fredag 14 oktober 2011

Svärdslukaren

En hjärnskakning, knäskålarna ur led tre gånger, två brutna armar, en bruten handled, en hjärnblödning, en förskjutning i ryggraden. För att nämna några exempel. Jag har varit på sjukhus en hel del i mitt liv. Men nu befinner jag mig i ett läge där jag inte kan minnas när jag var på sjukhus senast, utan att hela kroppen gjort motstånd, som en åsna i en tecknad serie. Vid det här laget vet jag precis hur jag fungerar. Klockan stressar mot försening och då, just då och inte en sekund senare, måste jag ta tag i disken, stryka alla skjortor för en tredje gång eller städa i källarens förråd. Så har det blivit varje gång jag måste ge mig av till Södersjukhuset. Men i måndags var det inte för behandling.

Jag hade strukit runt i korridorerna i någon timme eller två. Försökt – och lyckats – äta en obegriplig lunch bland taxichaufförerna bredvid entrén. Gjort mitt bästa för att slå ihjäl tiden. Provtagningen hade gått bra. Det förstod jag redan när jag såg sköterskan. Hon har tagit hand om mig exakt hur många gånger som helst. Hon har vana händer, västkustdialekt, vet vad hon gör. Hon kände nog inte igen mig. Så klart. Det tog henne ungefär två minuter att fylla de båda rören som remissen efterfrågade. Jag satt och såg den röda visaren varva de långsamma svarta. Och efter den där lunchen bland de tysta chaufförerna och de skrikande nyfödda satte jag mig tillrätta på läkarens kontor. Jag sjönk ner i stolen. Stirrade rakt fram. Proverna såg bra ut. Vissa värden var fortfarande låga, men det var att vänta med tanke på den tid som gått sedan den senaste behandlingen. Då kom den. Tröttheten. Utmattningen. Det är något visst att tala med en läkare. Jag var egentligen inte nervös för vad proverna skulle visa. Inte särskilt orolig för att höra vad läkaren skulle säga. Men en läkares ord väger tungt. Verkligheten är närmare. Än någonsin.

Igår var det dags igen. Men den här gången skulle jag till Huddinge sjukhus. Gastroskopi. För er som har gjort det är ordet en rysning. För er andra krävs en förklaring. Oftast sövs du ner, får ett munstycke som ser ut som en östtysk sexleksak fäst runt huvudet och in i munnen, för att du inte ska bita sönder den löjligt långa kameran, som för en lekman bara ser ut som en svart läderrem med en dryg centimeters tjocklek. Sköterskan ledde mig in i salen, frågade om två aspiranter fick vara med under undersökningen. Det fick de. De var som de brukar vara. Tystlåtna. Darriga. Unga. Först fick jag dricka en trist shot med ett medel som påverkar slemmet i halsen, sen fick jag två duschar bedövningsmedel in i svalget. Halsen blir stum och det gör att du som patient inte kan svälja. Du kommer att dregla okontrollerat. Det är ett avväpnande tillstånd. Det mindes jag från den senaste gången. Samtidigt som sköterskan satte in en nål i armvecket för att kunna ge mig sprutan med bedövningsmedlet, tittade jag upp i taket. Och kom fram till att jag är så kraftfullt stolt över mig själv, och att jag faktiskt menar det. När jag lade mig i fosterställning på britsen såg jag kameran ligga trasslad som en svart snok framför mig. Sist jag gjorde det här, kändes det efteråt som om jag försökt svälja ett svärd utan att veta hur man egentligen ska göra. Och det kanske exakt så det här året är. En mörk varieté.

Min mamma födde en svärdslukare. Innan jag ens visste hur jag egentligen skulle göra, så har jag knuffat ut mig själv på scenen, med svärdet i handen. Jag har böjt huvudet bakåt, gapat och slukat bladet. Nästa torsdag får jag veta om jag kan föra ut det vassa. Och när mina barn någon gång frågar mig vad jag gjorde som ung, så ska jag svara många saker. Bland annat att jag en gång var en svärdslukare. På en scen som inte liknade någonting annat.

