onsdag 7 september 2011

Kvarnstenen i Kvarnsveden

Munnen smakar blod. Inte som efter ett riktigt slagsmål, men väl som efter en käftsmäll. Jag spottar rött. Men just nu slåss jag inte. Jag borstar tänderna. Medicinen kör slut på mina slemhinnor. Jag gör mig i ordning, sätter mig vid datorn hemma hos mamma och pappa. De har en rysligt långsam uppkoppling. Men det irriterar mig inte så mycket längre. Efter en stund läser jag igenom dagens mejlskörd. Lotta ber mig titta på någonting. En länk. Jag har hört talas om den. Inte sett. Titeln har skrämt bort mig. Jag har inte orkat. Men jag följer Lottas råd. Och bryter ihop.

Personerna i inledningen talar till sig själva retrospektivt, om vad de inte borde göra som 16-åringar. Och jag förstår att jag är en av dem. Från och med nu. För alltid. Sedan visar de upp sina ärr. Märkena som vi kommer bära med oss. Våra annorlunda tatueringar. Efter en stund säger en kvinna, med en för mig övertygande blick, att ”cancer, det ordet tycker jag inte om”. Jag vet vad hon menar. För det har blivit så mycket mer än ett ord. Så mycket mer än en tjuv om natten. Det har blivit vad hela mitt liv kretsar kring. Och ibland står det mig upp i halsen. Att jag måste prata om det med alla som jag träffar. Att mina dagar beror på vilken form jag är i just för stunden. Jag har märkt att jag kan förutse ungefär tre timmar i taget. Om jag har tur.

När en annan kvinna i filmen ifrågasätter en läkares uppmuntran att vara lycklig över att situationen trots allt kunde vara värre, så är det som om en biblisk kvarnsten släpper från min hals. Jag har förbannat mig själv över att jag inte känt den där lyckan. Jag har inte nått någon frälsning. Inte än. Kanske gör jag det senare. Men jag står fortfarande kvar med ena stöveln i ett kärr av ilska. Och besvikelse. Över att mitt liv blev så långt ifrån vad jag drömde om. I alla fall nu.

I filmen pratar de om att det är okej att känna ilska och frustration. Att det är okej att skrika, stampa och slå. Och att det är okej att både vara glad och skratta. Det känns så förlösande att få höra. För jag har skrikit, frustat och slagits. Med inredning, saker och min egen kropp. Jag har varit den argaste människan jag någonsin träffat. Ett massförstörelsevapen på två ben. En handgranat med försvunnen sprint. Men jag har inte bara varit en pumpande muskel. Jag har också hittat mig själv i en pöl av trötta leder och tårar. Men jag har också skrattat. Till en början med dåligt samvete. För vad hade jag att vara glad över? Jag har ju egentligen döden i nacken.

De säger att cancern inte är den drabbades fel. Att det i mitt fall inte beror på något som jag gjort. Inte för att jag någon gång varit elak, för att jag svikit någon, för att jag syndat eller brutit mot någon regel. Även det är skönt att höra, för även sådana tankar har jag burit med mig. Att jag haft mig själv att skylla. Att det minsann var rätt åt mig. Däremot rökte jag förut. Ofta och gärna. Ibland vill jag gå fram till människor jag ser och säga ”du kan få cancer om du röker, och tro mig, det vill du inte”. Men det blir liksom aldrig av.

Mot slutet av filmen säger de att den drabbade inte heller är ensam. Att det är så skrämmande många som stöter på det här helvetet. Och i det här utanförskapet är det på något märkligt vis skönt att höra att det i och med det finns en gemenskap. För det är svårt att vara den sjuke. Vi som drabbats är den i gänget som halkade efter när vi flydde från rivalerna. Vi som ramlade i gränden. Som hanns ikapp. Som åkte på sparkar och slag.

Och i det ögonblicket förstår jag varför munnen smakar blod.

38 kommentarer:

  1. Du skriver så jag får gåshud över hela kroppen... måhända är din diagnos en kvarnsten att asa på... en nitlott...
    ... men din begåvning att uttrycka dej, skriva, tänka, känna, hantera är en gudagåva!
    Tack från djupet av mitt hjärta att du delar med oss läsare, delar det outhärdliga, hjälper oss att förstå... det är stort!

