tisdag 2 oktober 2012

Dimman kommer därifrån


Halvvägs tillbaka från ångbåtsbryggan är det som om en mörk kraft tränger sig in i min kropp. Klipporna färgas snabbt orange, mina steg blir besvärligt tunga. Jag försöker lyfta mitt huvud mot mina vänner som går runtom mig, innan jag förvånad – nästan skrattandes, säger:
   – Killar. Nu kommer jag att svimma.
   Sedan dröjer det bara någon sekund innan jag faller ihop på grusgången, övertygad om att döden har kommit för att hämta mig.

Tidigt samma morgon hade jag lämnat vackra känslor och berusande närhet på andra sidan landet. Sverige glödde hela vägen hem. Dis över åkrarna där bönderna slitit i sina ansiktens svett, rostbruna lövträd, den bekanta kylan i luften. Hösten hade kommit. Jag hade fått kryptiska instruktioner. ”Var hemma till lunch. Sedan drar vi ut på äventyr”. Det var allt jag visste. Det var all information som mina vänner hade gett mig. Vi möttes hemma hos Kalle innan vi drog ut till deras lantställe, en gård som ur en saga, en bit norr om Stockholm. Vi var samma gäng som för tio, femton år sedan. Vissa saker kan inget förändra.

Vi gick längs ängarna, skrattade oss tårögda, kastade sten i gruvhålet, satte oss vid havet och lät vågorna brösta upp sig framför våra ögon. Jag satt och fascinerades över det gråa, kalla vattnet. Hur skräckslagen det tidigare gjort mig, hur nyfiken jag nu blivit på det. Tänkte på det där citatet från Pappan och havet av Tove Jansson, som jag älskar så:

   Naturligtvis risker vi att det mojnar till natten, sa pappan.
   Man kunde ha gett sig av redan efter frukost.
  
Men du förstår, i det här fallet måste vi vänta på solnedgången, en stor avfärd är lika viktig som de första raderna i en bok. De bestämmer allt.
   Han satte sig i sanden bredvid mamman.
  
Titta på båten, titta på Äventyret, sa han. En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden.”

Efter en stund tog vi oss tillbaka till gården för att fiska från ångbåtsbryggan. Utan napp gick vi senare mot huset. Det var då klipporna blev orange. Det var då stegen blev besvärligt tunga. Det var då jag kände mörkret trängs sig in i min kropp.

När jag vaknade på gruset låg i Jonas famn. Viktor och Diamant satt framför mig. Övertygad om vad som var på väg att hända, bad jag dem intala mig att jag inte behövde vara rädd för något. Att inget hemskt skulle hända. Att jag skulle klara av det som väntade.
   Natten kom bakom mig, svepte om mig som en filt. En dimma rörde sig sakta vid min vänstra sida. Jag sträckte ut min arm och pekade.
   Dimman kommer därifrån. Dimman kommer därifrån.
   Mina närmaste vände sig om. Där fanns ingen dimma. Men för mig var den självklar. Vännerna vände åter sina ansikten mot mig, men nu var de förvandlade till svarta vargar, med blodröda ögon, som sakta rörde sig mot min kropp.
   Säg att det inte är i den mörka skogen som jag kommer att vakna upp, får jag ur mig samtidigt som mitt högra ben rycker spasmiskt.

Senare är det som att jag kliver ur den märkliga händelsen. Vi går och sätter oss i lillstugan. Alla är samlade. Tagna av det obegripliga som hänt. Jag börjar prata, som om jag inte kan stå emot orden som dyker upp i mitt huvud. Jag berättar hur mycket jag älskar dem, mina vänner. Att jag skulle göra vad som helst för var och en av dem. Att de måste lova att ta hand om de barn som de kommer att få någon gång i framtiden. Att jag ser mitt eget mörker föröver. Att jag ska rida ut den här stormen, så länge som det är möjligt. Att jag ska kämpa, men att jag till slut inte kommer att lyckas. Och att jag vill att de ska veta att jag inte väljer bort dem när döden kommer. Att jag aldrig skulle välja bort deras kärlek och vänskap för något annat, hur det här än kommer att gå.

Innan jag somnar för natten tänker jag på hur diametral upplevelsen på gruset var för mig. Hur den var den exakta motsatsen till hur jag föreställt mig min egen död. Och hur jag ser mitt möte med döden, ska jag berätta om någon annan gång. En annan dag, men inte nu. För döden är borta. I dag är full av liv.

91 kommentarer:

  1. Dina ord gör mig ledsen och glad samtidigt.
    Ledsen för vad som händer en ung människa.
    Glad för att du i alla fall ser allt det vackra.
    De borde vi alla göra.
    Underbart!

    SvaraRadera
  2. Finaste finaste Kristian, dina ord är så otroligt vackra och sorgsna..... Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva då detta är så galet orättvist och sorgligt........Varför ??? Du finns i mina tankar och du berör något så otroligt, djupt djupt in i hjärtat..Varma kramar Petra

    SvaraRadera
  3. Vilken fantastisk text. Otroligt vackert skrivet - som vanligt när det kommer från din själ, ditt hjärta och din penna!

