytt med siktet inställt. Den har bestämt sig för att döda. Jag kan försöka skydda mig.
   Jag kommer inte att lyckas.

I veckan har jag dessutom fått reda på en ny dimension av sjukdomens karaktär. Även om behandlingen visar sig gå bra – om den lyckas bromsa utvecklingen – så finns det en risk för att cancern plötsligt blir immun mot cellgifterna. Resistent.
   Jag har ett mörker i min mage. Vad som tycks vara en varelse, levandes sitt eget liv.
   Men jag kan och kommer att fortsätta förhandla. Kompromissa och köpslå.
   Resultatet kommer ändå att bli detsamma.

Det känns som att en främling från ingenstans böjer sig fram och viskar i mitt öra:
   – Jag vet en sak om dig.
   Vad, svarar jag frågande.
   Jag vet att du kommer dö snart.
   När, frågar jag nervös och besviken.
   Utan att svara på min fråga försvinner främlingen. Spårlöst.

Så jag vet inte hur lång tid jag har kvar. Vet inte hur de närmaste månaderna kommer att utveckla sig.
   Lever jag om ett år, när de första snöflingorna dalar mot marken, ska jag återigen gå ut i skogen med Staffan och Tobias. Vi ska korsa kalhygget, se de blodröda lingonen lysa och höra korpens klagan. Vi ska passera dammen och följa den lilla forsen. Jag ställa mig på samma plats där vi hittade den döda älgen. Och tyst, för mig själv, ska jag fråga dess ande om den svävar över myren: såg du någonsin ett rött sikte på din kropp?

135 kommentarer:

  1. Du är helt fantastisk Kristian!
    Dina ord, din kärlek, dina perspektiv berör djupt i hjärtat.
    Så TACK för att du delar med dig av din resa. Du ger så mycket.
    Jag skickar dig massor av styrka, goda tankar, kärlek och hopp.
    Du är en fighter utan dess like. Din styrka så stor. Och kärleken i ditt hjärta större än ord kan beskriva.
    Massa kärlek till dig,
    S

    SvaraRadera
  2. Dina ord har en egen väg rakt in i mitt hjärta - så brutalt ärliga! Hade jag kunnat hade jag hjälpt dig förhandla.

    SvaraRadera
  3. Du skriver som en gud. Och jag önskar så innerligt att du ska bli frisk.

    SvaraRadera
  4. Ordlös....men ändå..Du gör avtryck,vi blir alla som läser ordentligt rubbade i våra cirklar.Vi får perspektiv.Vi blir ödmjuka inför livet.Vi.....

    SvaraRadera
  5. Igår hade jag aldrig varit inne på din blogg. Idag har jag läst hela.
    När du är borta kommer ditt avtryck i livet vara större än de flesta människors.
    Det du har skrivit i den här bloggen är något unikt och en påminnelse om att leva i nuet.
    Den musik du skapat kommer alltid finnas kvar.
    Jag älskar er musik och har alltid gjort.
    The wild one går inte att tröttna på. Mitt mest spelade album. Och varje gång jag lyssnar i framtiden kommer jag tänka på dig och din ande som sveper runt. Gjorde en egen liten musikvideo med låten In Berlin (http://www.youtube.com/watch?v=j-SBceQNPDE)

    Olika falla ödets lott men vem som dragit vinstlotten vet man inte förrän sist.

    SvaraRadera
  6. Precis just nu sitter jag och läser ditt nya inlägg och hör en känd signaturmelodi på TV där mina förkylda och febriga killar är placerade. Det är Bröderna Lejonhjärta som börjar!Tårarna börjar rinna, kämpa fina kämpe!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gjorde precis samma sak.
      Den dag det är dags sitter säkert Skorpan och Jonatan nere vid ån och väntar.

      Radera
  7. Kärlek Kristian! <3

    SvaraRadera
  8. När jag satt i bilen igår tänkte jag på dig.
    Jag tänkte på hur fantastiskt det är att du lyckas dela med dig av dina erfarenheter, din smärta, din sorg och dina tankar och att när de kommer ner på pränt så får de eget liv. De får ett liv som slingrar sig ut ut datorn och in i alla andras liv.
    Du lämnar avtryck på platser du aldrig varit, i människor du aldrig mött och i familjer du aldrig levt i.
    Du har gjort våra liv mera värda att leva än vad de varit innan. Hemmablindheten har lättat och ögonen är klarare än förr. Du har gett alla lite vett att uppskatta det som vi har.

    Tänk att du som levt i knappa 30 år, har påverkat flera människor än gemene man skull gjort om de så fick leva sitt liv 5 gånger om!
    Jag är en människa som alltid oroat mig över att dö, jag vet inte varför. Jag är rädd att lämna mina barn, jag är rädd att vli sjuk och svag, jag är rädd för allt du dagligen beskriver i din kamp för livet.
    När jag läser vad du skriver drabbas jag av en insikt, det är dags för mig att sluta vara rädd nu. Detär dags för mig att leva, jag som får chansen - jag borde banne mig leva varje sekund utan att rädas annars skulle jag skämmas över mig själv. Rejält.

    Jag försöker skuffa undan alla de tankarna jag burit så länge, jag försöker ersätta dem med nya. Det kan jag tacka dig för att du gett mig insikten om.
    Du ger många olika sorter insikt Kristian, det är ju uppenbart om man läser alla kommentarerna här på din blogg.
    Oavsett när din tid tar slut, vilket jag så innerligt hoppas att det dröjer massvis med år till, så kommer du kunna lämna efter dig betydligt mer än vad de flesta människor gör. Du har gjort så mycket fint och klokt med din tid.
    Du är så älskad och uppskattad, vi är många som har di att tacka för så mycket.
    Tack finaste, klokaste och vackra Kristian!
    Va rädd om dig.

    SvaraRadera
  9. Dina ord förljer mig i dagar. Jag pratar om dig med kollegorna i läkemedelsrummet (de som redan följer dig och de som kankse börjar). Här om dagen fick min mamma ett sms med uppmaningen Läs den här bloggen! Idag fick jag gåshud.

    Tack!