    En kram så armarna inte räcker till från Åsa <3

    SvaraRadera
  2. Jag skulle så gärna vilja säga att det kommer blir bra, men denna gång kom saknaden på besök. Dina rader river i själen, men det gör inget. Tårar lättar på trycket. Min vän Carro blev bara 22, Catta 38 och min älskade mamma visserligen över de 70 och hur vi än hoppades och bad till gudarna så tog cancern deras liv. Fast viss % klarar sig bättre, så sluta inte hoppas.

    Tack goa du för att du delar med dig av dig!

    Och regnar gör det också...

    Stor varm kram till dig!

    SvaraRadera
  3. jag känner. Jag delar. Självklart! Kram som fan!

    SvaraRadera
  4. Precis som Ossie, så sitter jag med gåshud över hela kroppen varje gång jag läser. Och ögonen fylls med tårar. Jag känner inte dig, men för några år sedan var din musik en stor del av mitt liv. Varje gång jag är i Borlänge, finns hoppet om att få se dig där på gatan.

    Nu följer jag din blogg och jag vill bara visa mitt stöd. Kämpa på Kristian, jag tänker mycket på dig! Och framför allt, så TROR jag på dig!

    Och efter att ha läst och sett detta, så tänker jag absolut fimpa festcigaretterna. Jag kommer höra dig säga det som aldrig blivit av att du sagt.

    Varma Kramar

    SvaraRadera
  5. Jag gråter. Du skriver så fint Kristian. Och filmen den var fin den också. /Karin

    SvaraRadera
  6. Sitter och gnäller över en höft som värker dag som natt, tycker att mitt liv just nu är ett fängelse pga av en inflammation!!!
    Gud vad jag är patetisk!
    Håller konstant tummarna för dig.
    Kram, C

    SvaraRadera
  7. Värme, styrka, kärlek och hårda kramar. Det vill jag ge dig, fina människa.

    SvaraRadera
  8. Vad bra att Lotta tipsade om länken, även om du känt tvekan inför den förut.

    Att få känna att du inte är ensam, att andra haft samma tankar som du, har sina ärr efter operationer och mot sin vilja fått samma erfarenheter som du.
    Ett litet gäng som kan känna gemenskap i utanförskapet ni hamnat i.

    KRAM, alice

    SvaraRadera
  9. idag berör du.. idag känner jag
    det som jag höjt min blick över
    för att slippa inse, fallet.. i gränden

    dina ord träffar mig som ett gäng pilar rakt i mitt bröst... vill inte vakna.. inte nu...
    är lika besviken som du... varför..

    SvaraRadera
  10. Faktiskt...Tycker jag mig se mellan dina rader ett närmande mot något som innebär ett litet steg mot att acceptera din situation. Blir glad för det, vilket innebär att du inte tycker du skall klara allt själv som innan. Vad bra att du såg filmen, den betyder nog oerhört mycket för unga med cancer och kanske den öppnar upp ögonen för hur många det är som ändå drabbas, man är inte ensam. Och kunna dela med sig och känna att vi är några stycken som hamnat här. Det kanske viktigaste steget för att kämpa emot sjukdomen och nå tillfrisknande. Hoppas det går framåt för dig, ett litet steg i taget. En annan sak: du irriteras inte längre över den långsamma datorn, skönt, dags att sjunga långsamhetens lov. Bra för själen....
    Kram/Maggie

    SvaraRadera
  11. Gud, så bra du uttrycker dig, människa! Det vet jag ju, har följt bloggen från början, men ändå. Ibland blir det tydligare än annars. Som nu, till exempel. Gud, så bra du uttrycker dig.
    Carina

