torsdag 1 september 2011

"Om jag väntar lite till, kan jag nog få henne att somna"

Sju sekunder. Det var ungefär så lång tid det tog innan jag blev erbjuden att prata med någon, efter det att jag fått beskedet om min cancer. Och någon var i det här fallet en psykolog. Jag kände mig omhändertagen. Sedd. Helt klart. Men jag var inte redo för att prata. Inte med någon främling. Däremot var jag ganska sugen på pannkakor, den där torsdagen i mars. Så jag satte mig återigen vid bordet. Tittade på byggnadsställningarna utanför fönstret, några sekunder på nyheterna om hur allt gått åt helvete i Japan. Sedan petade jag i maten. Och kände mig jävligt liten.

Det var inte sista gången jag blev erbjuden att prata med en psykolog. Men det skulle dröja innan jag tackade ja till erbjudandet. Varför vet jag inte riktigt. Tror jag. Det har satt sig som en spärr i min reptilhjärna att jag ska klara av mina problem på egen hand. Jag funderar på livet – med allt vad det innebär – så pass mycket ändå, som att det i sig skulle räcka. Dessutom har jag fina vänner som jag kan visa mina känslor för. Mina tankar. Mina rädslor. Och sedan har jag så klart min familj. Vi har en väldigt ärlig relation. Vi vet det mesta om varandra. Har aldrig ens försökt hålla idéer eller händelser hemliga. Men av någon anledning har samtal med en psykolog alltid varit en röd flagga för mig.

Långt innan jag blev sjuk var jag nere i skiten. Jag var knäckt. Straffade mig själv. Förstörde en självbild som jag fortfarande försöker snickra ihop. Under den perioden uppmuntrades jag att gå till någon – någon, som om ordet psykolog är brännmärkt och inte får uttalas – för att prata. Det gjorde jag aldrig. Och under behandlingen av min cancer återkom frågan, erbjudandet och möjligheten. Det skulle dröja till den sista skälvande veckan inför operationen innan jag faktiskt släpade iväg arslet till någon. Då var tankarna om att jag inte skulle vakna igen, att de jag älskar skulle få lov att öppna brevet som jag skrivit och gömt, lite för… övermäktiga.

Hon pratade med en märklig dialekt och bar sitt leende med hela ansiktet. Tyst och försiktigt, men med ett väldigt självförtroende ställde hon en öppen fråga. Den handlade om min rädsla.
– Jag har aldrig gjort någonting sådant här förut, svarade jag, märkbart nervös.
– Jag vet inte hur man gör, fortsatte jag och syftade på vårt möte även om det lät som om jag trodde att jag skulle ta av mig byxorna och ställa mig på alla fyra med en diskborste i munnen.
– Det är ingen fara, svarade hon och vi började prata.

Men plötsligt tog det stopp. Orden var slut. Tiden fanns kvar. Jag ville inte leda samtalet. Inte vara den som stod för infallsvinklarna. Frågorna. Jag är journalist och vet vad tystnad kan jag göra. Människor blir oftast pressade. Tycker att situationen är obekväm. Pinsam. Besvärlig. Så de börjar prata. Därför satt jag tyst. Jag skulle vänta ut henne. Få henne att börja. Och uppenbarligen tänkte hon exakt likadant. Innan jag gick därifrån rekommenderade hon mig att läsa Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget. Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Jag tog mig aldrig igenom den boken.

Sedan dess har jag träffat både henne och en annan kurator vid en handfull tillfällen. Och det känns som om det varje gång har slutat likadant. Tystnad. Väntan. Taktik. Kuratorn skulle ha ringt för ett par veckor sedan, så att vi kunde fortsätta där vi slutade. Men telefonen har varit tyst. Nu har jag slutat vänta.

Nyligen fick jag ett mejl från en person som befinner sig under samma prövning som jag. Hon frågade hur jag tar mig igenom det här. Och jag tyckte inte att jag kunde ge henne något rakt svar. Förutom det att känslorna måste få vara vad de är. Är jag rasande, så måste jag få vara det. Är jag trött, så måste jag få vara det. Jag hymlar inte längre. Har nog slutat låtsas. Bisarrt nog, så lyssnar jag nog mer på min kropp nu, än vad jag gjorde innan jag blev sjuk. Jag vet inte om mina svar gav henne någon tröst. Om det hjälpte henne något. Men jag skrev också om hästarna. Om kraften de gett mig. Hur de fått mig att både koppla av och ladda om. Hur viktigt det har känts att plötsligt fått lov att släppa funderingarna för att rykta, mocka och rida en liten stund. Att få lyssna på dem. Hålla om dem. Att få prata med dem. För jag tror att de förstår.



