Dagarna nu, som blir evighet sen

Om två dagar ska jag gå på en föreläsning. Och det är jag som ska stå på scenen och prata. Jag har aldrig gjort en sådan sak förut. Därför vill jag göra det. När jag fick förfrågan kröp jag in i mitt pokeransikte, spelade svår och bad om att få återkomma om några dagar. Men egentligen var jag nog alldeles säker redan då. Klart jag skulle göra det. I vuxen ålder är det så sällan som man utmanar sig själv. Man är fast i sina rutiner, man vet vad man gillar och är övertygad om vilka saker som man bör passa sig för i – bästa fall. Det ska mycket till för att bryta dessa vanor. Så vill jag inte ha det. Därför ska jag föreläsa på onsdag på Cozmoz i Borlänge, på samma scen där jag och vännerna debuterade inför publik. Största skillnaden är att jag inte kommer sitta längst bak, gömd bakom trummorna. Och att jag inte är med i en enhet som gemensamt får ta smällen om det går åt helvete. Men det gör ingenting. Jag har varit med om värre. Och oj, vad jag ska slita på den frasen i framtiden.

För någon morgon sedan satt jag vid mitt alldeles egna köksbord och tittade på min alldeles egna lägenhet. Jag tittade på mina böcker, på mina fotografier, på mitt kök och mot min garderob där jag visste att mina kläder hängde och vilade sig. Och jag förstod hur lyxigt jag har det. Hur fantastiskt det är att jag kunde göra just det. Hur tacksam jag är och måste vara över en sådan sak. Men egentligen är jag inte så materialistisk. Jag kan längta efter mina böcker, och visst har jag en favoritkavaj, men det jag skulle sakna mest om hela kåken brann ner, skulle nog ändå vara mina kalendrar för de senaste åren. Sedan 2008 fyller jag dem med vad som händer i mitt liv. Anteckningar, meningar som fastnat, citat som gjort intryck, listor på saker som ska göras, reportageidéer, fiktion, biobiljetter, kvitton, notiser och fotografier. För att nämna några exempel. Och de senaste två veckorna har varit viktiga sidor. De viktigaste på länge. För det är nu jag har börjat min nedräkning. Förra veckan var det provtagning, undersökning och möten inskrivna på de vita sidorna. Nu väntar en liten operation för att jag äntligen ska bli av med porten i bröstet. Och på torsdag får jag det första beskedet om hur allt egentligen har gått. Om jag förstått det rätt. Om jag har tur. Jag antar att den här optimismen som verkar genomsyra mig just nu snabbt kan bli nedslagen, misshandlad och nedgrävd i en grop i skogen på torsdag, om saker och ting – framtiden och prognosen – ser värre ut än vad jag inbillat mig på sistone. Men jag kan inte leva mer med värjan mot halsen. Snart kan den här processen vara över. Jag lever på hoppet. Mer än någonsin tidigare.

Mellan tisdagens operation och torsdagens tribunal – för det är nog så jag ser den – ska jag alltså hålla i en föreläsning. När jag nu sitter och går igenom allt jag har skrivit sedan jag fick beskedet om sjukdomen, så slår det mig en gång till, hur avlägset allt känns. I går gick jag igenom dagarna som följde operationen. Jag minns när jag tvingade upp ögonlocken för första gången. Smärtan i rummet. Mammas händer. Hur jag drack från svampen som fördes till min mun. Det har varit ett hårt år. Och nu när jag sitter med mina anteckningar och försöker väva ihop allting med en blodröd tråd, slår det mig igen. Det är fortfarande ett hårt år. Den här kalendern kommer jag aldrig att släppa taget om. Oavsett vad jag egentligen vill.

Men Kristian, du har skött dig bra. Jag är stolt över dig.