    SvaraRadera
  12. Fina ord som jag känner mig igen i .
    Jag har känt så inni tusan - med hela min själ- nu - som tur är- känner jag mindre- det har gått två år sedan även jag plötslig gick ifrån att vara en starck "odödlig" person- till att bli ett av naturens "svagare led"- det är ofattbart att jag blev sjuk. Att ordet cancer finns i min munn - och att det är när jag talar om mig själv, mitt liv. Cancer. Jag hatar det, jag är så förtvivlad- men har lärt mig att leva endå- även om livet ALDRIG kommer att kännas som tidigare. Och jag kikar mig över axeln varje dag- övertygad om att cancern dyker upp igen- om den inte redan har gjort det...
    MEN - det BLIR BÄTTRE med tiden. Och det kan jag berätta- det känns såååå underbart skönt- att kunna ha dagar som känns precis som förut. Det är underbart. Jag hoppas att du kommet att nosa på dom dagarna oxå - det ger energi - istället för alla negativa tankar som suger all energi ut av en.
    Lycka lycka till.

    SvaraRadera
  13. Tack för ett väldigt starkt och fint inlägg!


    M V H

    Patrik Göransson

    SvaraRadera
  14. Vill skriva nåt till dig, vet egentligen inte vad. Trots att jag själv är i skiten så vet jag ändå inte vad jag ska säga till andra drabbade.
    Du berör mig med din text, jag känner igen mig så i dina känslor, jag HATAR den här jävla cancern!
    Men det finns hopp, det finns alltid hopp!

    All kärlek till dig! Du är inte ensam! Och du, Det ÄR okey att känna!

    Tusen kramar från Johanna, en som är med i filmen...

    SvaraRadera
  15. Det finns inte tillräckligt med ord.... Än mindre hur jag ska skriva, men vad det berör! Massa Styrke Kramar och Lycka till!!! //Anna

    SvaraRadera
  16. Mycket bra skrivet, hoppas att Du orkar fortsätta att skriva, det ger många tankeställare!
    Skickar styrkekramar o hoppas de hjälper,
    önskar tanten som sitter i skogen med en skadad rygg, men som kommer bli bra,önskar detsamma för Dig, Du modiga unga människa!

    SvaraRadera
  17. Känner så igen mig...kännt/känner precis lika. Fortsätt kämpa. Du är inte ensam. Stor kram!

    Mikaela

    SvaraRadera
  18. Tack för att du vill dela med dig till oss. Det är OK att känna ! Så rätt ! Jag har flera nära vänner som är borta och släkt också, så jag vet vilken kamp det kan vara, hopp och ilska. Tack än en gång. <3 hälsningar kerstin kramar

    SvaraRadera
  19. Du inspirerar och ger oss alla av dig själv. Du ger oss perspektiv med dina ord.
    Tack!! Önskar jag kan ge dig något lika viktigt... Det enda jag kan ge dig är försök till uppmuntran om att fortsätta kämpa. Men jag kan lova dig att du spelar roll å är viktig! Så kräv din plats! Kräv ditt utrymme i livet å världen å vägra låta cancern ta ifrån dig ditt jag. För du är viktig å behövs!!
    Kärlek!!

    SvaraRadera
  20. Tack för dina ord. Många är vi som mist nära och kära. Men hoppet är de sista som överger människan och så ska de vara under kan ske. Även om de verkar vara bara i sagorna.
    Du behövs du berör och du får andra att verkligen tänka efter.
    Skickar en kram till dej och de omkring dej

    SvaraRadera
  21. Gud så fint du skriver. Så rakt, så sant.
    Känner igen mig i många tankar.
    Jag är med i den filmen. Benmärgstransplantation.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  22. Jag blir tårögd ... jag blir arg .... jag känner maktlösheten .... mina minnen av min cancer sjuka son gör sig hörd varje jävla sekund ....
    Önskar .....
    Vill ....
    Om ....
    Men .... FUCK CANCER!

    SvaraRadera
  23. Jag vet inte vad jag skall skriva, bara att. Kanske räcker det. För som vi pratade om när filmen spelades in: det är bättre att säga något och säga fel, än att bli tyst.
    Du har ordets gåva, sanna mina ord, jag är djupt berörd och tagen av det du skriver.
    Fortsätt skriva och fortsätt känna, det är okej!
    /Maria

    SvaraRadera
  24. Ett litet ord med stor betydelse är allt jag har att skriva.

    Tack.