    Karin

    SvaraRadera
  4. Och där bröt jag ihop på jobbet. Så himla, himla orättvist. Kommer inte på nåt fint eller spetsfundigt att säga. Världen kommer vara en lite tråkigare plats när du lämnar den Kristian.

    SvaraRadera
  5. Vilken målande beskrivning du gör, en äkta skribent där orden kommer ur ditt innersta, från hjärtat. Låt oss länge, länge få tillgång till dina underbara ord. Vi behöver dem och suger oss åt dem som godbitar. Vi får en skymt av livet, det riktiga livet, vad allt handlar om. Men Kristian, har du inte köpt boken "Anticancer", gör det, en så trösterik bok och där man får handfasta tips hur man eliminerar biverkningar vid cytostatikabehandling. Jag vet, jag själv praktiserar den och mår så bra, Du har inget att förlora....
    Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  6. Men du dog inte... Så hur vet vi då om det verkligen var döden du såg? Kanske var det döden som kom, men vände då den såg hur rädd du blev? Hur den, genom rädslan, förvrängdes och blev någonting den alls inte är?
    Jag vill inte tro att det var döden du såg. Jag tror att när den kommer, så kommer den att vara vacker. Om inte annat så för att den är den skyldig dig det.

    SvaraRadera
  7. Bara att hålla med........dina ord är så starka, dina formuleringar så pricksäkra!
    Vad du går igenom och sätter ord till är mer än stort!

    Varm styrkekram maria

    SvaraRadera
  8. Det kanske är småaktigt av mig att skriva detta här, i ett öppet forum utan begränsningar - men kan vi inte få slippa "de goda råden" och "du borde"- kommentarerna i den här bloggen?
    Välment? Ja, naturligtvis. Men också kravfyllt.
    Och i min värld känns det bara så fel, nu.

    SvaraRadera
  9. Det är som en saga, en berättelse, som aldrig blir skrämmande trots det mörka slutet. Man har liksom redan varit där och allt är hemtamt och vant och man behöver inte vara rädd när man styr mot samma mål. Tack för det. För att du delar med dig och banar väg.

    SvaraRadera
  10. Tack för att du delar dina upplevelser.

    SvaraRadera
  11. Käre Gud, giv denne man styrka, om Du finns Gud så visa oss ett under.Ta bort Döden från hans ögon och låt honom leva.

    SvaraRadera
  12. Trots att jag inte känner dig, mer än genom vinkningar i klackens korridorer och äppelkrig över vägen under rock for mock, så tycker jag att du är vacker. MJ

    SvaraRadera
  13. Du skriver så naket, så äkta och så naturligt flyter dina ord upp på min skärm och gör mig naken och in i själen berörd ...Tack finaste Kristian.

    Jag läser Tove Jansons ord om och om igen och finner dom så trösterika. Jag suger i mig orden i texten och vill
    a l d r i g glömma dom......

    "– Titta på båten, titta på Äventyret, sa han. En båt om natten är nånting underbart. Det är så man ska börja ett nytt liv, med en brinnande stormlykta i masttoppen, kustlinjen försvinner i mörkret bakom en, hela världen sover. Att resa om natten är finare än nånting annat på jorden.”


    SvaraRadera
  14. Kristian , kärlek! Det gör ont i mig!

    SvaraRadera
  15. Hjälp, jag klarar knappt att läsa. Du är så stark och jag känner mig svag. Jag tror du kommer att klara det på precis det sätt du själv vill. Du är stark.

    SvaraRadera
  16. Nej men vad är det här...Jag har aldrig kommenterat förut så hej hej. Ojoj. Dina ord går alltid rakt in i hjärtat men det här inlägget var på en helt annan nivå, jag kände det i hela kroppen. Du är så fin och om någon förtjänar att leva 100 år är det du.

    SvaraRadera
  17. Lyckliga dina vänner som har dig!

    SvaraRadera
  18. Du skriver så vackert att det gör ont i hela mig, tårarna rinner ner för mina kinder av känslan du ger. Ett vemod sköljer över mig och jag är så glad för det jag har; min älskade, mina barn, mina vänner....och känner orättvisan som ett hugg i bröstet att du inte ska få ha detta!! FY VAD ORÄTTVIST!!
    FUCK CANCER!!!

    Kramar från Frida

    SvaraRadera
  19. Din text gör mej stum du skriver så vackert och så sorgligt.Har svårt att finna ord.kram till dej.Susan.

    SvaraRadera
  20. Det finns människor som inte får ur sig ett enda klokt ord under hela sin livstid fast de har blivit gamla. Du Kristian har en fantastisk förmåga att fånga oss och fånga det essentiella i livet och bortom i dina texter. Naket, gripande och utan krusiduller.
    Stor beundran till dig och all styrka och värme från en vanlig enkel människa.
    Barbro

    SvaraRadera
  21. P-O Enqvist pratar om döden, bland annat, i sitt sommarprogram från 2010 tror jag att det är. Han har en dialog med sin hund, och ber om svaret på den stora gåtan om livets meningsfullhet. Varpå hunden svarar något i stil med: "P-O, lägg av, vi ska alla dö en dag, men alla andra dagar måste vi leva."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var en träffande och kul kommentar, Sarah, men säkert mindre träffande för den som redan vet att han ska dö inom en snar framtid. Det är stor skillnad på vetskapen att vi alla ska dö men inte veta när och att ha en dödlig sjukdom som cancer där man faktiskt på ett ungefär VET när man ska dö. Med den vetskapen är det inte alltid lätt att leva "dom där alla andra dagarna".