    SvaraRadera
  10. åh älskade vän !!! (får man säga så fast man inte ens känner dig ??)
    läser din inlägg och försöker förstå vad som händer i ditt sinne/din själ på den resa du gör ?
    tänker på min pappa som gjorde den resan .....har ofta undrat vad han tänkte och kände ?
    Han visste oxå vart resan skulle sluta ....men han sa inte så mycket ,,,,,
    Så förlåt ....men jag läser din blogg och undrar om min pappa tänkte så ?
    Det känns som du är en gammal klok själ i en ung kropp ....du skriver så gripande så mitt inre gråter blod !
    Varför denna förbannade sjukdom ska ta dig , pappa , alla andra unga människor som inte alls är färdiga på jorden ??
    Nu har den inte "tagit " DIG än !!! och kan ärligt säga att när jag läser dina ord så försöker jag tro på mirakel !!! jag ber till hmm nån , att den gud som eventuellt finns ska rädda dig ! jag säger .....

    Han är alldeles för ung , han har för mycket kvar att ge !! låt han vara kvar många år till ...snälla låt honom bli frisk , låt honom leva !!! snälla !

    stor kram till dig du gamla själ , du finns ofta i mina tankar (fast jag aldrig ens sett dig!! <3)

    SvaraRadera
  11. Kristian, du har blivit en del av mitt liv, mina tankar och känslor. Du påverkar mig i mitt arbete, med mina barn och med min kärlek. Känslomässigt upptagen av livet, döden och vad det innebär har jag blivit, men också av dig och din resa. Jag läser dina inlägg om och om igen. Det du skriver landar i mitt hjärta utan omvägar. Massor av kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har också blivit så berörd att jag dagligen bär med mig dina ord, din sorg, kärlek och styrka!

      Radera
  12. Finaste Kristian, du är en sàdan fighter och jag avundas dej ditt mod, du borde ha hetat Kristian Lejonhjärta ;)

    SvaraRadera
  13. Kristian, fina du!
    När jag går i skogen tänker jag på mina steg. Och på din promenad vid stugan med vännerna dina.
    Dina steg i skogen är unika. Hoppas du kan andas frihet i dem.
    När stegen når den regnmättade mossan och du blir osäker över hur länge marken kommer att bära
    då verkar du ha den största styrkan att ge oss andra,
    som just nu inte trampar på samma osäkra mark,
    den största inblick om vad ett steg är.
    Så länge du andas sprider du kunskap och ljus rätt in i oss.
    De som inte känner till din resa, som inte läst dina unika och fantastiska texter får ändå ditt ljus
    du sprider ditt ljusregn över dom utan att de vet
    du delar med dig av dina unika steg.
    Spåren av dig finns i evigheten
    med och utan kropp.
    Du finns.
    Din kunskap är bortom
    få möter bortom.
    Tack för att du delar mörker och ljus, du får oss att växa. Dina ord är frön.

    Lyssnar på Leonard Cohens Anthem, gråter av din text, hans text, musiken. Ni är i härtat.
    There is a crack in everything. That`s how the light gets in.

    Det går bara att älska dig Kristian. Jag känner dig inte, men det går bara att älska dig. Fina fina medmänniska.
    Önskar dig frihet i i steget och i andetaget.
    All kraft och styrka.
    Love
    Maria

    SvaraRadera
  14. Hej Kristian!har du läst något av den isländska författarinnan Vigdis Grimsdottir?Om inte gör det!Börja med Z- en kärlekshistoria och läs sedan Jag heter Isbjörg-jag är ett lejon!Ni är soulmates-Vigdis och du! kram

    SvaraRadera
  15. Om och när din kropp bestämmer sig för att det räcker och din börjar gå mot sitt slut, hoppas jag det går snabbt som det gjorde för min pappa. Nu har du visst hopp uppe ändå om att få leva ett tag till men om slutet kommer hoppas jag för din och dina nära att det går snabbt. Cancerdöden är inte ett behagligt slut. Kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hur kan du skriva så Anna? "Cancerdöden är inte ett behagligt slut". Du menade säkert väl och är förmodligen traumatiserad av din egen upplevelse. Men det är otroligt okänsliga ord... Kristian, jag hoppas du blundade åt meningen jag just upprepade. Kämpa, var stark och var inte rädd. Dina ord, dina tankar är som sorgsna juveler i en höstmörk vardag. De påminner mig om att jag aldrig får glömma att stanna upp och se mig om. Det vackra i det mest triviala. Kämpa, köpslå och hämta styrka ur alla famnar och tankar som värmer dig. För om du kan vara säker på någonting, är det att jag, och säkert fler, kommer att stanna upp i en framtid och ägna ett ögonblick i tankar om dina ord och din kamp. Du kommer att vara mer odödlig än de flesta av oss. All min kärlek, hopp och styrka /C

      Radera
    2. Det jag läser här, som Kristian skriver, tolkar jag som realistiskt. Stundtals brutalärligt. K vet vem han går en match mot och att slutronden inte blir vacker. Varför blunda för det?
      Samtidigt finns magin, naturen, kärleken, intellektet, längtan. Allt sida vid sida. Det är Kristians styrka som skribent och människa, i mina ögon. Förmågan och modet at se, känna och beskriva både det fulaste och vackraste i livet. Det är kontrasterna som ger djup, även om det kan vara skrämmande.
      Var sann. / Anneli

      Radera
    3. Anneli, jag håller med dig. Det sanna är en slags frihet även när det är hård kamp och smärta. All flykt kräver bara att man får betala tillbaka, med ränta. Jag upplever inte någon rädsla för sanningen i de fantastiska texter vi får ta del av. Istället stark medvetenhet om att det krävs närvaro. Ingen kan ju veta exakt hur något blir. Det är nog bra att bara vara närvarande, i det fula, elaka och i det vackra. Allting finns. När man sett kan man gå vidare. Det finns ju ständigt nya saker att se, tackla, lära, njuta...
      Och all kraft till dig Kristian, i det svåra och i det vackra.
      Många varma kramar!

      Radera
  16. Kärlek och massor med styrkekramar...
    Kämpa på, du finaste av alla..