    SvaraRadera
  25. Kristian, jag känner inte heller dig men jag hoppas, så innerligt att du fortsätter skriva, och att du får vara lycklig. Och att du ska få skratta, och vara arg. Och känna. Det är så jävla okej!

    SvaraRadera
  26. Ahhh..du griper mitt hjärta med dina ord!! Tack!!!

    SvaraRadera
  27. Starkt,berörande,sorgligt....svårt att hitta ord .
    ..... Kämpa .... ta en dag i taget Må du en dag gå segrande ur din strid .....Fuck Cancer //Styrkekramar i ett fång <3 Ingrid

    SvaraRadera
  28. Så mycket kärlek till dig o medlidande i din situation o jag vet hur det känns. Du är stark!!

    SvaraRadera
  29. Allt det dom säger i filmen har du uttryckt i din blogg, men vad skönt för dig att höra andra säga det också. Filmen är så stark, precis som din blogg.
    Måtte du snart vara ur den här mardrömmen! kramar

    SvaraRadera
  30. Min sons vän är 17 år och har fått cancertumörer i hjärnan. Så svårt det är att prata med ungdomar i den åldern om allt som händer. En natt då hunden behövde ut mötte jag honom, körandes sin moppe utan hjälm, och tårarna rinnandes nerför kinderna. Inför alla är han tuffing men jag ser att både han och killarna runtomkring honom går sönder. De är alla som öar man inte når fram till. Så här i början av sitt vuxna liv måste de möta tankarna på de vi alla, eller åtminstone många av oss är rädda för, SLUTET.

    SvaraRadera
  31. Har nyss hittat hit till din blogg, men har snart läst alla inläggen... sättet du skriver på är fängslande och berör! Tillhör också kategorien cancerpatient, men en dock något "lindrigare" form som bröstcancer. Känner igen mig så otroligt mycke i dina texter. Känslor som kan vara svåra att sätta ord på och göra sig förstådd. En rädsla och frustration över saker man inte kan påverka. Ung cancer - har fått en att sett på livet med andra ögon!
    Tillsammans är vi starka!! Fuck cancer!!

    Stor kram, Malin!

    SvaraRadera
  32. Jag hatar verkligen ordet "Cancer" precis som min blick i filmen uttrycker, för den har tagit så mkt värdefullt ifrån mig.
    Min rätt att själv få bestämma om jag ska få fler barn, min naiva tro att "det händer inte mig" är för alltid krossad och jag avundas alla andras sorglösa blick inför livet. Men jag kan också tycka att det i allt elände skänkt mig mkt bra, många nya vänner, en större inre styrka som jag inte visste att jag behärskade, och så mkt kärlek från mina nära och kära och okända människor. Vill passa på att skicka en massa kärlek åt ditt håll och uppmuntra dig till att inte ge upp. Och kom ihåg, du är INTE ensam..du är långtifrån ensam <3 Kram // Janita

    SvaraRadera
  33. Du skriver så bra! Är i din ålder och har själv tolv års erfarenhet av hjärntumör, först en operation och sen återfall efter några år och ännu en till operation. Man blir så arg och less och hoppas bara att det ska vända till det bättre någon gång. Jag hoppas det går bra för dig, hittade din blogg idag och ska fortsätta följa den. Du har humor och det är viktigt, men vem har inte skrikit och känt frustration… Ja fy fan! Kände igen mig i det du skrev om pensionärsgympa också..

    SvaraRadera
  34. För det har blivit så mycket mer än ett ord. Så mycket mer än en tjuv om natten. Det har blivit vad hela mitt liv kretsar kring

    SvaraRadera
  35. Detta var (om jag får skriva det) det "bästa" inlägget hittills , fyfan vad jag känner igen mig i vissa om sakerna du skriver!

    Jag hoppas det är okej med dessa kommentarer annars hade du väl förbjudit dem också, i annat fall så får du plocka bort mig!

    Men återigen vill jag tacka dig! Jag tappar rymdvarelsekänslan nästan varje gång jag läser. Tack igen!

    Jag önskar dig all lycka återigen. håll ut!

    SvaraRadera