      Radera
    2. Tänk så olika man kan uppfatta saker och ting. Jag tycker precis som Sarah att det är en fin dialog mellan P-O och hans hund. Jag tror inte Kristian tar illa upp av den. Varför ? Jag har gått sida vid sida med människor som haft sin tid utmätt och de har aldrig upplevt livet så intensivt som då Det tror jag är en vanlig uppplevelse och det är väl något vi alla vill önska Kristian. Vi vill ju hans bästa, att må så bra det går.

      Radera
    3. Tror inte alls Kristian tar illa upp. Blir bara så trött på alla klämkäcka kommentarer (inte för att Sarahs var klämkäck men ändå. Jag har också stått (för) många gånger vid nära anhörigas sida och följt med ända till slutet. Alla gånger var det obotlig cancer. Ingen av dom upplevde livet intensivt på slutet, inte heller efter att ha fått beskedet om att cancern var obotlig. Däremot hade alla en j....a dödsångest.

      Radera
  22. Jag tänker på dig så himla himla mycket och hoppas.

    SvaraRadera
  23. Jag kan inte sluta tänka på din generositet.
    På hur jag fått så mycket av dig, utan att du fått någonting av mig!
    Det var allt, för nu!
    Kram
    LMI

    SvaraRadera
  24. Jag kan inte tänka mig din krets av vänner utan dig, jag har alltid uppfattat dig som en medelpunkt, som en sammanhållande länk, som den som tagit ansvar för de andra, som ett slags storebror. Ni är så olika och ändå så lika, ni kompletterar varandra, jag kan inte låta bli att tänka på Jesus och lärjungarna när jag läser din berättelse om svimningen. Eller den döende dandyn. Iklädda dina ord blir döden vacker, nästan magisk. Men som tur var var det inte döden som kom och jag hoppas och ber att den kommer att dröja länge än. Och att du och dina vänner får uppleva många magiska kvällar och att vi kanske till och med får höra er spela med bandet nån kväll med hela gånget på scenen och i första raden i publiken som alltid förr, när inget ont ännu hade hänt er och oss. kramar

    SvaraRadera
  25. Vad skönt det måste kännas att ha samma gamla gäng omkring dig på denna äventyrsdag. Jag kan ana hur väl de tog hand om dig när du ramlade ihop. De blev nog lika rädda som du.
    Kanske blir denna blogg en dag till en bok, jag hoppas det.
    alice

    SvaraRadera
  26. Min tolkning är att det inte var döden du mötte, utan din rädsla för döden. Du lät dig göra det när du hade hjälp från dina vänner att våga och orka göra det - tror jag. Så underbart med såna vänner - det är långt ifrån alla som får uppleva det, ens under ett långt, långt liv. Allt gott/ak

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var även min tolkning. /M

      Radera
  27. Vilken smärta och sorg för dina vänner att du försvinner bort. Men vilken lycka och glädje för dem att de lärt känna dig. Och detsamma för dig. Så underbart fint att ha sådana vänner. Kram Alifi

    SvaraRadera
  28. Mållös!
    Det är inte alltid så lätt att få mig att tappa talförmågan men nu blev jag tyst.
    Tappar andan. Drar ett djupt andetag. Känner tårar.

    Mitt i allt det mörka, sorgsna och snudd på burleska, i det du beskriver ovan, är det så vackert skrivet.
    Ofantligt vackert!

    Och jag tänker på min mamma. Kanske var det så hon kände sina sista dagar. Det var nästan så där jag själv kände då. Där jag satt bredvid.

    Du är alldeles fantastisk Kristian. Glöm aldrig det.

    Ger dig min älsklingsång. Den vackraste jag känner till:

    http://www.youtube.com/watch?v=hKtqTYSOBCg

    Vad mer kan jag göra?
    Jo, säga Tack för att jag får läsa dina ord.
    Kommer aldrig kunna glömma dem.
    Varma hälsningar från Nina

    SvaraRadera
  29. Förstår du hur vansinnigt fin du är? Så glad det gör mig att idag är full av liv för dig! Kram! /K

    SvaraRadera
  30. hej kristian!!
    jag undrar så mycket över en sak. jag går ständigt omkring med skräcken att få cancer. ser cancer patienter varje dag. jag har en fruktansvärd otrolig skräck att dö!
    vad gör man med det tro? dödsångesten!!! finns det nåt sätt mer att skriva tro? kanske du vet
    kram mia

    SvaraRadera
  31. Åh jösses vilken stark upplevelse. Men om du hade dött där och då hade det inte på sätt och vis varit perfekt, omgiven av de allra bästa vännerna efter en fantastisk dag tillsammans...
    Kristian, tänk att du förmår förmedla det här till oss alla. Det är starkt och det är viktigt. Vi är med dig.

