torsdag 6 oktober 2011

Med ett leende som blir allt vackrare

Och så kom dagen då jag försiktigt närmade mig. Då jag smög mig nära. Då jag omfamnade det som tidigare omslöt mig: arbetet. Det var dagen då jag satte mig för att skriva. Jag började i lagom takt. Sen var det som att jag började springa. Snabbare. Snabbare. Först när klockan närmade sig 22 försökte jag dra ned på rytmen. Varva ner. Då insåg jag. Det här är inte det tempo som jag ska återvända till. Gör jag det, i så fall har jag inte lärt mig någonting alls av detta. Av denna, den enda långa gåtan.

För det är andra tider nu. Andra dagar. Andra tankar. Trots att jag fortfarande är en vildhäst bunden till ett träd, så vet jag att det snart kommer komma en pojke, i nattens mörker och lossa på tyglarna så att jag kan rusa vidare. Mot äventyret. Mot allt som jag väntat på. När jag rör mig på stan, när jag möter människor – där vissa ser mer skräckslagna ut än andra – och får frågan om hur det är, brister jag ut i ett frireligiöst leende. Jag vill nästan sträcka armarna mot skyn i någon sakral gest. Och sen svarar jag.

Jag har bestämt mig för att inte försöka väva in känslan i metaforer, utan enbart tala klarspråk: det är en lyx att ha en kropp som fungerar. Och det kan jag säga trots mina skavanker. Jag känner känseln i och på magen komma tillbaka. För det tar ungefär ett halvår för de avskurna nervtrådarna att växa ihop igen. Jag kan se tråden som sytt ihop ärret inifrån sträcka sig när jag rör mig. Jag kan känna på knuten ovanför ärrets början. Men jag vet att det kommer försvinna. Jag kan njuta av min tillvaro trots att jag har två ingrepp framför mig. Det gör mig inte så mycket. Har jag tagit mig så här långt, genom allt det här, så ska det krävas mycket för att jag ska vingla av nervositet igen. Det är i alla fall så det känns just nu. Och häromdagen åt jag lite för fort. Jag åt som jag gjorde förr. Det är svårt att bryta ett mönster som har tagit 27 år att bygga upp. Så jag fick återigen krascha på badrumsgolvet, böja huvudet över toaletten och kräkas. Men den här gången gjorde jag det med ett leende.

Häromnatten var alla husen runt mitt eget mörka. Nedsläckta. Som under en bombnatt. Jag satte mig på mattan. På huk, som en hövding i någon uråldrig regnskog. Jag såg andra halvan av The Deer Hunter. Såg De Niro lämna allt för att hämta vännen som blev kvar i kriget. I sitt eget inferno. Så jag såg honom hämta hem han som fastnade. Jag satt fortsatt på huk, funderandes. Sedan såg jag Christopher Walken ta tag i revolvern med ett leende. Allt var över. Det blev mörkt. Det tog slut. Och då förstod jag, kanske tydligare än tidigare: i morgon börjar något annat.

För jag ska också ta mig hem. Till något nytt. För jag är saknad. Av många. Av mig själv.

31 kommentarer:

  1. Åh så underbart du skriver. Så klok du är. Såg dig på filmen, du är en fin kille. Lycka lycka lycka till på din väg hemåt. Och tack för att du delar med dig ♥

    SvaraRadera
  2. Åh du skriver så vackert så det gör ont.
    Kram till dej

    SvaraRadera
  3. Jag ler när jag läser :)

    SvaraRadera
  4. Du verkar som en otroligt fin människa, och jag önskar dig allt gott i framtiden!

    SvaraRadera
  5. Ahh, va go du är! Kram till dig, du dalakrigare. Fick aldrig skicka min berättelse om de gråtande träden till dig. Hmf. Synd ;) Gott att höra gry´t i dina rader. Härligt. Mera. På´t bara. Kram

    SvaraRadera
  6. Åh, så bra skrivet. Och så underbart att höra din kraft, din glädje. Så härligt!
    Carina

    SvaraRadera
  7. Ja,Kristian i morgon börjar något annat.
    Vi glömmer "The Deer Hunter".
    Kramar till dig.
    Mvh: Mio

    SvaraRadera
  8. Med din inställning, kommer du att kunna besegra allt!
    Underbar läsning, Tack!

    SvaraRadera
  9. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver, jag är i ungefär samma fas... Det är verkligen lyx att ha en fungerande kropp, och precis som du skiner jag upp när folk frågar hur det är och jag kan utbrista "Bra!" och verkligen mena det. Och visst drar hemtrakterna på ett helt annat sätt än tidigare. Definitivt. Det skulle inte förvåna mig om jag är tillbaka i Småland om en inte alltför lång tid. Men först måste det till en rejäl återhämtning så att krafterna räcker till att bygga upp det nya livet.