    Tina

    SvaraRadera
  17. Fortsätt förhandla!
    I believe in miracles, I believe in You!
    Kram

    SvaraRadera
  18. Mina tankar är med dig och mitt hjärta värker utav dina gripande ord. Kan inte förstå hur så fina människor kan falla offer för denna helvetes sjukdom. jag förstår inte heller hur man kan vara så stark, men det är du.
    Jag önskar dig allt gott även när mörkret faller.
    Du är min förebild.

    kram Julia

    SvaraRadera
  19. I Solöga Djurens Språk ska det visst stå detta: Korp:
    "Var i din fulla andliga Kraft och gränser upphör att existera. Din gåva är att ge till världen. Korpen hjälper dig att ta bort gränser. Den visade mig att när jag var tillfullo i min andliga Kraft, försvann alla gränser, jag var korpen, trädet, vattnet i floden, berget jag stod på osv. Känslan av att vara ett med världen och att jag var hela världen var fantastisk! Just denna förmåga att vara ett med allting var korpens styrka. Det innebär också att hela världens visdom var tillgänglig för den. Gåvan innebär att du kan ge precis vad du önskar till världen, världen kommer att ta emot din gåva med öppna armar, antingen din gåva är odling, musik, teater, poesi etc." <3

    SvaraRadera
  20. Du kommer alltid att inspirera

    SvaraRadera
  21. Kämpa Kristian !

    SvaraRadera
  22. Hej Kristian, din blogg bör sättas i händerna på en bokförläggare. Alla bör få läsa dina varma, omtänksamma och kärleksfulla ord.
    Översänder dig en massa god energi. Ta väl hand om dig!
    Stor kram/e

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna kommentar väckte en tanke hos mig. Kan man copyrighta en blogg? Kristian, jag hoppas din familj får rätten till din blogg den dagen du inte längre finns bland oss, så att den inte kommersialiseras mot din och deras vilja. Samtidigt håller jag med om att alla borde få tillgång till dina fantastiska ord.

      Radera
  23. All kraft till dig!!! Kramar från Isabella

    SvaraRadera
  24. Kristian!
    Jag läser dina gripande inlägg med vemod.
    Har läst alla svar här ovan.
    Blir verkligen förundrad över all kärlek du lockar ur alla läsare!
    Du brottas just nu med ditt livs största kamp som du säger att du inte kan vinna. Mitt i alltihop lyckas du förmedla så mycket av livets essens och vad som är väsentligt!
    Hoppas att du känner allt stöd och att det ska bära dig genom din kommande behandling! Fortsätt kämpa!!!

    SvaraRadera
  25. Vad härligt för dig att uppleva allt det vackra och ödesmättade i skogen. Jag tycker så synd om alla människor som lever i den gråa, hårda och onaturliga staden. Närheten till skog och natur; först där är man fri , allt är kravlöst och vackert.
    Varma kramar till dig denna lördag
    Lisa

    SvaraRadera
  26. Kristian....inga ord från mig kommer göra någon skillnad i dina förhandlingar om livet....
    Dina ord har däremot gjort skillnad i mitt liv och mina tankar kring allt, vad som är viktigt och vad jag bara borde skita i! Tack för nya perspektiv och en ödmjukhet inför livet....

    SvaraRadera
  27. Jag förstår precis hur du känner. Jag ligger själv "i krig" med min kropp sedan en tid tillbaka. Striderna håller på varje dag och vissa dagar "vinner jag" - andra kroppen. Vem som till sist segrar återstår att se...
    Tänker mycket på dig!

    SvaraRadera
  28. Åh den där tuffa förhandlaren. Och hans tuffa besked. Vi finns här för dig som läser dina sällsamma formuleringar som slingrar rakt in i hjärtat. Jag önskar och önskar att jag kunde göra något för dig!

    SvaraRadera
  29. All kärlek till dej kristian, du finns i mina tankar varje dag.
    kram Erika

    SvaraRadera
  30. Du är fantastisk

    SvaraRadera
  31. Du är så stark! Du är ju den hårdaste jäveln du känner! Jag tänker på dig!

    SvaraRadera
  32. Du är underbar! Varma kramar till Dig och Din familj

    SvaraRadera
  33. Ingen av oss vet hur länge. Har man ett ansvar att göra vad man kan för att det ska blir länge? Får man göra vad man vill med sitt liv? Det kan gå så himla snabbt och det är lika bra att njuta av livet medan man kan. Som du gör. I morgon kan det vara för sent ... Kämpa på mannen!

    SvaraRadera
  34. Ge inte upp, Kristian! Tankens kraft är enorm - och kraften från alla samlade tankar här borde kunna skapa mirakel. Jag tror på dig. Även om det ser mörkt ut, även om läkarna är kritiska. När du inte orkar tro själv kan du vila i tanken på att vi är många som tror på dig. Med dig. Och åt dig. Kram, kärlek och all tänkbar styrka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man blir inte frisk fran cancer genom "tankens kraft".

      Radera
  35. luddeboss@yahoo.se20 oktober 2012 17:34

    Kommer just in från en promenad i vår lilla mellansvenska stad. Min sambo i minicross(permobil) och jag intill med vår lilla goa hund. Idag orkade min vän vara ute i ca 2 timmar - inte illa. Att bara gå runt i stan och kolla i skyltfönster är tillräckligt för min vän. Ibland kan han följa med och fika eller ev ta en bit mat. Kanske han även orkar att fotografera (hans stora intresse och musiken - han har spelat i ett band som ung). Har hammondorgel keebord gitarrer dragspel fiol etc etc. Han orkar kanske ta ngr toner då o då - om fingrarna vill lyda. Just nu hjälper inte några värktabletter etc. (Ingen i sig dödlig sjukdom - men han blir aldrig frisk). Varför skriver jag detta??
    Jo tycker mig tyda dig - att du oxå tar tillvara på stunderna. Tack ännu en gång för du orkar skriva - många får en "spark därbak" av dina ord. Vi ses på bloggen igen. Kramiz Gunsan.

    SvaraRadera
  36. Din familj och vänner är så lyckligt lottade som får vara dig nära. Jag önskar att du ville ge ut dina texter i bokformat. På så sätt skulle en del av dig ligga på mitt nattduksbord och påminna mig om att det finns hopp.