    Jag tänker också på en annan text om ett fartyg som lämnar stranden och försvinner vid horisonten. "Nu far han", säger någon. Och strax därpå dyker den upp i synfältet för någon som står där på andra sidan vattnet och väntar. Med stolta segel och vattnet forsande kring fören. "Nu kommer han", säger någon...
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. texten om fartyget gick rakt in i hjärtat.
      tack för att du delade med dig.

      /Rebecca

      Radera
  32. Jag läser ofta. Dina texter går rakt in i mitt hjärta, tar plats och stannar där. Tack för att du väljer att dela med dig. Det mesta är redan sagt i kommentarerna ovan. Jag instämmer.
    Idag kändes texten än mer. Jag önskar frid till dig.
    En exilkulla som känner igen sitt Borlänge i dina skildringar

    SvaraRadera
  33. <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

    SvaraRadera
  34. Jag drömde om dig inatt. Jag har följt din blogg och tycker du skriver så bra. Inatt dök du då plötsligt upp i min dröm. Vi satt i en matsal och åt. Du kunde inte längre äta, men du försökte. Sedan struntade vi i det, och jag frågade dig vad du helst av allt vill göra. Kanske vill du vila? Nej, jag vill dansa. Och så dansade vi. Och jag kände mig inte rädd för något, utan det kändes så bra att vi gjorde det du ville.
    Konstigt vad man kan drömma, men samtidigt härligt! ville bara berätta det här..
    Många kramar!

    SvaraRadera
  35. Hittar inga ord men tack för att du delar med dig.Så fint du skriver, vilken styrka. Kram Britt-Inger

    SvaraRadera
  36. Lyckliga dina vänner och familj som har dig! ♥
    Ljus och kärlek till dig.

    SvaraRadera
  37. En stor författare går förlorad i dig Kristian. Du har en fantastisk förmåga att klä känslor och tankar i ord. Gör något stort av varje dag! Kärlek och styrka till dig. /Marie E

    SvaraRadera
  38. Önskar jag kunde lindra din ångest och oro men hur gör man det för någon som man inte känner? Dina ord få mig att inse hur viktig varje minut är tillsammans med dem som betyder något för mig! Kramar i massor!

    SvaraRadera
  39. Dina ord slår mig till marken. Samtidigt känner jag mig upplyft.
    Att som du, lyckas beröra det allra innersta av känsloregistret genom att röra om, väcka, släcka, värma och samtidigt inge hopp. Det är stort.
    Du har fått mig, mer än någon annan, att inse vikten av eftertankens och omtankens kraft.
    Skickar dig en kram.. och ett tack..
    /Thorun

    SvaraRadera
  40. "Det har du nog rätt i, svarade mamman. På dagen gör man bara en utfärd men man reser om natten."

    Pappan och havet är underbar.

    "Det fanns så mycket att prata om att ingenting blev sagt. Trappan var varm. Allting kändes riktigt. Nu visslade pappan havsörnsvalsen, den var han fin på. Jag ska nog laga kaffe, sa mamman. Jag sitter bara här och känner efter en liten stund."

    Sammanfattar allt så bra.

    Vad bra att idag var full av liv.

    SvaraRadera
  41. Det var det vackraste jag lasta av dig! Kanske du skulle forsoka diktera dig en bok med diktafon. Hinner du?

    Stor kram!

    SvaraRadera
  42. Dina ord är så starka ... du är så stark ... och du lever så levande. Tack!

    Varma omslutande kramar!

    SvaraRadera
  43. Mållös och stum av beundran. Åkte igår till jobbet med mycket stress inom mig och en stark melankolisk längtan efter att få skriva. Dagen slutade bättre med starkare hopp om livet och ett lättare hjärta. Vaknar idag och läser denna underbara text och kan känna mig ännu lugnare, för varför ska jag skriva när du gör det så mycket bättre. Du skänker mig möjligheten att slappna av och njuta. Underbara ting skapas i denna vår värld tiden och livet vandrar vidare. Livet är här och nu oavsett om jag förlikar mig med att leva det så som det är här och nu eller väljer att stå bredvid och titta på det liv jag har svårt att förlika mig med. Igår kväll kom jag till insikten att det är lika bra att lyfta blicken och njuta av det som finns här och nu. Lite tidigare samma dag skriver en främmande människa i ett parallellt universum denna underbara skildring och avslutar den med att gårdagen var en dag för liv!

    SvaraRadera
  44. Dimman kommer kanske därifrån, men kärleken kommer från alla håll! Hoppas att du känner det.

    Den där boken alla pratar om... Kanske är det bloggen som är boken? Den är fruktansvärt läsvärd, outhärdligt vacker, fantastiskt älskad! Att det ligger något slags nutida nordiskt filter över allting (naturen, melankolin, Tove Jansson-referenserna osv) gör den bara ännu finare. Dessutom har den ingen deadline, utan du kan du skriva och skriva och skriva. När det passar, liksom.

    Kram från Sara, ännu en anonym läsare.