14 kommentarer:

  1. Jag gillar ditt sätt att skriva.
    Jag gillar också din humor.
    Trots mörkret finns ljuset hos dig.
    DET gillar jag.

    SvaraRadera
  2. Fantastisk bravad. Well done. eller det kanske man bara säger om biff.

    SvaraRadera
  3. Älskar att läsa dina ord, din humor och samtidigt se det allvarliga i allt. Sänder en stor kram av kärlek till dig. <3 /Yvonne

    SvaraRadera
  4. Du går egenom någonting nu i ditt liv som kommer göra dig starkare när du kommer ut i slutet av resan...
    Klart du ska vara stolk Kristian. Kram Tina

    SvaraRadera
  5. Det som inte dödar det härdar...
    men fy fan vad det är skit i bland.

    Jag ska gå ut i solen nu och ta med dina tankar.
    Fundera på vad jag ska titulera mig som;-)

    SvaraRadera
  6. Åh du. En svärdslukare. Förståss! Du är bäst.

    SvaraRadera
  7. KRISTIAN!!! the Man, masen, svärdslukaren, hahahahaha..
    Kram, eva

    SvaraRadera
  8. Gastroskopi låter som en riktig rysare, jag skulle nog ha bett om en lätt narkos.

    Men du sväljer den svarta snoken/kameran/svärdet med ett visst hjältemod.
    Ha en fin helg!
    alice

    SvaraRadera
  9. Jag har gjort gasatroskopi och det är riktigt otäckt!! Obehagligt som sjutton.
    Jag fickingen bedövning alls. De frågade mej inte ens. Falu Lasarett så klart. Äckligt ställe.
    Jag förstår dig Kristian hur du kände dig då.
    Man är som en gammal trasdocka som de leker med och man tycker att de har roligt på nåt sätt. Jag fick det för mig. Att de tycker att man ska vara så modig och tuff. Och just när man sväljer så skrapar det i och känns hårt. Vidrigt alltså.
    Kärlek och Ljus till Dig Kristian. Du klarar det!

    SvaraRadera
  10. Tänker på dig. Kram Henna

    SvaraRadera
  11. Du kan och ska verkligen känna dig stolt över dig själv...En bravad. Känner obehaget när man skall inför ett kanske avgörande läkarbesök. Massor med fjärilar i magen som infinner sig några timmar innan besöket. Men..när man är väl är där så går det förvånansvärt bra. Konstigt. Vi skapar våra egna obehagliga tankar. Drar jag ett djupt andetag (magandas) så vet jag att lugnet infinner sig, det har jag lärt mig. Var rädd om dig och lycka till med allt....
    Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  12. Det var en bra beskrivning av en gastro - hunnit med två stycken och nu senast så förklarade jag för en mycket förstående sköterska hur obehagligt jag tyckte det hela var så de sövde ner mig helt. Bit i den här sa den ena sköterskan medan den andra grejade med kanylen på min hand. Vaknade två timmar senare i ett uppvakrum. Funderade seriöst på att skicka blommor till sköterskorna som tog mig på orden när jag sa att jag inte ville minnas en minut av undersökningen då den första gav mig mardrömmar ett långt tag efteråt.

    Jag måste bara säga att jag gillar ditt sätt att skriva, det verkar så naturligt och enkelt när jag läser dina texter - en annan får verkligen låta hjärnan jobba för att få ihop något bra, och inte i "talskrift".

    Kram på dig, och hoppas du har en trevlig helg.

    SvaraRadera
  13. Jag har en ovanligt stark kräkreflex så min kropp drog krampaktigt i hop sig i kraftiga hulkningar oavbrutet under hela undersökningen, ca 20 min. Jag fick kramp i magmusklerna och det gjorde svinont. Men det gick ju inte att säga med bitblocket i munnen. Samtidigt hulkade jag konstant och det gjorde krampen värre. Efteråt var jag helt slut! Fick bedövningsspray i halsen innan men den hjälpte inte. Sköterskan sa att så kraftig kräkreflex har inte många. Nähä det hjälper ju inte mig tänkte jag.

    SvaraRadera
  14. Jag älskar de sista 3 meningarna i det här inlägget! Även om allt du skriver är starkt och vackert!
    Elin

    SvaraRadera