torsdag 29 september 2011

Över floden in bland träden

– Du har en inplanerad behandling på måndag. Vi kan därför inte operera dig.
Läkarens ord. Det var som om de gick loss på mig som ett basebollträ och rasande nävar. Jag satte mig på huk på golvet vid receptionen. Började gräva desperat i väskan efter kalendern, för att bevisa att jag minsann skrivit upp att den sista behandlingen redan ägt rum. Att jag gjorde det den 12 september. Jag ber dem kontakta min läkare igen. Ber dem dubbelkolla. Det kan inte vara sant. Inte en behandling till. Först sakta och avvaktandes, sedan allt snabbare, känner jag hur allt kommer tillbaka till mig. Dofterna, svagheten, illamåendet. Hur kroppen återigen kommer att brytas ned, så att bara det mest grundläggande fungerar. Jag går och sätter mig i väntrummet igen. Begraver ansiktet i min högra hand. Ser Skeppsholmen och Gröna Lund mellan fingrarna. Hur strålande allt verkar vara, på andra sidan fönstret.

Efter ett par minuter, efter vad som känns som en evighet, kommer en sköterska försiktigt fram till mig. Hon böjer sig fram. Konstaterar att det blivit ett missförstånd. Först hör jag fel och hör mig själv svära så att klockorna stannar i Katarinakyrkan, ett molotovkast därifrån. Kunde riktigt se hur prosten ramlade omkull i sakristian. Sedan förklarar hon. Det blir ingen behandling på måndag, men eftersom jag fortfarande går på medicin kan de inte operera mig. Fråga mig inte varför.

Jag blir fruktansvärt besviken. Hade sett fram emot att lägga mig under kniven. Skulle ju äntligen bli av med en så tydlig symbol för min sjukdom, för min behandling. Jag lämnar sjukhuset, går ner mot Slussen, i solskenet med ett åskmoln ovanför mitt huvud.

Dagen efter befinner jag mig i Borlänge. Ensam i barndomshemmet. Mina föräldrar har tagit ut sin första gemensamma semestervecka för den här sommaren. De har liksom inte kunnat slappna av förrän nu. Så jag rör mig genom huset. I lugnet, bland alla minnen, i tryggheten som var min uppväxt. Strax före lunch träffar jag upp ett par journalister på min favoritplats nere vid älven. De ska göra ett reportage om mig och min sjukdom, om den process som jag går igenom. De ber mig att läsa någonting av det som jag har skrivit.

Jag är inte särskilt nostalgisk. När någonting är klart, så är det klart. Jag går nästan aldrig tillbaka för att läsa reportage och intervjuer som jag har skrivit. Så att plötsligt sitta med min blogg utskriven i händerna, blir en mäktig upplevelse. Jag läser först om pannkakorna, om ungdomsnätterna längs Borganäsvägen och om den roll som jag ofrivilligt frivilligt tagit på mig. Det kommer som en chock för mig. Har jag verkligen gått igenom allt det där? Har jag? Och, ja. Det har jag. Jag fick beskedet strax innan jag skulle äta pannkakor. Det här slagsmålet har varit som de under ungdomsnätterna i Borlänge. Och den här rollen har jag tagit på mig, i alla fall för en stund. För en epok av mitt liv. Någonstans mellan de pulserande raderna inser jag att det är mina ord, mina upplevelser. Jag är på väg att börja gråta. Biter ihop. Blickar framåt. Dalälven rusar vidare. Den har inte märkt något. Eller så är dess rörelse en tröstande smekning. Ja, så måste det vara, konstaterar jag och fortsätter att läsa.

21 kommentarer:

  1. Vatten har en lugnande effekt på människan. Bara ljudet av bruset från forsen kan få vem som helst lugn.

    Kram på dej!

    SvaraRadera
  2. jag tycker att du är helt fantastisk. så.

    SvaraRadera
  3. Jag gläds med dig, över ditt tillfrisknande.

    Var kommer artikeln att publiceras?