    SvaraRadera
  45. Vargarna och den mörka skogen är inte vad du kommer att möta Kristian. Var inte rädd. Där kommer bara vara total frid. Som att sova en lugn sömn!!!
    K

    SvaraRadera
  46. http://open.spotify.com/track/1xAjcBr40Z2yFrcxQeK1Ky

    Lyssnar på denna låt samtidigt som jag läser denna text. Fin kombo! Ta hand om dig så gott det går! Och lev in i det sista, för det får du mig att vilja göra när jag läser din blogg. Du skriver så otroligt fint. Jag vill bara krama om dig på riktigt!

    SvaraRadera
  47. igår diskuterade en kompis och jag nära döden-upplevelser. han berättade om någon som varit nära men vänt om. han hade fått sagt till sig att "och hälsa alla att inte vara så rädda för döden, det mest fantastiska med livet är att födas och att dö".

    var var vi innan vi föddes? kände vi rädsla eller smärta? vi kände emd största sannolikhet stor skräck när vi föddes rakt in i en främmande värld. en värld vi sedan känner stor rädsla för att lämna. det handlar nog bara om rädsla för det som för oss just i stunden är obekant. men det är inte obekant egentligen. vi har kanske redan varit där, innan vi blev till i denna form.

    som någon skrev tidigare: oavsett om vi lever eller är döda upphör vi rent kemiskt aldrig att existera. det säger egentligen en hel del. tror jag.

    kristian, om du läser detta: jag skickar alla mina varmaste tankar till dig. du klarar dig. du kommer upptäcka att det inte är något att vara rädd för, och du är aldrig ensam. inte nu, inte sen. jag är säker på att du kommer ha kärlek med dig, hela vägen och på andra sidan.

    /gabriella

    SvaraRadera
  48. Kristian..Det är första gången jag kommenterar men har som så många andra följt din svåra resa en tid.

    Jag vill ge dig några ord ur en psalm:
    "Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
    vilken tröst vad än som kommer på.."

    "Som din dag, så skall din kraft ock vara.."

    /M

    SvaraRadera
  49. Kärlek och värme till dig du fantastiska människa <3

    SvaraRadera
  50. Kristian... du fina, unga människa. Ord kan ibland vara så svåra att använda, som att balansera på ett streck och vara rädd för att trampa utanför. Du är bra på ord. Du använder dem så fint. Att uppmuntra dig åt något håll känns så oerhört svårt.
    Jag läser den kommentar som lagts i idag, om att inte vara rädd för det som kommer och att livet här handlar om att komma och gå, komma och gå. Jag tror så också men det är nog så svårt att ta till sig som en tröst, när ingen av oss vill gå. Vi färdas genom glömskans ridå på vår väg tillbaka hit, till den mänskliga kroppen. Glömskans ridå, som får oss att glömma de där mellanlivstillstånden, när vi gör upp de nya överenskommelserna med oss själva (och våra rådgivare?). Det är vad jag tror och så låter det också när jag lyssnar till flera av dem som upplevt tidigare liv och mellanlivsstillstånden. (... eller det som de uppfattar som tidigare liv och mellanlivstillstånden, vi har alla vår tro, vilket är skönt och bra).

    Kanske är det så, att när vi är där, vill vi inte komma hit och när vi är här, vill vi inte släppa och bege oss tillbaka dit... lite som jag känner när jag åker mellan hemmet och sommarstugan. Vill stanna kvar och fortsätta med mitt...

    Jag skulle vilja våga tro... det är början på en gammal sång. En kristen sång. Jag hörde den och tror att vi sjöng den i en kör när jag var tonåring.

    Jag skulle vilja tro och hoppas så mycket, för dej... och för din skull... men orden räcker inte till och jag avstår från att balansera på det där strecket.

    Kan bara finnas med dig i tanken och sända dig kraft. Om du har orken och planerar Göteborg, så vet du att erbjudandet står kvar. Varm kram

    SvaraRadera
  51. Åh vad ska man skriva efter dina magiska ord? Skickar all min kärlek till dig okända men fantastiska person som äger orden. Kramar

    SvaraRadera
  52. Keep calm and ride on...
    kram

    SvaraRadera
  53. Vilken vänskap och vilken kärlek! Och så vackert du skildrar det. Och glädje över en dag full av liv- vi gläds med dig.

    Unni

    SvaraRadera
  54. Du är så full av kärlek och vänskap!Så vacker!Du är i mina tankar.

    SvaraRadera
  55. Du har ett sånt vackert språk och jag får tårar i ögonen varenda gång jag läser dina ord. Du ger oss tröst i stället för tvärtom.

    SvaraRadera
  56. Håller med! Tack Kristian! Du är otrolig! Enligt mig är du är en stor författare som har förmågan att skriva så vackert! Ger dig många kramar! Kärlek till dig......./ Monica

    SvaraRadera
  57. Älskade älskade du. Jag önskar så att jag kunde göra någonting. Vad som helst. Vad som helst. Jag ber om mirakel varje dag.

    SvaraRadera
  58. Så ledsen jag blir när jag läser att du är där... Att cancern påverkar din dag så mycket! Det känns fint att dina vänner fick vara med, att du fick komma tillbaka och berätta att du älskar dem...
    Den dagen var liv.

