Med ett leende som blir allt vackrare

Och så kom dagen då jag försiktigt närmade mig. Då jag smög mig nära. Då jag omfamnade det som tidigare omslöt mig: arbetet. Det var dagen då jag satte mig för att skriva. Jag började i lagom takt. Sen var det som att jag började springa. Snabbare. Snabbare. Först när klockan närmade sig 22 försökte jag dra ned på rytmen. Varva ner. Då insåg jag. Det här är inte det tempo som jag ska återvända till. Gör jag det, i så fall har jag inte lärt mig någonting alls av detta. Av denna, den enda långa gåtan.

För det är andra tider nu. Andra dagar. Andra tankar. Trots att jag fortfarande är en vildhäst bunden till ett träd, så vet jag att det snart kommer komma en pojke, i nattens mörker och lossa på tyglarna så att jag kan rusa vidare. Mot äventyret. Mot allt som jag väntat på. När jag rör mig på stan, när jag möter människor – där vissa ser mer skräckslagna ut än andra – och får frågan om hur det är, brister jag ut i ett frireligiöst leende. Jag vill nästan sträcka armarna mot skyn i någon sakral gest. Och sen svarar jag.

Jag har bestämt mig för att inte försöka väva in känslan i metaforer, utan enbart tala klarspråk: det är en lyx att ha en kropp som fungerar. Och det kan jag säga trots mina skavanker. Jag känner känseln i och på magen komma tillbaka. För det tar ungefär ett halvår för de avskurna nervtrådarna att växa ihop igen. Jag kan se tråden som sytt ihop ärret inifrån sträcka sig när jag rör mig. Jag kan känna på knuten ovanför ärrets början. Men jag vet att det kommer försvinna. Jag kan njuta av min tillvaro trots att jag har två ingrepp framför mig. Det gör mig inte så mycket. Har jag tagit mig så här långt, genom allt det här, så ska det krävas mycket för att jag ska vingla av nervositet igen. Det är i alla fall så det känns just nu. Och häromdagen åt jag lite för fort. Jag åt som jag gjorde förr. Det är svårt att bryta ett mönster som har tagit 27 år att bygga upp. Så jag fick återigen krascha på badrumsgolvet, böja huvudet över toaletten och kräkas. Men den här gången gjorde jag det med ett leende.

Häromnatten var alla husen runt mitt eget mörka. Nedsläckta. Som under en bombnatt. Jag satte mig på mattan. På huk, som en hövding i någon uråldrig regnskog. Jag såg andra halvan av The Deer Hunter. Såg De Niro lämna allt för att hämta vännen som blev kvar i kriget. I sitt eget inferno. Så jag såg honom hämta hem han som fastnade. Jag satt fortsatt på huk, funderandes. Sedan såg jag Christopher Walken ta tag i revolvern med ett leende. Allt var över. Det blev mörkt. Det tog slut. Och då förstod jag, kanske tydligare än tidigare: i morgon börjar något annat.

För jag ska också ta mig hem. Till något nytt. För jag är saknad. Av många. Av mig själv.