Som han sa: under trädet, bakom stängslet, fanns en stig för mig

Jag rör mig som en inbrottstjuv genom kvarteren. Sakta, maskerad med mössa och uppvikt krage på jackan. Ser nog ut som om jag stirrar in i varje parkerad bil jag passerar. För det är egentligen vad jag gör. Men ärligt talat blickar jag inte en millimeter förbi reflektionen i rutorna. Jag fastnar hela tiden stirrandes på den späda varelsen mittemot mig. Och efter en stund, efter några gånger, efter några timmar, efter några dagar, så vet jag inte längre vem eller vad jag ser. Jag frågar mina vänner, och de svarar alla olika. Till slut kommer jag till en punkt då jag varken litar på mitt eget eller deras omdömen. I min värld, kommer jag aldrig att se frisk ut om jag inte klipper av mig allt hår igen. Om jag inte låter kroppen börja om på nytt. Om jag inte ger mig själv den här chansen till återfödelse.

Jag tömmer frysen på de donerade matlådorna som jag fick när jag själv inte orkade, klarade av att laga mat. Jag har redan lagt undan kläderna jag bar i samband med behandlingarna. Gömt böckerna jag läste då, och gjort samma sak med filmerna jag såg. Jag vägrar fortfarande att äta och dricka vissa saker. Associationerna kommer att förfölja mig länge, tills jag en dag vaknar och märker att de har försvunnit. Som en älskarinna om natten.

Men just nu är verkligheten för nära. Avståndet till helvetet är inte tillräckligt långt. Därför gick jag under natten in i badrummet, därför tog jag av mig kläderna, därför startade jag rakapparaten. Därför förde jag den mot huvudet. Därför gjorde jag det utan att röra en min. Men. Halvvägs över kraniet lade maskinen av. Vägrade fungera. Inte ens med laddaren inkopplad ville den dra igång. Så jag avslutade dygnet med en frisyr som sade ”jag spelar didgeridoo, läser alviska på folkhögskola och mina barn ska heta Yggdrasil och Fjalar”. Alldeles nyss lyckades jag däremot övertala rakapparaten till att avsluta vad den började.

Nu har jag varit utan medicin sedan förra onsdagen. Vet egentligen inte hur det känns. Inbillar mig att jag känner mig starkare. Så måste det vara. Om en stund ska jag vara tillbaka på Södersjukhuset för några prover och ett av många uppföljningssamtal. Undrar hur det blir att återvända till en plats som alldeles nyss var skräck, i dess renaste form. Som var min trasiga kropp. Vi får se. Jag tar med mig en sjal att hålla för näsan, för att hålla dofterna borta. För säkerhets skull.

De närmaste veckorna består av ingrepp, kanyler och möten. Och de är början på mitt konkreta avslut, även om kroppen fortfarande inte är vad den ska vara. Det här är ändå mitt upplopp. Min rusch. Om allt vill sig väl. Men jag tror, att oavsett beskedet på mitt första återbesök hos kirurgen, så måste jag leva nu. För nu vet jag – på ett annat djup, en annan nivå, med en annan styrka – allt jag inte visste då.

Varje dag är en kyss och en smekning.