    SvaraRadera
  59. För en månad sedan fick jag av en händelse läsa om dig. Såg dig i TV. Sträckläste hela din blogg. Lyssnade på Sugarplum. Det är så konstigt, jag är kvinna och äldre än du men det var som om jag träffat på en gammal kompis, en "besläktad själ".
    Det var så mycket igenkänning i det du skriver. Utom på en punkt; cancern. Jag har haft den på nära håll och kan känna igen en del av dina svårigheter men det du går igenom är unikt för dig.
    Kristian, jag känner en sådan respekt för dig och hur du går din väg framåt. Hur du vågar möta dig själv och vara med dig själv och fundera och tänka. Inte alla orkar eller förmår göra det. Jag vet hur ont det gör, hur det svider ända in i själen när man möter andras oförstående.
    Det är så lätt som någon skrev att du blir en fantasiperson som vi projicerar på. Jag tror inte jag glorifierar dig på grund av cancern. För mig är du en människa av kött och blod. Hade jag mött dig i kön på ICA tror jag att vi hade börjat prata. Som kvinna ser jag förstås också ett par varma ögon och ett mjukt leende. Du blir ingen annan för att kroppen förändras. Du finns därinne hur eländigt än ditt yttre blir.

    Jag vill bara säga Tack för att du delar med dig. Jag sitter på avstånd och håller din hand. Läser det du skriver under stor stillhet. Det är så mycket sorg. Den vrider som en kniv. Men också så mycket glädje. Den ger ett leende i mörkret. Du skriver så storartat bra.
    Varm kram U


    SvaraRadera
  60. Tänker så mycket på vad du går igenom , det är så orättvist, jag skötte min pappa hemma som hade precis samma cancer som du , han gick bort i maj , men han kämpade o planerade för så mycket saker o han hade inte ont sa han . Kämpa Christian så länge du kan , kramar till dig

    SvaraRadera
  61. Dina ord är helt oemotståndliga. De går verkligen rakt in. Tack fina du!!! Jag tvekade länge innan jag vågade skriva detta, men jag vill dela med mig av mina tankar i hopp om att det ska ge dig någonting......När jag satt vid min cancersjuke sons säng för många år sedan och vi talade om hur orättvist det var att just han skulle bli drabbad, så växte orden i munnen och smakade beskt. Till slut kom vi fram till att det faktiskt var fel att säga så, det är otur men inte orättvist. Cancer drabbar vem som helst ung eller gammal, fattig eller rik, snäll eller dum, färgade eller vit, hälsofreak eller värsting. Vem skulle det drabba om det vore rättvist? Jag vet inte om du tycker det är konstigt, men på något vis hjälpte det oss och vi såg oss inte längre lika mycket som offer. Min son var då 11 år och nu är han snart 20. Du förstår nog ändå att jag avskyr cancer och att jag tycker det är för djävligt att fina, unga du måste vara med om detta. Jag har tänkt mycket på döden och sett det värsta i vitögat, att nästan förlora sin son. Min son är en mycket lugn och fin människa och hade aldrig dödsskräck fast han visste att det var nära. I detta fann jag en tröst och insåg att det spelar inte jättestor roll hur många år vi får på den här jorden, det är HUR vi är som är viktigast. Det kanske låter cyniskt för dig just nu, men åren går så fort och snart dör vi allihopa. Släkten kommer och släkten går. Tänk på alla människor som gått före oss, och som ännu inte kommit hit. Så får vi förenas igen. Gå in i kretsloppet av livsenergi. Du går bara en liten stund före dina kära. Huvudsaken är att vi förvaltat vår del av livsenergin till att nå en högre exergi av kärlek och glädje och djup. Och det har du gjort. I överflöd. Om det finns någon fördel överhuvudtaget med att dö ung är det att man slipper se andra älskade runt sig dö och sakna dem för resten av sitt liv här på jorden. Jag känner enormt med dig, men nästan lika mycket med dina föräldrar och syskon. De ska vara kvar här med sin saknad. Men snart förenas vi alla. Jag tror det blir mycket fantastiskt på andra sidan! Stora kramar till dig och önskan om en fin tid med så mycket kärlek och samhörighet som få människor får uppleva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym: så himla fint du skrivit.
      Carina

      Radera
  62. Kristian, det du skriver är otroligt fint, och känns så levande.
    Jag har precis som du, cancer i min kropp. Och på fredag fyller min son tre år. När han var fyra månader fick jag veta att jag var sjuk. Nu känns det som att det kommer bli hans sista födelsedag tillsammans med mig, men jag hoppas på fler.
    Och det känns orättvist, och det måste det få vara ibland, fast jag hoppas att allt bara skulle försvinna med vinden, blåsa bort.

    Tack igen Kristian för dina vackra ord, tankar och berättelser. dom gör stor skillnad, för mig.

