Jag har alltid tyckt att det har varit lite konstigt att höra min egen röst. Inte svårt, men konstigt. Jag minns en gång när vi var barn hemma i Kvarnsveden. Vi tältade på gården och någon hade en liten bandspelare med sig. Och när vi låg där och berättade spökhistorier för varandra, när vi blandade de kalla kårarna med skratt och nyförälskad puls, så hörde jag min egen röst. Där, ur bandspelaren. Jag minns att jag blev som besviken. Var det verkligen så där jag lät? I mitt huvud har jag föreställt mig något helt annat.
Sedan dess har jag hört min egen röst i en rad olika sammanhang. Jag har nog vant mig med rösten. Tonläget. Klangen. Ljudet. Och jag har aldrig haft några problem med att röra mig eller sitta stilla vid en kamera. Jag har liksom inte haft något val. Men jag har aldrig tidigare sett eller hört mig själv tala, eller för den delen se ut, på följande sätt.
Bänken är den där jag suttit och löst världsproblemen under min uppväxt. Och det var därifrån jag såg min pappa gå och leta efter mig, när jag rymt med mitt livs värsta raseri. Det var från den kammen där jag betraktade honom som en indian. Och det var borta vid bron där han reste sin hand, där han tog emot mig. Det var där allt blev bra igen.
Det här är den långa versionen. Det här är den kortare.
Grät när jag såg dem för några dagar sedan.
SvaraRaderaJag tycker man ska se både den korta och den långa!
SvaraRaderaSer den långa intervjun. Det blir fuktigt i ögonen. Ändå blir jag inte uppgiven. Orden strömmar fram så naturligt. / JJ
SvaraRaderaTjoho. Jag har ett äntligen sett dig. Modiga du. Nu måste vi snart ses!
SvaraRaderaTvå jättefina klipp! Härligt att se att du verkar vara på bättringsvägen. Hoppas att du får en härlig höst!
SvaraRaderaÅhh vad glad jag blev av långa klippet...Och det som gjorde mej gladast var ditt klingande dalmål. Jag är stolt över att vara kulla och över att Borlänge besitter en sån förebild. Heja Kristian, du fixar detta :)
SvaraRaderaKram
Såg dig i fredags kväll, var på samma spelning, och måste bara säga att det var SÅ KUL att se dig, speciellt i just det sammanhanget.
SvaraRaderaFöljer din blogg med skratt o gråt, ditt sätt att skriva berör. Önskar dig all lycka i framtiden! Du är en beundransvärd människa. Många varma kramar :)
SvaraRaderaSå fint du beskriver din pappa,där han tog emot dig.Krya på dig kramar.
SvaraRaderaMvh: Mio
Jag tycker också att du har ett väldigt fint dalmål och jag tycker om din röst och ditt uttryck i den här intervjun, jag tycker inte skillnaden mot förut är så jättestor, men innehållet och eftertänksamheten i det du säger förstärks av ditt tonfall och ditt ansiktsuttryck. När du så småningom blir intervjuad om något annat och mindre gripande kommer du att känna igen dig mer, då kommer skrattet tillbaka och tempot blir högre och gesterna som förr. Den mognad man ser i ditt ansikte klär dig, men den busiga yngre versionen lurar där bakom, det såg jag. kramar
SvaraRaderaHärligt att få en bild och få höra dej prata. Allt gott till dej!
SvaraRaderaVäldig känslig intervju, känner världens största respekt för dig. Önska dig bara det bästa!
SvaraRaderaJättefin intervju!!! Så sant som det är sagt, helt enkelt :) xxx
SvaraRaderaÄlskade din röst:)
SvaraRaderaPetra
Tonläget. Klangen. Ljudet. Och jag har aldrig haft några problem med att röra mig eller sitta stilla vid en kamerc
SvaraRadera