Över floden in bland träden

– Du har en inplanerad behandling på måndag. Vi kan därför inte operera dig.
Läkarens ord. Det var som om de gick loss på mig som ett basebollträ och rasande nävar. Jag satte mig på huk på golvet vid receptionen. Började gräva desperat i väskan efter kalendern, för att bevisa att jag minsann skrivit upp att den sista behandlingen redan ägt rum. Att jag gjorde det den 12 september. Jag ber dem kontakta min läkare igen. Ber dem dubbelkolla. Det kan inte vara sant. Inte en behandling till. Först sakta och avvaktandes, sedan allt snabbare, känner jag hur allt kommer tillbaka till mig. Dofterna, svagheten, illamåendet. Hur kroppen återigen kommer att brytas ned, så att bara det mest grundläggande fungerar. Jag går och sätter mig i väntrummet igen. Begraver ansiktet i min högra hand. Ser Skeppsholmen och Gröna Lund mellan fingrarna. Hur strålande allt verkar vara, på andra sidan fönstret.

Efter ett par minuter, efter vad som känns som en evighet, kommer en sköterska försiktigt fram till mig. Hon böjer sig fram. Konstaterar att det blivit ett missförstånd. Först hör jag fel och hör mig själv svära så att klockorna stannar i Katarinakyrkan, ett molotovkast därifrån. Kunde riktigt se hur prosten ramlade omkull i sakristian. Sedan förklarar hon. Det blir ingen behandling på måndag, men eftersom jag fortfarande går på medicin kan de inte operera mig. Fråga mig inte varför.

Jag blir fruktansvärt besviken. Hade sett fram emot att lägga mig under kniven. Skulle ju äntligen bli av med en så tydlig symbol för min sjukdom, för min behandling. Jag lämnar sjukhuset, går ner mot Slussen, i solskenet med ett åskmoln ovanför mitt huvud.

Dagen efter befinner jag mig i Borlänge. Ensam i barndomshemmet. Mina föräldrar har tagit ut sin första gemensamma semestervecka för den här sommaren. De har liksom inte kunnat slappna av förrän nu. Så jag rör mig genom huset. I lugnet, bland alla minnen, i tryggheten som var min uppväxt. Strax före lunch träffar jag upp ett par journalister på min favoritplats nere vid älven. De ska göra ett reportage om mig och min sjukdom, om den process som jag går igenom. De ber mig att läsa någonting av det som jag har skrivit.

Jag är inte särskilt nostalgisk. När någonting är klart, så är det klart. Jag går nästan aldrig tillbaka för att läsa reportage och intervjuer som jag har skrivit. Så att plötsligt sitta med min blogg utskriven i händerna, blir en mäktig upplevelse. Jag läser först om pannkakorna, om ungdomsnätterna längs Borganäsvägen och om den roll som jag ofrivilligt frivilligt tagit på mig. Det kommer som en chock för mig. Har jag verkligen gått igenom allt det där? Har jag? Och, ja. Det har jag. Jag fick beskedet strax innan jag skulle äta pannkakor. Det här slagsmålet har varit som de under ungdomsnätterna i Borlänge. Och den här rollen har jag tagit på mig, i alla fall för en stund. För en epok av mitt liv. Någonstans mellan de pulserande raderna inser jag att det är mina ord, mina upplevelser. Jag är på väg att börja gråta. Biter ihop. Blickar framåt. Dalälven rusar vidare. Den har inte märkt något. Eller så är dess rörelse en tröstande smekning. Ja, så måste det vara, konstaterar jag och fortsätter att läsa.