    SvaraRadera
  37. Kristian. Jag lyssnade på Sweet Jackie idag på tunnelbanan, inspirerad av att ha läst bloggen på morgonen. Med musiken i öronen gick jag upp för trapporna och där stod du, som vem som helst bland alla människor. Lika vanlig som alla runt omkring en regnig Lördag i Stockholm. Jag tvekade några sekunder om jag skulle gå fram och berätta vilken låt som just då spelades i mina lurar, och säga att jag är så fantastiskt imponerad av det du skriver och sättet du skriver det på. Bland det bästa jag läst på många sätt. Precis då kom den du väntade på och jag ville inte störa er. Så jag fortsatte ut i regnet. Ett litet ögonblick i vardagen som berörde mig väldigt starkt, just för att det var så vardagligt, vanligt, hade lika gärna kunnat vara jag eller min vän som stod där och väntade. Någon tår smög sig in bland regnet i mitt ansikte och nu säger jag det jag ville säga här istället. Som du vet har du mångas stöd i form av såväl ord som tankar. Även mina. Ta hand om dig.

    SvaraRadera
  38. Åh vad du skriver vackert. Metaforen med lasersiktet är ju helt klockren. Precis så måste det kännas. Det är svårt att föreställa sig att leva så för oss som är friska. Vi kan bara ana oss till fasan... Tänker på dig.
    Kram Carina

    SvaraRadera
  39. Du skriver så fint,beskriver så man blir ledsen på riktigt tänker ofta på din situation även om jag inte känner dej ,sänder dej många varma tankar kram Susan.

    SvaraRadera
  40. Kröp precis upp i soffan med en filt för att läsa "Hur man närmar sig ett träd". Ett infall fick mig att surfa in på din startsida och boken blev snabbt utbytt mot ditt senaste inlägg. Dina ord fängslar mig, får mig att koppla bort omvärlden fullt ut och slappna av i nuet. För första gången orkar jag läsa alla kommentarerna. Upplever att de nu andas mer ödmjukhet och färre goda råd och hejja rop. Som om vi läsare också tycks ha accepterat att vi idag inte kan veta vad som imorgon ska ske. Vi kan planera, forma och skapa för att göra dagen till något, men det oväntade och oanade finns alltid där som en vandringsled villig att styra om vandringsleden som vi följer. Att ha döden mer verkligt påtaglig och sannoliksstyrt mer troligt nära måste vara väldigt speciellt, märkligt och svårgreppbart. Ovissheten är den tuffaste dimman och stormen att rida ut, vetskap gör situationer lättare att förhålla sig till. Jag är en främling, jag skulle kunna knacka dig på axeln och viska i det dunkla. Kristian jag vet en sak om dig. Jag vet att du inte kommer att dö än.. Jag kan skriva det, jag kan hoppas, jag kan låtsas vara något som jag inte är och påskina att jag vet något om saker som jag inte har den blekaste aning om. Lika lite som jag med säkerhet kan veta att jag kommer att vakna for att fortsätta vandringen på mitt liv imorgon. Sannolikheten är stor och prognoserna är goda, mest troligt vaknar jag för att fånga en ny söndag i mitt liv imorgon, men jag kan inte med säkerhet veta! Vi är alla inför döden lika.. En melankolisk men njutningsfullt halvtimme. Tack för pausen, skogen och den oanade älgen. Vem vet om lr var lasersiktet pekar...?

    SvaraRadera
  41. Du skriver så fantastiskt att jag hellre läser dig än de nobelpristagare som ligger på mitt nattduksbord! Önskar dig all lycka framöver och kom ihåg, ingen av oss vet när korpen ska komma, vi är alla på en resa mot döden och det betyder inte slutet, det är bara början på något nytt!
    Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  42. Du berör mig så! Styrkekramar

    SvaraRadera
  43. Du ger livet en annan innebörd än vad vi i vanliga fall tänker på. Vi är så upptagna av att fara hit och dit. Du visar på det som faktiskt är själva livet, allt det där lilla som bara finns där.

    Du är tapper, stark och svag på samma gång! Det är så orättvist att en sådan fantastisk person som du verkar vara ska sluta ditt liv alldeles för tidigt. Är det verkligen så?

    Jag skickar all styrka och omtanke till dig!
    Kram Ester

    SvaraRadera
  44. Underbara du! Önskade dig något bättre....

    SvaraRadera
  45. All kärlek och styrka till Dig!<3

    SvaraRadera
  46. Jag minns er så väl från Kvarnsvedens skola, tre jättesöta, fantastiska och uppfinningsrika pojkar, två blonda och en mörk, jag kan se er framför mig hur ni nu går i er barndoms fotspår. Så länge sen det känns, när livet var enkelt och leken styrde era steg. Men desto mer fantastiskt att ni än idag kan återuppleva magin i skogen. Jag hoppas så att ni kan göra samma utflykt om ett år och att du får ställa din fråga till älgen. Och att du länge till ska orka och kunna fylla dagarna med små magiska ögonblick som dessa. Tillsammans med vänner från förr och nu och med din underbara familj. kramar

    SvaraRadera
  47. Det jag märker när jag läser din blogg är hur du återkommer till naturen. Det ska du göra, den är din vän, känn in den. Det är sant, allt är besjälat, träden har själar, stenarna, skogens varelser finns bortom vad vi ser. Troll, tomtar, alver, de finns, du har säkert några som går med dig, vid din sida som du kan prata med, gör så.

    Cancern är hemsk, men jag ville prata om naturen, som bara att vara där naturligt kan få en känna sig hemma. Där finner du styrka.
    Vandra så i den, med de som finns runt dig.

    SvaraRadera
  48. Borde lämna blankrader, för som skogen med de magiska ljud som härskar där, är det i tystnaden som nuet förmedlar sig närmast. Strunt i presentation, status och ambition, säger skogen, bara befinn Dig i mitt hjärta och hör hur jag väntat Dig.
    Din blogg är ny för mig. Blogg är nytt för mig, jag är vilsen i cyberspace, men lyckats klara mig bra ändå av att inte vara så uppdaterad på allt.
    Dina inlägg och betraktelser är som sentens skogsluften, äkta och angelägen. Bakomliggande konklusioner berör mest i det osagda, som blankraderna.



    Så, där fick Du äntligen lite luft i allt svammel.