    Kram Hanna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hanna, jag lider med dig och kan inte föreställa mig hur det måste vara förhålla sig till din situation. Att se din son och veta att du inte kan finnas för honom smärtar mig så djupt att jag värjer mig mot alla känslor jag sniffar på. Alla mina tankar till dig känns så svåra och jag kan bara på detta sätt sända dig en varm, varm kram !!! / Ulrika

      Radera
  63. Innan en del människor dör så viftar de med armarna i luften som om de försöker greppa något, för att sedan slappna av, och i vissa fall le. De sägs att det är för att man känner samma känsla som när man var liten och längtade efter mamma, och så kom hon till sist. Så är det nog att dö, att få komma till mamma

    SvaraRadera
  64. Jennie Gustavsson4 oktober 2012 kl. 09:52

    Jag såg en bild från den där dagen vid Kalles lantställe häromdagen på facebook och tänkte att ni såg så lyckliga ut, precis som förr - då när inget ont ännu drabbat och allt var lika naivt och lyckligt ovetande som jag helst av allt önskar att det fortfarande kunde vara. Det var på något vis en härlig känsla, en trygghet.

    Även fast vi aldrig umgåtts riktigt nära du och jag så har du funnits med i min krets av umgänge mer eller mindre under årens lopp. Jag har så mycket härliga minnen där du är inkluderad och jag hoppas verkligen att det kommer många, många sådana tillfällen till.

    Dina ord och tankar som du delar med dig av genom den här ofantligt vackert skrivna bloggen inspirerar verkligen så otroligt många människor, mig inkluderat, att leva sitt liv lite mer levande och att uppskatta det vackra runt omkring. Jag hoppas att vi alla som läser på något vis kan förmedla lite styrka tillbaka till dig och till dom som står dig allra närmast. Att du ska fortsätta leva ditt liv som levande och uppskatta varje minut utan rädsla för det som kommer sedan. Jag tror och hoppas innerligt att du får många, många år till. Även om det inte går att bota så är min tilltro till dig och till de under som läkarna kan åstadkomma stark.

    Kärlek och styrka!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jennie, du förmedlar så fina ord ! /Ulrika

      Radera
  65. Dina texter är som ädelstenar, helt magiska. Hoppas att det blir tid för många, många fler textskatter från dig.

    SvaraRadera
  66. Jag vet inte vem du är, har aldrig träffat dig och du vet inte vem jag är.
    Ändå tänker jag på dig varje dag och läser dina ord med både glädje och sorg.
    Du är både en talang och en gåva till oss vanliga människor som traskar på vår jord just nu.

    Om jag fick bestämma skulle du få det största journalistpriset någonsin.
    Och naturligtvis skulle jag se till att du blev frisk omedelbums också. :-)

    Vad du än gör så ge inte upp Kristian!
    Och sluta aldrig, aldrig skriva...

    SvaraRadera
  67. Kära Krister. Du beskriver på sätt som man kan verkligen känna. Som om nam är där du är. Jag väljer att tro att din svaghet, att du svimmade beror på de tuffa behandlingar.
    Vilka fantastiska vänner du har.
    Styrkekram!

    SvaraRadera
  68. Dina upplevelser blir till stark och vacker litteratur när du berättar om det som samtidigt är din hårda, skoningslösa verklighet. Samtidigt är det tröstande att läsa om hur ni tar vara på den tid ni kan få tillsammans, som vänner i bandet. Ni bildar ju tillsammans ett ojämförligt gäng. Önskar att du fick möjligheten att skriva en personlig biografi över bandets historia och framför allt att du fick fortsätta vara med i världens brus. Önska kan man alltid, oavsett hur realistiskt det är. / JJ

    SvaraRadera
  69. Du finns i många människors hjärtan och berör djupt. Vi som får minnas ska aldrig glömma dig.

    SvaraRadera
  70. Hej! Tänkte bara tipsa om mitt lilla projekt Cancerboken.se. Där skriver jag om hur det är att leva med en mamma som kämpar mot sin cancer. Jävligt odramaturgiskt, men ärligt.

    http://www.cancerboken.se

    SvaraRadera
  71. Det är viktigt. Att ord som behöver berättas inte blir osagda - Kristian, du ÄR en fantastisk människa!

    SvaraRadera
  72. Nu droppade tårarna ner i datorn. Underbara fina Kristian, kämpa, länge <3 Kram

    SvaraRadera
  73. Oj, vad dina ord berör mig! Att du orkar och vill dela med dig utav det som händer dig - tack!

    SvaraRadera
  74. Vacker citat ur Pappan och Havet. Det är så jag vill kunna se på döden. Som början på ett nytt äventyr. Efter det oundvikliga steget ner i båten, ut i natten där havet och himlen har samma färg, men med blicken förväntansfullt vänd framåt.

    Kramar till dig.

    SvaraRadera
  75. Hej! Min mamma hälsar att du borde åka till john of god i Brasilien. Har är världens bästa medium och healer.

    Du kan gå in på den här hemsidan:
    johnofgod-healing.com

    Du kan även googla runt och det finns även filmklipp och dokumentärer, bland annat Oprah har med honom i sitt program och hon själv åker dit.

    Även om du inte tror på sådant här så GE DET ETT FÖRSÖK!!
    Vi ber för dig!

    ps. kommenterade i ett annat inlägg också, men vill inte att du ska missa kommentaren:)

    SvaraRadera
  76. Du skriver vackert, du berör. Jag önskar dig kramar, lyckliga stunder, skratt och kärlek den tid du har kvar. Tack för att jag får läsa dina tankar.

