Det finns något annat som jag måste berätta

Läkaren pratade snabbt. Kanske var han mer nervös än jag själv. Han pratade om värden. Levervärden, blodvärden, saltvärden. Alla värden man kan tänka sig. Om äggviteämnen och om kroppens nya rytm. Om förra veckans kameraundersökning. Sedan förde han fingrarna försiktigt och noggrant över min kropp. Över lymfkörtlar, för att se om där fanns någonting avvikande. Det var som om vi båda höll andan. I alla fall jag. För jag balanserade på vad som antingen var en mållinje eller en mina. Vad visste jag inte. Men alldeles snart skulle jag få ett besked.

Det är lustigt. När man har spelat upp ett scenario i huvudet en miljard gånger – hur man längtat och sett fram emot, hur man varit övertygad om hur något skulle bli – och så står man plötsligt där en dag, och reaktionen visar sig bli en helt annan. För jag har längtat. Och jag har varit övertygad om hur jag skulle reagera. Men jag har haft fel. För även om jag har tänkt på situationen, så kan jag inte låtsas. Det måste få sjunka in. Reaktionen måste få komma naturligt. Av sig själv. Men det var en vacker dag. Och det ska alla dagar som finns kvar komma att vara. Vackra. För det verkar som att jag vann.

Det finns inga garantier när det kommer till den här sjukdomen. Ingen som kan lova att mörkret inte kommer komma tillbaka, när jag minst anar det. För det kan det göra. Det förstår jag. Men med den rädslan kan jag inte leva. Det vägrar jag. Livet är här. Livet är tillbaka. Livet är det som händer just i detta ögonblick. Och det är ett vackert liv.

Jag ser en man i min spegelbild. Någon som tidigare var en främling. Någon som jag inte kände, men som nu vuxit till en tydlig del av mig. Någon som jag inte kommer leva utan. Som alltid kommer finnas nära. Som präglat mig som en annorlunda tatuering. Och jag ska bära dig med mig, tills ärret bleknar, tills jag bara minns dig som en mörk period av mitt liv. När jag bara minns dig som den storm jag en gång fastnade i. Ibland kommer jag att tänka på dig. Det vet jag redan nu.

Jag ska sitta i min trädgård med ett barn i mitt knä, mitt eget eller någon annans, och bland sommarskratten ska jag försvinna i ett ögonblick för att minnas hur du kom som en vildhäst och förstörde så mycket, för att sedan försvinna. Jag ska ge dig ett ögonblick. Inte mer. Du har redan fått för mycket.

Innan min första behandling bestämde jag mig för att du inte skulle bli min vän. Och lika lite tänker jag spara dig som en trofé på min vägg. Du har lärt mig ett och annat. Fått mig att inse. Det kan jag inte förneka. Men mest har du fått mig att bli äldre. Mannen i min spegelbild bar alldeles nyss ett pojkhjärta. Något sådant kommer aldrig tillbaka. Hur mycket jag än kan försöka. Anstränga mig.

Kristian, min finaste pojke, mitt sköraste barn, fortsätt. För det här är över. Nu kan livet fortsätta. Du klarade dig. Och du gjorde det bra. Rusa ut. Rusa fram. Rusa. Det är din tur nu. Din tur.

- - -

I och med detta lägger jag ned den här bloggen. Den har fyllt en funktion. Varit viktig för mig. Funnits nära som en vän, tagit hand om min ilska, min frustration och min glädje. Men nu är vår tid över. Och även om jag alltid kommer vara tacksam över de hittills 647 687 besöken, över alla kommentarer, mejl och reaktioner, så hoppas jag – från märgen av mitt väsen – att jag aldrig kommer behöva skriva en fortsättning på just den här berättelsen. Men till alla som har läst vill jag rikta en lika ärlig tanke: den om ett tack för att ni läst. För att ni visat kärlek och omtanke. För er värme. Det har varit ett märkligt år. Nu väntar något annat.

 "I kroppen min" är död. Länge leve kroppen min.