    Mitt liv är också utmätt i tid. Som Du vet jag nästan inget om perspektiv längre, men det är få dagar jag ids gå överstyr med paniken. Jag väljer befinnandet istället. Det enkla med icke ifyllda kolumner. Skogen, familjen och vän-ligheten.

    Av den övertaliga tid jag har av bra dagar, skulle jag vilja ge Dig som tack för den skrapsinniga bevittningen av medvetenhet Du tydliggör genom att 'bara' vara Dig själv.

    Varm handklapp

    SvaraRadera
  49. Tårarna rinner...igen. Var får du och dina kära all styrka ifrån? När det blir dags för mig kommer jag inte alla kunna vara lika stark och modig.

    SvaraRadera
  50. Att man kan känna sådan värme och kärlek till någon man aldrig mött känns lite underligt.. Jag tänker på dig varje dag och önskar det fanns något man kunde göra
    för dig .. Du får ju så många att få en annan syn på livet att uppskatta det man har istället för det man inte har... Tänk om någon bara kunde hitta ett botemedel mot cancer så du kunde leva vidare länge länge till och sprida dina fina ord .. Vart livet än tar både dig och mig så kommer du alltid finans i mina tankar så länge jag lever.. Många styrkekramar /
    Linda

    SvaraRadera
  51. Återigen så berör du så oerhört. Du får en att orka kämpa med våra problem stora som små... Kan du kan ja liksom. Har oxo tänkt på som några skrivit att din blogg borde komma ut i bok format å nå ut till ännu fler. Fortsätt kämpa å fortsätt gärna skriva hoppas hoppas hoppas du får vandra i din skog många ggr till. Kram

    SvaraRadera
  52. Jag är en helt vanlig mamma till en son på snart 9 år. Jag berörs något helt magiskt av det du skriver. Du verkar vara en sån underbar människa. När jag var och handlade idag så var det massa info om ung cancer. Jag har nu bestämt mig för att försöka göra allt jag kan för att ge pengar till den organisationen... För två år sedan slutade jag att röka, men började snusa istället men jag ska sluta med det med nu och börja bli en mer hälsosammare människa. Jag börjar på måndag och hoppas att jag klarar av det :-) Idag har jag lagt nästan alla pengar jag har i bössorna för ung cancer.
    STOR KRAM Kristian... Du fina människa. J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är också en fin människa med en vilja att hjälpa och finnas till för din son!

      Radera
  53. Idag Kristian dog min far...en liten stund dog han, sen kom han tillbaka till oss.
    Jag sitter 60 mil bort, upptagen av vardagen och kan inte ens åka till honom...
    Imorgon åker jag dit Kristian...för att jaga bort döden en stund till...
    Jag ska köpslå med döden, be honom lämna min far och dig ifred en stund till. Låta oss som älskar få lite mer tid, och ge er mer tid att leva.
    Tack för dina ord, dina tankar som du delar med dig av...Tack Kristian för att du finns!!//Mia

    SvaraRadera
  54. Kämpa Kristian! Dina ord berör ända in i själen, tårarna rinner och hjärtat värker! Önskar att det fanns fler människor som du.. Livet är så fruktansvärt orättvist! Tack för din ärlighet. Kram

    SvaraRadera
  55. Kristian! Du berör nåt otroligt och det du skriver är som om man vore bredvid dig, att man är där hos dig! Tack för att vi får följa med dig på din färd genom skogar o dalar. Du är en kämpe, en krigare och dina ord ska följa dig på vägen. Kämpa! Kram<3

    SvaraRadera
  56. Det du skriver får mig att känna mig tacksam och vansinnigt frustrerad på samma gång.. ska det vara såhär.

    SvaraRadera
  57. Kristian. Det gör ont att läsa dina texter, samtidigt kan jag inte låta bli. De trollbinder mig. De är fruktansvärt hemska och otroligt vackra på samma gång. Dina ord får mig att inse hur mkt jag har att vara tacksam för, de får mig att öppna ögonen, att inte ta min omgivning för givet, att leva mer i stunden hur klyschigt det än låter.
    De fick mig att stråla av glädje på hästryggen förra helgen, trots blåsten, det snöblandade regnet och tappad känsel i fingrar och tår. De fick mig att krama om min mamma och pappa extra hårt innan jag tog tåget tillbaka till Sthlm och de får mig att kämpa ännu mer med universitetsplugget. Dina ord bränner i mig, samtidigt som de gör mig glad eftersom jag försöker att uppskatta alla guldkorn i vardagen. Tack för det.
    Jag tror på dig.
    Kram

    SvaraRadera
  58. Oerhört fin text. Tack.

    SvaraRadera
  59. All min värme till dig, K.

    SvaraRadera
  60. Tack för att du ger detta till oss. Du lämnar ett stort värde till eftervärlden. Jag hoppas att livet har värde för dig varje dag.

    SvaraRadera
  61. Jag har läst din blogg ett tag och är väldigt ledsen för din skull. Jag vill bara säga tack för att du låter mig och andra du inte känner läsa dina texter. Det har påverkat mig mycket. Det känns på något sätt som att jag har fått ett sandkorn i ögat som finns där hela tiden och skaver, men på ett bra sätt. Det du skriver får mig att fundera mycket på vad som är viktigt och vad jag håller på med. Tack för det. /Maria

    SvaraRadera
  62. Det du skriver berör mig ända in i varje liten cell. Du ger perspektiv till stort och smått. Du väcker mig i min vardagsbubbla, omfamnande men samtidigt brutalt. Du hjälper mig att älska livet ännu mer. Det du ger människor runt om dig är ovärderligt Kristian. Jag önskar av hela mitt hjärta att du ska få leva.

    Många kramar från Josefine

    SvaraRadera
  63. Kristian ! Du kanske inte har någon tro vad vet jag ? men om du någon gång skulle vara intresserad att lära känna Jesus så finns han där för dig läs Johannes 3,16

    SvaraRadera
  64. Varma tankar från mig till dig och dina nära och kära. Kram.

    SvaraRadera
  65. Man kan nästan känna att man går med er tre killar där i skogen. Du berättar så levande om allt ni ser. Det märks att du är i en miljö som du trivs i, men att du inte längre orkar gå så långt.
    Det är egentligen litet märkligt att din kropp ska behöva ta emot gifter för att du ska må bra när du istället borde proppas full av nyttigheter. Men det är tyvärr det pris du får betala. Om det skulle bli så att cancern blir restistent mot detta så finns det nog andra cellgifter att testa, det finns ganska många sorter att välja på.
    Kram, alice

    SvaraRadera
  66. Ro, kraft & kärlek till dig.