    SvaraRadera
  77. Det gäller livet...


    Hela livet har bara varit en enda stor tung sorg tycker jag ibland... Mycket tråkigt har hänt.
    Har mist så många vänner och nära släktingar på så kort tid.
    Räknade till 30 stycken på cirka 25 år. Det är många förluster. Nyligen miste jag 4 stycken vänner och en släkting. På ett par månader...Sorgen är djup. Kärlek och sorg sympatiserar. Eller empatiserar? De är båda djupa och starka i oss och så levande. I sorg eller kärlek kan man aldrig vara ytlig.

    Människor idag är så ytliga. Lever på ytan. Ingen bryr sig...
    Och om någon skulle göra det så blir det som att stryka smör försiktigt på en brödskiva. Man vill inte störa, inte röra, inte beklaga sig. Man vill inte, får inte, kan inte, orkar inte. och livet går bara vidare.
    Till slut blir man immun mot allas problem. Tror att det går över...för det gäller inte mig. Inte mitt bord, inte min sak. Finns inte. Allt går vidare. ALLTID.

    Så står vi där allihopa som stora svarta fågelholkar och bara stirrar ut i tomheten som kunde vara vårat hem. Där vi kunde samlas allihopa tillsammans på en grönskande äng -
    vid en sjö – mysa tillsammans vid en stockeld - sitta i samma båt på väg mot ljuset till kärleken, friheten...glädjen.

    Vart finns vi alla? Är livet bara en tom öde ö? en planet med ytlighet. Sorg. Saknad. Längtan. Tomhet.
    Fruktan. Hat. Avstånd.
    När blir det VI? När kan vi andas? När kan man vara där för varandra utan att behöva anstränga sig. Att inte vara i vägen, att inte störa? Inte finnas?
    Jag bryr mig ändå och jag finns här för jag lever här och jag har känslor och dem kan inget ta ifrån mig.
    Jag vet att livet kunde varit annorlunda. Jag har mist alla. Ja nästan alla.

    Jag vet vad sorg är. Jag vet vad saknad är. Men jag vet också vad kärlek är. Så snälla vänd dig inte bort. Nånsin...Det är för långt mellan oss människor. Som mellan solar i Universum.
    Var inte rädd för att bry dig om - Det gäller livet.

    Till sist...Tack Kristian för din insats i TV i Måndags.
    Må solen lysa på dig!

    SvaraRadera
  78. Hej! Vilka berörande texter du skriver. Tack för att du vill dela med dig av ditt liv till oss främlingar. När jag tänker på döden hoppas jag det ska vara som i den här dikten som jag inte minns vem som skrivit:

    "I am standing upon the seashore. A ship at my side spreads her whitesails to the morning breeze and starts for the blue ocean. She is an object of beauty and strengthI stand and watch her until at lengthshe hangs like a speck of white cloudjust where the sea and sky cometo mingle with each other

    Then someone at my side says;"There, she is gone!"

    "Gone where?" Gone from my sight. That is all. She is just as large in mast and hulland spar as she was when she left my sideand she is just as able to bear herload of living freight to her destined port. Her diminished size is in me, not in her. And just at the moment when someoneat my side says, "There, she is gone!" There are other eyes watching her coming, and other voices ready to take up the gladshout, "Here she comes!"

    And that is dying."

    Ja vad vet man. När man låg i sin mammas mage, då var det omöjligt att föreställa sig att det kunde finnas någon annan existens utanför den där magen. Det vore härligt om det är så med döden med.

    All kraft till dig från Anna-Lena

    SvaraRadera
  79. Jag är 17 och jag lever fortfarande. Det gör du med. Många gånger har jag tänkt att jag inte orkar längre, men det gör jag. Det måste jag. I alla fall ett tag till.

    Du orkar också. Det måste du. I alla fall ett tag till.

    SvaraRadera
  80. Din text blir stora starka målningar. Jag vill måla dina ord. Jag vill måla dig in i ljuset! Jag älskar dig, så är det bara. Aldrig någonsin har några texter drabbat mig så. Du är i mitt hjärta. Jag önskar jag var i din kropp, och fick bära dig uppåt, framåt när du ramlar. Vilka underbara vänner du har! Vilken kärlek! Jag önskar du får så många fina ögonblick med dem det bara är möjligt! Vad du ger dem mycket! Var inte rädd för att du lämnar dem, känn inte att du sviker, ingen kunde någonsin ge mer än du gör, du lämnar dem med så mycket kärlek Kristian, så att du aldrig någonsin lämnar dem! Jag lyssnar till dina ord, till dina mellanrum, ser färgerna, hör hur det sprakar av livskraft mitt i den mörka kampen. Jag har aldrig blivit så drabbad av ord förut. Dina ord skapar KÄRLEK! Även när dimman kommer in, när det mörknar, så känner man hur hela ditt väsen i en enorm rörelse går framåt. Vilken kraft.
    Du är helt fantastisk!
    Jag önskar dig all kraft, all kärlek, allt ljus!
    Love
    Maria

    SvaraRadera
  81. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera