Vägskäl

Fyra dagar med en kropp som fungerar. Få saker har gjort mig så glad. Och om inte glad så väl tillfreds. För jag kan se slutet komma mot mig. Slutet på mitt livs prövning. Min skärseld. Mitt Golgata. Även om just den här dagen inte varit så lyckad, med en utmattad kropp och de vanliga biverkningarna från medicinerna, så skriver jag med ett tilltufsat leende.

Jag kan se hur mitt ansikte sakta börjar få tillbaka sin färg. Och håret ser mer levande ut. Det kanske inte låter trovärdigt, men jag lovar att det är sant. Och jag kan gå nedför mina gator utan att det känns som om vinden ska slita sönder mitt ansikte. Känseln börjar bli normal. Jag kan plocka i kylen och frysen utan att bli stum i fingrarna. Doftsinnet börjar lugna sig. Det är inte längre lika hysteriskt. Inte längre lika känsligt. Extremt. Och om jag gör det lugnt och stilla, kan jag till och med äta utan att kräkas. Den här gången tänker jag inte ens försöka förklara hur lycklig det gör mig. En mening får räcka: Min kropp gör mig lycklig. Men jag vet att vi måste lära känna varandra igen, jag och kroppen min. För jag är mig själv inte längre lik. Jag har accepterat att det är så här jag ser ut. Så är det. Och så kommer det att vara. Det betyder däremot inte att jag är redo för att visa mig. För att lämna ut mig. Inte än. Kanske sen.

Processen verkar nu ha nått ett läge där jag kan se framåt. På riktigt. Om två dagar ska jag operera ut porten ur bröstet. Det känns skönt. Jag har aldrig vant mig med den. Blir fortfarande förvånad när jag ser mig själv i spegeln. Tycker fortfarande att jag ser ut som billig science fiction. Och den 5 oktober kommer jag antagligen få sluta med medicinen. Det fanns en kort period i somras, efter operationen och innan behandlingarna började igen, då jag inte gick på några som helst mediciner. Som jag minns det var jag ganska stark då. Hyfsat normal.

Och när kroppen är redo, så vet jag vad jag ska göra. Jag ska ta mig an en hemlighet. En hemlighet som fått mig att känna mig inspirerad för första gången på flera månader. Jag har saknat den känslan. För jag var en väldigt inspirerad person. Och jag visste hur jag skulle hantera den känslan. Vad jag skulle göra med den. Men plötsligt kom ett godståg och körde över den. Men nu kan jag se den, komma stapplandes mot mig igen. Vi har saknat varandra. Och i och med det förstår jag hur viktigt det är att ha något att se fram emot efter en sån här prövning. Skärseld. Golgata. För när det här är över – även om det inte kommer kunna bli ett definitivt avslut – så kommer tillvaron att fyllas med en tomhet. För sjukdomen, åtminstone delar av den, kommer att vara borta. Den har fyllt och tagit över min tillvaro under alldeles för lång tid. Jag ser fram emot att ta tillbaka mitt eget liv. Samtidigt gör det mig ont att vissa kanske går mot samma avslut, utan att ha någonting konkret att se fram emot.

För några nätter sedan vaknade jag ur en mardröm. En mörk. I sömnen hade jag känt efter i munnen och kunnat plocka ut mina tänder, en efter en. Jag spottade ut dem i en blandning av saliv och blod. En trög sörja. Det var nog min egen rädsla som talade till mig. En viskning om att det bara var det som fattades. Tandlossning. Men det ska jag nog slippa. För säkerhets skull känner jag efter en gång till. Jag gör det samtidigt som jag skriver. Låter fingerspetsarna och tungan valsa fram längs tandraderna. Och de finns kvar.

För en stund – för jag vet att den här kampen nödvändigtvis inte är över – så tänker jag andas ut. Jag gör det just i detta nu. Och det känns berusande.