    SvaraRadera
  67. Jag tror på helande och mirakler. Jag har själv fått varit med och bett för människor som blivit helade. Min tro på Gud lär mig att det är aldrig kört! Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud. Mina erfarenheter och min tro på Gud säger att du Kristian behöver inte dö. Jag ber att du ska ta det till dig och att du ska få återvända till skogen även nästa år, och nästa år och året efter det. Ge Gud en chans! Kram Linda

    SvaraRadera
  68. Dina ord tränger djupt in i själen!! Jag önskar så att du ska hitta ett gömställe och komma undan den röda pricken, helst för alltid! Jag önskar av hela mitt hjärta att krypskytten får ge upp! Och jag önskar att du ska känna att du betyder massor och du gör stor skillnad. Så fortsätt kämpa på fina du. All kärlek till dig!/Elisa

    SvaraRadera
  69. En ny kram till dig fine Kristian!
    /eva

    SvaraRadera
  70. Men dina texter är förevigt. Ingen förhandling och inga krypskyttar kan ändra på det!!

    SvaraRadera
  71. Oj vad jag gråter. All styrka till dig du underbara! Lina

    SvaraRadera
  72. Kristian...det du skriver berör mej så det är så vackert och sorgligt på samma gång.Tack för att du låter oss följa dej.Massor med kramar till dej!

    SvaraRadera
  73. Mina tankar är med dig ! Gick in i mina barns sovrum och kramade om dom extra hårt och länge, önskar att du orkar kämpa dig igen även denna gång och kan själv få uppleva undret som ens barn för med sig.
    kärlek,styrka, mod och uthållighet önskar jag dig kristian.
    Ickan

    SvaraRadera
  74. Dina ord berör mig djupt...Ingen kan någonsim sätta sig in i din sits och i dina känslor, men du ger oss en god inblick i din kamp och resa med dina underbart varma och ärliga ord.<3
    Det är som någon skrev, det känns som att du levt längre än vad du gjort.De saker du har upplevt genom åren, upplever inte många människor på en hel livstid.Att kunna ta tillvara på livet på det viset som du gör, att våga leva fullt ut, är en gåva som många inte besitter.
    Ditt sätt att beskriva dina nära och kära är helt underbart, så varmt och hjärtligt.
    Du är en kämpe, en eldsjäl för oss andra, du guidar vägen till kärleken, så som vi alla borde se den! <3
    Jag kommer att fortsätta följa dig i din kamp, och du kommer garanterat fortsätta att inspirera mig till att vilja ta vara på livet, på de underbara ögonblick som erbjuds... <3

    Sänder massor med varma kramar i oktoberkylan <3

    Petra

    SvaraRadera
  75. Fortsätt kämpa! Du är fin!
    Kram Hilda <3

    SvaraRadera
  76. Önskar att vi alla fick vara med och förhandla. Lovar dig att vi är många som skulle vilja bära dina smärtor och sorger en dag, i utbyte mot att du fick en frisk dag av oss. Många friska dagar skulle du få...
    <3

    SvaraRadera
  77. Jag blir så berörd av dina ord... Det du skriver går rätt in i mitt hjärta, och dom stannar där...
    Önskar du kunde få slippa allt lidande, all smärta.../ Madelene

    SvaraRadera
  78. Ljus och kärlek till dig Kristian!

    SvaraRadera
  79. Du skriver så vackert att ögonen tåras och jag får ont i käkarna när jag försöker hålla mej från att börja gråta.

    SvaraRadera
  80. Mått dålig i helgen pga väldigt triviala saker. När man tänker efter så har jag ingen rätt att klaga på skitsaker, när man vet att människor i din situation, som önskar sig bara en sak. Att Bli Frisk

    SvaraRadera
  81. Jag vill bara ge dig någonting. Den här är väldigt vacker. Och sorglig. Den starkaste och mest ärliga styrkan kommer allt som oftast ur sorgen.

    http://www.youtube.com/watch?v=OI3shBXlqsw

    Varma kramar

    SvaraRadera
  82. Du lyckas beskriva så väl hur det är att uppleva naturen nära, att vara i den med hela sin kropp och själ, med alla sina sinnen. Jag tror att du känner hur allt hör samman, hur alltet är en och samma helhet. Du älskar naturen, tänker jag. Ett annat ord vore för litet.

    Din beskrivning av ovissheten känns skrämmande påtaglig. Genom liknelsen med ett lasersikte förstår vi. Ovissheten är allra värst just för dig, i första hand, och för dina nära och kära vänner. För oss som läser din blogg handlar det om att aldrig kunna veta säkert om du är tillbaka hos oss igen inom några dagar.

    Många fler goda stunder som gör nuet värt att leva i, önskar jag dig. / JJ

    SvaraRadera
  83. Du skriver så vackert och som du berör så det gör ont ända in i själen! Du får en nästan att få känna vad du känner, eller ta del av den känslan fast man aldrig riktigt kan förstå när man inte varit i den situationen själv.

    Det är första gången jag är inne på din blogg och tårarna rinner nedför kinderna och jag känner så med dig! Önskar verkligen att du får uppleva en till sommar och många, många, många därtill för det är du värd! Fortsätt kämpa! Stor varm kram/ Norpan

    SvaraRadera
  84. Jag önskar så innerligt att du ska klara dig. Och även om de säger att du inte kommer göra det tänker jag hoppas ändå.

    Tack för att du skriver. Och tack för din musik. Med den lever du för evigt.

    SvaraRadera
  85. Alla ord är överflödiga, allt vettigt som finns att säga är sagt, men det tål att sägas igen, å igen... Fortsätt mota döden i grind. Du behövs å behövs, men när din tid är kommen har du lämnat ett större avtryck än många av oss kommer att göra. Du är en viktig person, å trots att jag inte känner dig någon man tycker väldigt mycket om.
    All styrka å varmaste kramen.