    SvaraRadera
  4. Vad fint inslaget var! Och så fullt av liv trots ämnet!

    http://svtplay.se/v/2550276/gidlund_hela_intervju


    /Chris

    SvaraRadera
  5. Hej, googla Dr Burzynski. Kolla på dokumentären, finns på youtube.

    /Gangsing

    SvaraRadera
  6. 25 procent dalkulla29 september 2011 kl. 20:42

    Du är så fin, Kristian. Surrealistiskt vackert

    SvaraRadera
  7. Så uppriktig intervjun kändes. Reflekterande och insiktsfull och med en försiktig hoppfullhet. I bakgrunden landskapet med sin både diskreta och intensiva skönhet. Återseendets nostalgi...Dalälven är lugn, bred och tröstande. / JJ

    SvaraRadera
  8. jihaaaa, jag ser dig på tv nu!!!!!
    Kul!
    Kram !!!

    SvaraRadera
  9. Fin intervju! Fin plats! Fin klok kille är du!

    SvaraRadera
  10. Fint. Jag ska titta på inslaget.

    SvaraRadera
  11. Ni som "bara" sett inslaget i TV. Se också det längre inslaget som SvT Dalarna lagt ut och som är en kvart långt.

    SvaraRadera
  12. Åh, jag måste titta. Och du Kristian. Du äger dina ord. Som få. Tack för att du delar!

    SvaraRadera
  13. har precis kollat på inslaget ...jätte bra,,,följer din blogg..tack för att vi får följa dig i din kamp....

    SvaraRadera
  14. Otroligt fint inslag. Jag har nog gråtit varje gång jag läst din blogg, ibland av sorg, ibland av vrede, ibland för att jag blivit rörd, ibland av hopp och glädje. Inget har berört mig så mycket som din blogg och jag förstår att det blev starkt när du ställdes inför hela dess innehåll. Det är ett drama starkare än något av Norén eller Strindberg. Du är ett författarämne Kristian, håll lågan levande och vi kommer att få läsa mycket av dig framöver. Men glöm inte trummorna. kramar

    SvaraRadera
  15. du berör mig, så lång in i hjärtat det bara går! det är bara du som gör det! Tack för att du finns! <3

    SvaraRadera
  16. Sett och lyssnat på inslaget. Du är fantastisk Kristian. Jag önskar dig all lycka i ditt kommande, förhoppningsvis, friska liv.
    Vi är många som hoppas och väntar på BOKEN, den boken, som du absolut måste skriva!
    Många varma kramar från en, för dig, helt anonym läsare. Du berör mig!
    /Småländskan

    SvaraRadera
  17. Du är en naturbegåvning på så många sätt och vis, du har humor och styrka som få! Fint inslag och så intressant att få höra dig berätta om allt.

    Men kunde inte låta bli att störa mig på reportens tillgjorda tonfall. Lät så inövat och onaturligt. Eller var det bara så hon pratade?

    Lycka till i framtiden!

    SvaraRadera
  18. Jag kan känna besvikelsen när det inte blev som det var menat, kanske bäst att i varje ögonblick inte förvänta sig för mycket, då blir inte nederlaget så stort. Och går det bra...då är ju allt underbart. Samtidigt vill man ju så gärna planera framåt...Vet egentligen inte vad som är bäst, att inte förvänta sig för mycket eller tro att allt gå bra. I alla fall tror jag att det värsta ligger bakom dig, se varje litet framsteg som en stor seger, hur pyttelitet det än må vara. Var rädd om dig och hämta din kraft i naturen och hos hästarna.
    Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  19. Och en liten sak till som jag glömde...Ibland tror jag det är bra att blicka bakåt(men inte för mycket). Det gör att man får perspektiv på sin tillvaro, för allt hör ihop på något sätt. Både det som hänt, nuet och framtiden.Man skapar sig en helhetsbild, så är det för många som för dagböcker och tittar tillbaka Aha, så här var det, och det är därför det är så här idag. Konstigt på något sätt men sant...
    Kram igen
    Maggie

    SvaraRadera
  20. Jag går och sätter mig i väntrummet igen. Begraver ansiktet i min högra hand. Ser Skeppsholmen och Gröna Lund mellan fingrarna

    SvaraRadera