Döden är en räv om natten

Vi flydde ut till stugan som farfar byggde, mina syskon och jag. Skogarnas färger var som den sista glöden i en döende aska. Nere vid den stora vägen stod eken som gav mig kraft förra sommaren fortfarande kvar. Ståtlig. Mäktig. Min bror berättade att min fascination för trädet har ärvts av Mårten. Det gläder mig.

   Vi såg rådjuren korsa ängen nedanför huset för första gången på flera år. Efter att vi hade landat i stugan, vår gemensamma fristad, bestämde vi oss för att dra ut på äventyr. Vi styrde kosan mot platsen ute i skärgården dit jag en gång åkte för att lappa ihop mitt då brustna hjärta. På vägen dit såg vi den rostbruna hösten dra sin sista suck. En räv – mitt totem – attackerade något i ett dike. Strax väster om ingenstans hittade vi en båtkyrkogård där vi gick runt och drömde oss bort för en stund.

   Vi tog oss förbi husen i Nynäshamn som ser så dyra ut att vi – utan några som helst belägg – konstaterade att de som bor där måste syssla med heroin, porr eller andras pensionssparande. Till slut kom vi fram till havets rand. Vi såg så långt att synen blev suddig. Något darrade vid horisonten.

   Vi kastade macka. Drack choklad. Betraktade båtarna. Mätte upp en kaskelott på stranden. Och som Amelie förde jag mina fingrar genom sanden och det rundade gruset.

   Det var en vacker dag.

När vi kom tillbaka till stugan rörde vi oss som vanligt genom det hus som i mångt och mycket är detsamma som när farfar och farmor fortfarande levde. Tavlorna på väggarna hänger kvar. Bilderna på farsan och hans syskon står där de alltid gjort. Vitrinskåpet är intakt, med kompletta serviser från Gustavsberg. I en garderob står lådan från de sju haven, den spännande: Lådan med fotografier på packis, palmer, minareter och hamninlopp. Den med tändsticksaskarna från San Pedro, Long Beach och Medina. Den med brevet om vännen Conrads död på en båt från Rotterdam.

   I stugan är farmor och farfar fortfarande närvarande. Där är de fortfarande med.

Några timmar senare hade mörkret bäddat in vår tillvaro. Vi gick ut i den klara luften och det frostiga gräset frasade under våra fötter.

   Fullmånen väckte urskogens trollväsen och de rörde sig bland träden bredvid oss – på ett vackert sätt. Jag kunde känna det. Inbillade jag mig.

   Vi gick förbi den gamla potatisåkern, förbi kenneln som en gång plötsligt upphörde att existera, förbi gården vars renovering aldrig tycks bli klar, förbi hönsen, förbi det sönderslagna växthuset.

   En tanke hade fastnat i mitt huvud. Den hade följt mig en stund. Krupit innanför min hud. Hela vägen gick jag och tänkte på den son som jag aldrig kommer att få. Jag funderade mig så tyst och inåtvänd att mina syskon frågade vad det var med mig.

   – Ingenting, svarade jag, och vi fortsatte att gå genom mörkret.

Vad skulle min son intressera sig av? Skulle han ärva mina intressen? Eller skulle han revoltera och bli min direkta motsats? Det vore kanske mest troligt. Och jag skulle nog gilla det.

   Skulle han läsa mina böcker? Texterna som jag tycker om? Vad skulle han lyssna på? Skulle han bläddra i min skivsamling?

   Skulle han tycka om att jag tog med honom på Färjestads matcher? Skulle han hata det?

   Skulle han avsluta de manus som jag lämnar efter mig?

   Vad skulle vi ha gemensamt? Vad skulle skilja oss åt?

Efter en stund befann vi oss på ängen nedanför stugan. Min syster pekade ut stjärnbilderna Orions bälte och Cassiopeja. Karlavagnen hade aldrig varit klarare. Jag lade mig som en utbränd alkoholist över en bänk och stirrade rakt upp mot evigheten. Jag såg de hemvändande flygplanen, de vilsna satelliterna, något stjärnfall och formationer som jag aldrig kommer att lära mig namnen på. Min bror berättade om stjärnornas karaktärer. Att det vi ser kanske slocknat för länge sedan. Jag låg där och funderade.

Hur länge kommer bilden av mig själv att skina i det mörker som kommer följa det som väntar?

   Senare, i spöktimmens viskningar, släpade jag ut min madrass framför den öppna spisens knastrande brasa, och tankarna följde mig tätt som en förlorad räv genom hela natten lång.