måndag 10 oktober 2011

Som han sa: under trädet, bakom stängslet, fanns en stig för mig

Jag rör mig som en inbrottstjuv genom kvarteren. Sakta, maskerad med mössa och uppvikt krage på jackan. Ser nog ut som om jag stirrar in i varje parkerad bil jag passerar. För det är egentligen vad jag gör. Men ärligt talat blickar jag inte en millimeter förbi reflektionen i rutorna. Jag fastnar hela tiden stirrandes på den späda varelsen mittemot mig. Och efter en stund, efter några gånger, efter några timmar, efter några dagar, så vet jag inte längre vem eller vad jag ser. Jag frågar mina vänner, och de svarar alla olika. Till slut kommer jag till en punkt då jag varken litar på mitt eget eller deras omdömen. I min värld, kommer jag aldrig att se frisk ut om jag inte klipper av mig allt hår igen. Om jag inte låter kroppen börja om på nytt. Om jag inte ger mig själv den här chansen till återfödelse.

Jag tömmer frysen på de donerade matlådorna som jag fick när jag själv inte orkade, klarade av att laga mat. Jag har redan lagt undan kläderna jag bar i samband med behandlingarna. Gömt böckerna jag läste då, och gjort samma sak med filmerna jag såg. Jag vägrar fortfarande att äta och dricka vissa saker. Associationerna kommer att förfölja mig länge, tills jag en dag vaknar och märker att de har försvunnit. Som en älskarinna om natten.

Men just nu är verkligheten för nära. Avståndet till helvetet är inte tillräckligt långt. Därför gick jag under natten in i badrummet, därför tog jag av mig kläderna, därför startade jag rakapparaten. Därför förde jag den mot huvudet. Därför gjorde jag det utan att röra en min. Men. Halvvägs över kraniet lade maskinen av. Vägrade fungera. Inte ens med laddaren inkopplad ville den dra igång. Så jag avslutade dygnet med en frisyr som sade ”jag spelar didgeridoo, läser alviska på folkhögskola och mina barn ska heta Yggdrasil och Fjalar”. Alldeles nyss lyckades jag däremot övertala rakapparaten till att avsluta vad den började.

Nu har jag varit utan medicin sedan förra onsdagen. Vet egentligen inte hur det känns. Inbillar mig att jag känner mig starkare. Så måste det vara. Om en stund ska jag vara tillbaka på Södersjukhuset för några prover och ett av många uppföljningssamtal. Undrar hur det blir att återvända till en plats som alldeles nyss var skräck, i dess renaste form. Som var min trasiga kropp. Vi får se. Jag tar med mig en sjal att hålla för näsan, för att hålla dofterna borta. För säkerhets skull.

De närmaste veckorna består av ingrepp, kanyler och möten. Och de är början på mitt konkreta avslut, även om kroppen fortfarande inte är vad den ska vara. Det här är ändå mitt upplopp. Min rusch. Om allt vill sig väl. Men jag tror, att oavsett beskedet på mitt första återbesök hos kirurgen, så måste jag leva nu. För nu vet jag – på ett annat djup, en annan nivå, med en annan styrka – allt jag inte visste då.

Varje dag är en kyss och en smekning.

17 kommentarer:

  1. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Du skriver helt fantastiskt. Och ibland blir det riktigt roligt, som stycket där du rakade av dig håret. Men det löste sig det också. Må så gott Kristian och
    kram på dig

    SvaraRadera
  2. Åh, jag blir glad i hela mig av ditt inlägg idag. Och jag skrattar högt när du beskriver hur du ser ut efter halva huvudrakningen! Kramkram hörru!

    SvaraRadera
  3. Ja troligtvis tar du hand om livet med mer ödmjukhet.
    Så himla bra du skriver!!!!!! Kram!!

    SvaraRadera
  4. Vilken tur Kristian att du fick igång rakapparaten igen =)
    Kram Tina.L

    SvaraRadera
  5. Varje dag är en kyss och en smekning...Vilken poet, i bästa Tranströmer anda. Om jag tolkar det rätt så är varje ny dag nu en gåva att förvalta på bästa sätt...detta tror jag är något som sjukdomen lärt dig, även om man önskar att inte ha fått en så fasansfull sjukdom.
    Det svåra tror jag är att hålla kvar denna känsla, lätt att åter ta allting för givet. Det är nog något man måste jobba hårt med.
    Men Kristian, din blogg ger hopp åt många människor, detta att ge av sig själv till andra, den största lyckan men kan uppleva..
    Fortsätt att sköta om dig, varma tankar till dig
    Stor Kram
    Maggis

    SvaraRadera
  6. mmmm - vacker avslutning. ! SÅ känner jag oxå - varje dag som en smekning - jag fick fredag som var- veta att jag åter har cancer- nu i mitt andra bröst. Har nyss kommit hem från en skön promenad ute- måste njuta- nu - medan min kropp känns frisk och pigg. Innan evnt. cellgifter börjar ta kontroll över kroppen min.
    Hoppas du r nöjd med din nya frisyr- ehhh - det r ju egentligen ingen frisyr ....Lycka till- Klem Ingrid

    SvaraRadera
  7. Och här stannade min värld upp.
    Läser min bloggvän Ingrids kommentar.

    Ber att få återkomma, men här tar mina ord slut för ett tag.

    SvaraRadera
  8. Tur att du lyckades få rakappararaten att avsluta sitt jobb så du slapp komma med den halvfärdia frisyren till Södersjukhuset. Men med din sjukdom anses det väl egentligen okey att bära mössa inomhus....ha det så bra,
    alice

    SvaraRadera
  9. Det enda vi har är NU. Och hopp om SEDAN. Och minnen av DÅ. Var rädd om dig.

    SvaraRadera
  10. Dina texter påverkar läsarens inre på sekunden. Nu är det mest leenden! / JJ

    SvaraRadera
  11. Blir så glad när jag hör att du mår bättre! Det går åt rätt håll Kristian! :) Många kramar till dig! Kämpa på!

    SvaraRadera
  12. Välkommen till livet efter... Varje dag räknas, en dag i taget, njut, njut, njut!

    SvaraRadera
  13. Varje dag en kyss och en smekning, det ska jag tänka på nu när många av oss tycker att varje dag är en käftsmäll när vi drar upp rullgardinen på morgonen. Så fel vi har. Jag ska försöka möta nordanvinden som om den vore en smekning, varje dag. Du lär oss mycket, du kan så mycket mer än vi och du skriver som en gud.

    SvaraRadera
  14. Ha ha - nu är du frisk:))

    SvaraRadera
  15. "Som en kyss och en smekning" - den formuleringen drabbade mig med full kraft.
    Vackert, äkta och sant.

    SvaraRadera
  16. Du är som en trollkarl med orden Kristian!

    Jag hejar på från Telefonplan och jag hoppas kroppen din suger i sig ny energi för varje sekund som går.
    Dessutom är det bara att hojta till om du i framtiden vill ha en sångare på Yggdrasil och Fjalars dop. ;)

    Stor kram

    SvaraRadera
  17. Om jag inte låter kroppen börja om på nytt. Om jag inte ger mig själv den här chansen till återfödelse.

    SvaraRadera