    SvaraRadera
  86. Åh, herregud.. Kristian!
    Sitter här alldeles tårögd, du skriver så att känslorna bara bubblar över. Du är fantastisk som orkar dela med dig om allting. Massvis med styrke kramar till dig!

    SvaraRadera
  87. Kristian, när ska du få veta om behandlingarna har lyckats? Har du fått göra någon ny röntgen ännu? Jag håller mina tummar och tår för att köpmannen gjort goda affärer.

    SvaraRadera
  88. Gråter...det här är inte rättvist någonstans,du förtjänar ett långt och underbart liv :(
    Så vackert skrivet,man blir så berörd av att läsa dina inlägg...ska fortsätta skicka ljusa tankar till dig och hoppas att det sker ett mirakel..

    All kärlek till dig Kristian <3

    SvaraRadera
  89. Har inget speciellt att skriva idag, vill bara visa att jag bryr mig. Jag bryr mig. Mycket. Det är vi så många som gör Kristian. Heja dig!!
    /K

    SvaraRadera
  90. du har en frisk och vacker själ Kristian, den hade bara oturen att tillhöra en sjuk kropp

    SvaraRadera
  91. Efter att min pojke dog hade jag växelvis en mycket vag verklighetsuppfattning. Eller en alltför skarp, liksom överexponerad. Det växlade. Träden nere i Tantolunden var antingen besinningslöst gröna. Vartenda löv, varenda ådra på vartenda blad. Allt var så outhärdligt jävla tydligt grönt. Eller så fanns det inga träd alls när jag gick ut. Inga särskilda detaljer. Inga människoansikten. Inga röster. Bara en luddig förnimmelse av olika slags färger och rörelser utan innebörd. Vilsamt. I nästa sekund en ohygglig smärta. Som man vet att man inte kommer kunna överleva och samtidigt behålla förståndet. När någon inuti huvudet sjunger "min tupp är död, min tupp är död", om och om igen, i kanon, då vet man att det är något som är på väg att brista. Främlingen. Sanningssägaren utan nåd och utan svar. Den som viskar tätt intill ditt öra. Han skrämmer skiten ur mig. Jag har ju bestämt att det du skriver om är en film som du sett som du måste återberätta. Eftersom det är en så himla viktig och stark film. Som angår oss alla. Men alldeles alldeles snart ska du knappa ut dvd:n, stänga av datorn, resa dig ur soffan, lämna salongen och fortsätta med ditt liv. Jag vill inte att det du skriver om ska vara din verklighet. Det ger mig ångest att du ska ha ångest och dö. Jag vill inte det. Jag vill bädda in dig i det milda, luddiga, formlösa och hålla dig trygg och säker och vid liv. Susanna.

    SvaraRadera
  92. Heja dig, Kristian. Du ska veta att dina ord berör. Mycket.

    SvaraRadera
  93. Du är kärlekens budbärare !
    Dina texter är en hyllning till livet !
    Väcker min ödmjukhet över en hel del , många starka känslor hur skört livet är .
    Och just idag vet vi att en ung pappa dött från sina barn , mamman gick bort för fem år sen ....
    Vem lär de barnen att livet är vackert ?

    SvaraRadera
  94. Ditt sätt att uttrycka dig är helt fantastiskt. Jag är mållös.
    Själv är jag en överlevare. Min sjukdom tog inte mig. Inte i detta liv i alla fall. Kanske gjorde den det i mitt förra? Lasersiktet du beskriver känner jag igen. Jag finner det så hjärtskärande att det väsen som håller i bössan tappade bort mig i skogen, men inte dig. Inte än i alla fall. Jag hoppas med hela mitt hjärta att du kan lura den jäveln!!

    Kramar

    SvaraRadera
  95. Jag gråter så djupt för du skriver så vackert,
    och föra att det är fantastiskt orättvist att du ska berövas ditt liv, när det faktiskt finns folk som inte ser livet som en gåva längre, jag vet inte, känns bara så jävla orättvist. Jag önskar att jag kunde uppskatta livet mer.

    SvaraRadera
  96. Du är fantasisk och påminner oss alla om alltings förgänglighet. Att tiden är utmätt och att det gäller att leva här om nu.

    SvaraRadera
  97. Å Kristian, dina ord är så vackra och din själ är så fin. Jag hoppas så evinnerligt att skytten tappar bort dig i skogen. Du berör som ingen annan.

    SvaraRadera
  98. Tänker på dig dagligen fast att jag inte känner dig.. Du berör. Svårt att skriva något då alla andra skriver så mkt fina saker. Tror att vi alla känner likadant för dig. Du är fantastisk och det är såå fruktansvärt det du går igenom. Ville bara lämna ett avtyck. Kramar och Kärlek <3

    SvaraRadera
  99. Kristian, dina ord ristar sig in i oss alla. Snälla du, ta kontakt med några förlag. Din röst behövs - nu och i framtiden. Jag har sällan blivit så berörd av en text. Och då handlar det inte bara om innehållet utan lika mycket om HUR du berättar. Jag är övertygad om att du skulle kunna skildra det mest elementära i vardagen lika magiskt som du nu skildrar livet i outhärdlig väntan.
    /författarkollega som önskar dig allt gott

    SvaraRadera
  100. Blir oerhört berörd av din historia. Tittade nyss på ett klipp när du medverkade i Jenny Strömstedt och kom på mig själv med att sitta tårögd. På bara några minuter har jag hunnit fundera över hur mycket jag har att glädjas över i livet, och hur man aldrig ska ta något för givet. Jag är 18 år gammal och har nog känslomässigt aldrig blivit så pass berörd av en person jag inte känner som jag nyss blev av dig. Har även hunnit kolla igenom din blogg, och måste säga att du är fantastisk bra på att skriva. Finner inga ord för det.

    Jag hoppas verkligen att din sista tid i livet blir bra, i alla fall så bra som den kan bli. Hoppas alla kommentarer och allt stöd du får här och i andra sammanhang får dig att kämpa lite extra! Kärlek till dig.

