En annan station längs vägen

Frosten har bitit ett grepp om Dalarna, men det senaste dygnet har skämt bort mig med värme. I hagarna står hästarna med böjda huvuden. På åkrarna sover gässen och svanarna samlade. Jag och mamma sitter på tåget mot Stockholm. Mot mötet på Huddinge sjukhus, för att i bästa fall få en fingervisning om åt vilket håll den här processen är på väg. Vi åker mot förhoppningen. Framtiden.

I går var det dags för min föreläsning. Strax innan var jag lite darrig, men aldrig direkt nervös. Jag hade förberett mig noga. Tagit uppgiften på allvar. Så det var med hyfsat lugna steg jag klev ut på scenen i mina drömmars stad. Och publiken var större än vad jag hoppats på. Jag trivdes. Helt klart. Så jag berättade om hur allt började, om det motsägelsefulla i den här sjukdomen. Om rovdjursfrossan. Jag talade om hur jag förberedde mig på att dö, om min systers brev. Om vägen tillbaka. Och om Bobby Fischer.

Jag såg nyligen dokumentären Bobby Fischer against the world, om underbarnet och bråkstaken med samma namn. Det var en sevärd historia. Ett naket porträtt, smärtsamt ärligt. Amerikanen Fischer lyckades med konststycket att bli något av en superhjälte och en rockstjärna, trots att han ägnade sig åt något så långsamt och till synes osexigt som schack. Men det skulle visa sig att Bobby Fischer inte trivdes så bra i det mediala rampljuset. Rättare sagt så vantrivdes han, och i hans huvud försiggick ett inferno, ett kaos som skulle bli allt värre. Han gjorde det ena märkliga uttalandet efter det andra. Han var provokativ, för att uttrycka det milt, och gjorde utspel som på alla sätt stred mot hans eget judiska påbrå. Till slut ville ingen ta i Bobby Fischer, inte ens med tång, men han fick en fristad på Island. Och precis som jag drabbades han av cancer. Men på grund av sina uttalanden och sin omedgörliga personlighet fanns ingen vid hans sida. Det måste ha varit rysligt ensamt. Att försöka rida ut en sådan storm på egen hand. Strax innan han dog sade han till en av sköterskorna: ”nothing is as healing as the human touch”. Och jag förstår honom. För trots medicinerna, behandlingarna och operationen, så inbillar jag mig att jag inte hade lyckats ta mig så här långt om det inte varit för den värme och kärlek som människor i min närhet har visat mig. Det kommer jag alltid att vara tacksam över.

Om ett par timmar vet jag – förhoppningsvis – vad dessa krafter tillsammans har åstadkommit. Operationen. Behandlingarna. Medicinen. Den mänskliga närheten. Jag sätter mitt hopp till dessa fyra beståndsdelar, men bär med mig det sista i bröstet, i hjärtats alla kvarvarande slag.