Min väg, min eld, min patron i revolvern

Tionde behandlingen. Huden känns återigen som papper. Lyfter min ena hand. Ser hur den darrar. Snyter mig konstant. Kan inte heller den här gången stå emot tröttheten. Lägger mig i soffan. Vaknar två timmar senare, till den avslutande scenen i No country for old men.

   Känner mig yr. Tar det försiktigt. En liten stund i taget. Jag har gjort det här förut. Ridit ut stormen.

Någon gång i somras berättade jag för Anna att jag tyckte väldigt mycket om en viss svensk tidning. Det förvånade mig själv, eftersom jag länge trott att de mest skrivit om aktier, vinprovning och lyxresor för vita höginkomsttagare. Men faktum är att de – enligt mig – åtminstone någon gång per nummer hittar en spännande vinkel på något oväntat. Dessutom står en av landets bästa skribenter bakom kultursidorna. Oslagbart. Vilken titel jag pratar om lämnar jag åt andra att räkna ut.

   För någon vecka sedan ramlade ett tjugotal tidningar ned med posten. Anna hade samlat på sig en hög och skickat till mig. Läsfrossan kunde sätta igång. Bara i dag har jag läst om folkets kamp i Syrien, om den där hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, om First Aid Kit och om den forna svenskkolonin Saint Barthélemy.

   Och jag har läst om en företagsledare som för en tid sedan förlorade sin son i cancer. Jag läser hur han plötsligt rättar sig när han under intervjuns gång inser att hans son kallade honom för farsan och inte för pappa.

   Och jag läser om en annan pamp och hur han ringt sin pappa för att fråga om ett recept, innan han efter ett antal signaler kommit på sig själv med vetskapen om att hans pappa sedan länge både är död och begraven.

   Det är märkligt vad livet gör med oss. Ännu märkligare är döden.

Det finns en författare som jag tycker mycket om. Han är inte min favorit, men jag tycker mycket om honom. Jag har nämnt honom tidigare. Hans uttryck är hårt och kompromisslöst. Hans berättelser ber inte om ursäkt. De rusar rakt fram. Lämnar blod och död bakom sig. Till och med hans namn verkar vara gjort av sten. Cormac McCarthy.

   Det är han som har skrivit No country for old men. Filmen i vars slutscen den till slut pensionerade sheriffen Ed Tom Bell, spelad av Tommy Lee Jones, berättar om en dröm han haft om sin avlidne far. Ed berättar hur han träffar på honom, insvept i en filt, i ett bergspass någonstans, i mörker och kyla. I drömmen kan han se hur fadern bär en eld i ett horn och hur hornet av elden får samma färg som månen. Fadern säger ingenting. Passerar honom bara tyst på sin häst, med huvudet sänkt. Men Ed vet, att när hans egen tid är kommen, kommer hans pappa att vänta på honom där.

   Med elden. Med en underförstådd trygghet.

Det sägs att Cormac McCarthy fortfarande använder skrivmaskin. Kanske inte så konstigt, med tanke på att han i mitten av sommaren fyllde 79 år. Något märkligare är att han är pappa – eller farsa – till en nu åttaårig son. Det sena faderskapet kom att resultera i hans starkaste verk: Vägen. En brutal historia om en pappa och hans son som försöker ta sig från punkt A till punkt B, i en postapokalyptisk värld som gått fullständigt åt helvete. Svält, kannibalism och allmänt förfall. Pappan och sonen släpar sina slitna förnödenheter i en skruttig kundvagn framför sig. Pappan är beväpnad med en revolver, men har endast en patron.

   En patron.

   Således en väg ut.

   Vägen påstås vara McCarthys metafor över sitt eget faderskap. För det är så han ser världen: som en plats målmedvetet på väg mot undergången. Och han kommer inte finnas kvar för att se sin son växa upp. Han kommer inte heller att kunna skydda honom mot vad som eventuellt väntar framöver.

Mitt öde är på ett sätt det motsatta.

Sist jag var hemma i Kvarnsveden lade jag märke till hur mina föräldrar blivit äldre. Hur farsans hår är vackert grått. Hur mamma får allt ondare av höften. Jag satt insvept i vinterjackan, med huvan uppdragen, mot husväggen på verandans trapp. Såg hur de gjorde i ordning den vackra trädgården för vintern. Hur de febrilt försökte få upp guldfiskarna ur dammen. Hur de samlade ihop äpplena från träden – där jag och min bror en gång låg i åskan.

   Då slog det mig. Mina föräldrar har alltid ställt upp. Alltid funnits där för mig och mina syskon. Alltid lyssnat. Alltid försökt förstå. Alltid gjort sitt bästa. Och min tanke har hela tiden varit att en gång ge tillbaka. Finnas där.

   Men då, på den fuktiga trätrappan, slog det mig med en aldrig tidigare upplevd kraft: jag kommer aldrig att få se mina föräldrar bli riktigt gamla. Jag kommer inte att finnas där när deras tid går mot sitt slut. Jag kommer inte att kunna ge tillbaka.

Vad kommer de att minnas utav mig? Vilken bild kommer att finnas kvar? Kommer farsan i en konversation någon gång plötsligt inse att jag oftast kallade honom för farsan? Kommer han att ringa mig för att fråga något, och efter några signaler inse att jag varit död och begraven i flera år? Kommer han att drömma om hur jag passerar honom på en häst, utan att säga något, med huvudet böjt?

Jag vet inte.

Men pappa, farsan. Jag gör i ordning en plats i mörkret. Du behöver inte vara rädd. Inte jag heller. För när du kommer, när ni kommer, blir allt ljust igen.

   Fortsätt att ta hand om varandra till dess.