39 kommentarer:

  1. Jag fick tårar i ögonen av att läsa det sista om hästarna. Att vara i närheten av djur när man behöver tröst känns nog otroligt bra, har själv fått tröst av min f.d. rumskamrats två katter när jag mådde som sämst. Kram från Finland.

    Mia

    SvaraRadera
  2. Dina inlägg har ofta gett mig ett gott skratt som det där att stå på alla fyra utan byxor och med en diskborste i munnen. Det är så skönt att du har kvar din humor.
    Jag tycker ju att en bra psykolog ska se till att samtalet flyter utan att det blir tyst, pinsamt och känns besvärande. Det är hon som ska leda samtalet.

    Ja, ibland kan det kanske kännas bättre att få luta sig mot en häst, känna doften och värmen från den.
    Kram, alice

    SvaraRadera
  3. Själv har jag både man o barn men våra hundar betyder minst lika mycket. Det finns en tillgivenhet som inte andra kan ge och är lika viktig som mina näras kärlek. Så får man ju bra svar också - glädjemaskiner är vad de är.
    Läs boken "Tilliten bärs på tusen axlar" istället för "Gilla läget". Det är skönt att höra att du har humorn och självironin kvar, det kommer du långt med.

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Åh, vad jag känner igen mig i det sista stycket. Jag är själv hästmänniska och när jag är ledsen, arg, eller stressad så finns det inget som hjälper så bra som att vara i stallet. Jag kan spendera flera timmar med att bara rykta min häst, stå med hans huvud på min axel tills vi båda nästan somnar eller bara sitta i boxen och titta på honom. Världens bästa avkoppling. Jag tror också att de förstår.

    Hoppas att du snart mår bättre!
    Kram

    SvaraRadera
  5. Ibland känns det som att den som ställer frågan, i alla välmening, ”ska du inte prata med någon professionell?” ställer den för att själv slippa beröra och närma sig ämnet/katastrofen. Sen ska det ju stämma med den man ”pratar” med. Gör det inte det är min erfarenhet att man lätt tar på sig skulden för att det inte blir ett bra ”samtal”. Håll hårt i hästarna, dom är så fina! /Karin

    SvaraRadera
  6. Tror psykolog hjälp, tyvärr hör mer till rutinerna.
    Har ingen tilltro för den yrkeskategorin.
    Dom som blir psykologer, har ofta haft det trassligt själva:(

    SvaraRadera
  7. Jag hade inte överlevt utan min häst, han räddar mitt liv varje dag, varje sekund och för det är jag honom ofattbart tacksam.

    SvaraRadera
  8. Tänk så olika det är. När min lillebror tog sitt liv var det ingen som erbjöd mig eller min mamma eller pappa att få psykologhjälp. Jag valde tillslut att betala ur egen ficka, då vårdcentralen endast erbjöd max 10 ggr. Psykisk smärta är minst lika viktig att lindra som fysisk smärta/sjukdom.

    SvaraRadera
  9. Jag håller tummarna, jag tror på dig, på ditt... alltid!
    Småländskan

    SvaraRadera
  10. Jag förstår vad du menar. Man säger att det är vi människor som tar hand om hästarna, men jag tror att det är tvärtom. De vet precis hur vi känner. Hästar kan man inte le mot och ljuga och säga att man mår bra, de vet när man mår bra på riktigt och när man inte gör det. Min häst är en riktigt bråkstake och det går inte fem minuter utan att han retas, nafsas eller tuggar på mitt hår, men trots detta så vet han när min verklighet rasar samman och då blir han det enda stadiga som jag kan luta mig mot. Då kan han stå stilla i timmar och bara finnas där för mig tills jag samlat tillräckligt mycket kraft att möta livet igen.
    Ta vara på alla tillfällen livet erbjuder, Christian.