    SvaraRadera
  101. Läser dina texter och vill bara att du ska veta att de har förändrat mig! Jag vaknar nu varje morgon fylld av en sån tacksamhet över det jag har! Att inte ta livet för givet. Du får mig att anstränga mig att vara en lite bättre medmänniska, mamma och läkare varje dag

    SvaraRadera
  102. Du är cool:)
    /Petra

    SvaraRadera
  103. Nu är det natt. Ligger och tänker. Dina memoarer, dina dagar klädda i ord gör något med oss alla som läser dem.
    Det känns som om jag kliver in i ditt hus när jag går in på din blogg. In i ditt själsliga hus. Jag vill säga godnatt och godmorgon och hålla din hand ibland, finnas där. Ta en kopp te, tala om dagarna. Idag var det guld på hela himlen. Osannolika färger sprider sig. Vill tala om färgerna. Dela några sekunder. Så nära känns det som du kommer, då du delar med dig. Vilket gäng vi skulle bli, alla vi som läser dessa fantastiska texter, om vi kom och fikade en stund tillsammans med dig. Så blir det bara i tanken och känslan, men det är gott nog.
    Önskar dig mycket kraft och en vila som gör dig gott. Inte bara att det blir en elak kamp,för det måste vara svårt ibland Så fint att läsa att så många berörs. Mammor, ungdomar, män, människor av alla de slag. Läkare och annan vårdpersonal. Barn också, jag har visat dina texter och musik för min son som blev väldigt tagen. Du gör verkligen skillnad. Vi får viktiga saker att prata om. Hoppas att också de lite högre uppsatta människorna läser och lär sig, tar med sig medmänsklighet in i omsorgsbesluten. Vårt samhälle läcker, det behöver lära sig ta hand om sina medborgare mycket bättre. Vi måste ta tag i det.Du påverkar genom att dela med dig och den delen av din resa som blir kamp, är aldrig förgäves. Vi kommer att andas dina ord alltid.
    Du behöver bara vara stilla i det här utan att känna krav, det är så stort att du finns. Du ger hopp, mitt i det svåra. Det är ofattbart stort. Man vill krama dig.
    All kärlek till dig
    Love
    Maria

    SvaraRadera
  104. Förlorade nyligen min sambo i cancer, endast 26 år gammal. Efter 2,5 års kämpande med operationer, cellgifter och strålning vann hjärntumören och hans lidande fick ett slut.

    När jag läser dina texter återupplever jag allt ännu en gång. Era tankar, Er styrka och Er glädje för livet är densamma. Fruktansvärda smärtor, nervösiteten inför varje läkarbesök och känslan av att Ständigt försöka vinna tid.

    Att försöka trotsa sjukdomen och fortsätta leva livet, ta tillvara på varje dag och våga planera framåt är fina råd, och det ligger säkerligen något i det. Vi försökte leva efter det så länge vi kunde, så länge sjukdomen tillät... Men det kan också upplevas som ytterligare en sak man ska orka med..

    Idag står jag kvar, ensam med det som en gång var vårt liv, våra drömmar.. Och det gör obeskrivligt ont! Jag försöker leva det liv min sambo aldrig fick möjlighet till. Det är det minsta jag kan göra för honom. Men den smärta jag känner kan aldrig jämföras med den Ni
    upplevt/upplever. Våga vara totalt självisk. Den rätten har du. Omgivningen kan stötta varandra i sorgen och förtvivlan. Men det du går igenom det går du igenom ensam.

    Tack för dig. Jag önskar jag kunde säga något tröstande men väljer istället att avsluta med något min kärlek brukade säga. '' mår jag bra idag, så är det en bra dag, jag vet inte vad som händer imorgon''
    Önskar dig många fina dagar...




    SvaraRadera
  105. Att sätta ord på en känsla är inte lätt....
    Efter att ha läst ditt inlägg nu, finns det några meningar i dag som jag kommer ha kvar i mina tankar....


    "Det är som att jag rör mig med ett lasersikte på min bröstkorg. Hur jag än tar mig fram, hur jag än försöker gömma mig, ser jag den röda pricken förflytta sig över min kropp"

    Köpslå,förhandla med döden, även att leka med livet...Människan är en fantastisk art!

    Kristian... du är fantastisk!

    Kramar

    Lotta

    SvaraRadera
  106. Jag kommer på mig själv med, varje gång jag läser dina blogginlägg, att jag sitter här framför min skärm och önskar och hoppas så starkt att dina texter ska bli till en bok som man kan köpa så småningom.
    Hoppas, hoppas och önskar.

    Aldrig någonsin har jag läst att något så hemskt som du upplever präntats ner till något så vackert.

    Som jag skrivit så ofta tidigare i mina kommentarer:
    "Du är fantastisk Kristian!"

    Varma hälsningar från Nina.


    SvaraRadera
  107. Jag tycker att den här bloggen är ytterst värdefull, och när du väl är borta så kommer den fortsätta vara intressant för de som är drabbade. För oss som inte är det sätter det du skriver saker verkligen i perspektiv. Fick reda på att jag misslyckats med en tenta för några dagar sen. Mådde fruktansvärt över detta, sen sätter man saken i ett perspektiv- vafan är en tenta? Ingenting! Tack för att du gör detta. Jag hoppas att den tiden du har kvar kan ge dig lycka, mitt i allt elände.

    SvaraRadera
  108. Du är underbar och en av de finaste människorna som finns! Riktigt stark är du och det ska du veta! Ser upp till dig, du är en fin person <3

    SvaraRadera
  109. Du förändrar Oss! Vi bär Dig med Oss!

    SvaraRadera
  110. Tack för denna blogg Kristian.

    Om du får tid (no pun intended),läs "Sagan on Pi". Den fungerar lite som medicin när man mår dåligt. Jag vet inte riktigt varför, men man mår lite bättre av den boken.

    SvaraRadera
  111. Mina tankar är hos dej, varje dag...

    SvaraRadera
  112. tänker på dig varje dag... sänder en fin tanke.
    tackar och niger för dina skrivda rader.

    SvaraRadera
  113. Kram från Bella i Malmö.
    Du berör mig så. Vill bara krama dig och säga att allt blir bra igen.

    SvaraRadera
  114. Du skriver otroligt poetiskt och fantastiskt. jag såg programmet i svt och blev sjukt inspirerad och tycker du är cool

    /Ottilia

    SvaraRadera
  115. Du går vidare in i en ny dimension...in i en härligare verklighet...
    Kram och lycka!

    SvaraRadera