    SvaraRadera
  10. Du skriver så bra! Känner inte dej men känner för dej. En lyx att ha en kropp som funkar, så bra sagt, det ska jag tänka på. // Jennie, Småland.

    SvaraRadera
  11. Du skriver så bra! Känner inte dej men känner för dej. En lyx att ha en kropp som funkar, så bra sagt, det ska jag tänka på. // Jennie, Småland.

    SvaraRadera
  12. du sprider så mycket hopp i mig nu!! tack!:D <3

    SvaraRadera
  13. Å underbart, idag fick Tranströmer Nobelpriset, du berör precis som han med dina ord. Välkommen tillbaka Kristian, du har många som väntar på dig precis som du skriver, väntar på dig som vän, skribent, musiker, spelevink, äventyrare...........allt härligt du är och kommer att vara i världen. Och vem vet, en dag kanske Nobelpriset är ditt!

    SvaraRadera
  14. Ja, det brukar väl säga att det dröjer 50 år mellan varje svensk nobelpristagare i litteratur. Du hinner! Värre är det för Ranelid...

    SvaraRadera
  15. Du verkar som en otroligt fin människa, och jag önskar dig allt gott i framtiden!
    Har lusläst hela din blogg,,,,,,,,,,,,

    SvaraRadera
  16. Det finna inte ord som på ett "rättvisande" eller värdigt sätt beskriver för vad jag upplever och känner inom mig när jag läser din blogg.

    Därav blir det bara

    Stor styrkekram fylls med värme och hopp <3
    Tina

    SvaraRadera
  17. finns och därefter fylld, kanske jag menade… :)

    SvaraRadera
  18. Fantastiskt att läsa om ett leende på dina läppar! Du är så stark och snart är du tillbaka, som den person alla har saknat. Fortsätt kämpa, du har helt rätt inställning, jag tror det går fortare då :) Kram /Linda

    SvaraRadera
  19. Så jävla bra!

    SvaraRadera
  20. Blir glad av det du skriver. Ler med dig!

    SvaraRadera
  21. Men åhh...Jag kan förstå att man nästan får en religiös känsla när man känner att man börjar få tillbaka sitt liv, ett nytt liv på många sätt. Det är kanske en mening med allt, även hur svårt det än är. Att man skall lära sig någonting som människa, utvecklas...Den positiva stressen...när man gör något som man brinner för och glömmer tid och rum, som i ditt fall, tillbaka till ditt arbete och skriva. Kanske lära sig att stanna upp, och inte bara rusa framåt. Det är ju det du vill, att lära dig något av det svåra du gått igenom. Människor som blir utbrända, är ofta de som har ett jobb som de älskar och lägger ner sin skäl i...kör på tills kroppen säger ifrån att den måste vila och återhämta sig. Lära sig långsamhetens lov...Kanske en oerhört viktig sak. Skönt i alla fall att det framåt. Fortsätt kämpa på med samma glöd..
    Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  22. Du skriver så vackert, min insida värms och jag känner sån lycka över att du kunde skriva de raderna jag just läst. Kände din framtidstro, anade ditt leende och hörde dina lugna och trygga andetag, fulla av liv och syre.
    Du är fantastisk.

    SvaraRadera
  23. Fin avslutning på texten. Lindgren och Dagerman får konkurrens. / JJ

    SvaraRadera
  24. Hej Kristian,
    I'm from Tyskland. Whenever i find the time, I come here and try to translate your texts. I love them. Wonderful wonderful wonderful.
    I especially thought of you when Gustaf was singing for you yesterday in Frankfurt.
    With all my heart I wish you all the best!
    <3

    SvaraRadera
  25. Lyxen att ha en kropp som fungerar tar man för givet om man inte varit med om det som du har varit. Men vad skönt att saker ocht ting är på väg tillbaka för dig och med det en ny energi verkar det som.
    alice

    SvaraRadera
  26. CU borde låta dig intervjua Nergal om vad han har gått igenom och hur det påverkar honom och musiken. Tror att det kunde bli ganska intressant och ett personligt porträtt av någon som förstår allt för väl.

    SvaraRadera
  27. Åh jag ler så brett just nu. DU ÄR SÅ JÄVLA BÄST KRISTIAN <3

    SvaraRadera
  28. Så jag såg honom hämta hem han som fastnade. Jag satt fortsatt på huk, funderandes. Sedan såg jag Christopher Walken ta tag i revolvern med ett leende. Allt var över. Det blev mörkt. Det tog slut. Och då förstod jag, kanske tydligare än tidigare: i morgon börjar något annat.

    SvaraRadera