    SvaraRadera
  11. Jag kan tycka att det är lite egendomligt att vi i den här delen av världen ska gå och prata med "någon" när vi har det svårt. Någon annan än familjen eller dem som står oss närmast. Något proffs. Varför då, egentligen? Om man inte är psykiskt sjuk, vill säga. Då är det säkert bra. Men annars borde det räcka med att vi finns till för varandra, vi som älskar varandra. Kan man tycka.
    Håller med alla ovanstående om hästeriet och djur överhuvud taget. De ser rakt igenom oss och är ärliga i alla lägen. Jag har haft en och samma häst i mitt liv i 25 år nu och vi kan varandra utan och innan.
    Så luta dig du mot en häst, Christian. Eller mot ett träd, det är också skönt.
    Ha det gott!
    Carina

    SvaraRadera
  12. Skitkurator som inte ringer! Jadu, kurator och psykologer, samtalsproffs. Själv tror jag inte man kan bli proffs på samtal. Det vet man när man utbildat sig till en sådan, man sitter där och upptäcker att det enda man har är sig själv, sina egna tankar och erfarenheter och sin förmåga att förstå eller få någon att känna sig förstådd. Men hur kan någon förstå något man inte varit med om. Hur kan man veta gränserna i ett land man aldrig varit i.
    Jag tror samtal med proffsen kan vara bra om man tycker att man tröttat ut sina vänner och sin familj, om man inte vill göra dem rädda eller ledsna, om man vill säga något väldigt provocerande.....men annars är vännerna och familjen outstanding. Och tystnaden är inte så illa som alternativ eller schackdrag. Hoppas du mår ok. kramar

    SvaraRadera
  13. Och en sak till - du får mig verkligen att ångra att jag aldrig började rida!

    SvaraRadera
  14. Heja hästarna! Varma och stadiga med en blandnig av varmt och starkt. Dofterna och ljuden, en stund där man nästan kan glömma sig själv lite granna!
    Om du inte tycker att du får ut något av den där "någon" så byt om du vill! Jag trodde aldrig att jag skulle behöva "någon" att prata med men när jag träffade rätt person var det mycket som föll på plats!
    Önskar dig lycka till!!

    SvaraRadera
  15. Hej Kristian!
    Har läst din blogg ett tag och tycker den är fantastisk.
    Är också cancerpatient och relativt (nåja..) ung så jag känner igen mig i dig och det du skriver.
    Jag "räddas" också av hästarna. Gick till kuratorn en gång men det gav ingenting. Det ger mig 100 gånger mer att dra fingrarna genom manen och klappa en häst på mulen. Jag satt till häst ca 5veckor efter min op (stor bukop.....), första skrittstegen var fantastiska! Där och då blev det 1-0 till mig mot cancern.
    Och jag tror också de förstår =o)

    SvaraRadera
  16. jag rös när jag läste om din psykologkontakt. har inga bra erfarenheter själv och pratade nyligen med en riktigt ung tjej som fick leukemi och låg ett halvår på sjukhus. till henne kom det en psykolog som oavbrutet frågade "hur tänker du kring om inte behandlingen fungerar". hon vägrade att träffa henne flera gånger.
    Hästar och nära vänner och djur tror jag mycket på och ännu mer kanske jag tror på att prata med andra som har samma problem. kanske en psykolog med egen erfarenhet vore det bästa.

    SvaraRadera
  17. Jag räddades av min hund. Efter cellgiftsbehandlingar gick jag långa promenader med min trogna vän, Inga ord behövs, inga förklaringar till varför jag kräktes rätt som det var. Tack för alla underbara djur som hjälper oss människor att orka!! Annika

    SvaraRadera
  18. Djur har en magisk kraft på oss som har förmågan att ta emot den. Jag vet... av egen erfarenhet ♥

    SvaraRadera
  19. När jag ramlade ner i mitt svartaste hål (nej, inte cancer) levde jag mig med i mina känslor, utan att för en sekund ta hänsyn till omvärlden.
    Var jag arg, gick jag ut i skogen och sparkade mig trött på stubbar och skrek, behövde jag tröst, satte jag mig i hagen hos hästarna och fåren.
    Det enda jag verkligen kunde förhålla mig till, var att vara ärlig med hur jag mådde.
    I efterhand tror jag att det var precis det som räddade mitt förstånd från/mot smärtan och den akuta chocken jag befann mig i.

    Vill du prata med "någon" - byt individ!
    Ger hästarna dig mest och bäst stöd - var hos dem så ofta du kan och orkar.

    SvaraRadera
  20. hästarna förstår, dom vet precis och dom har oftast de bästa svaren.

    SvaraRadera
  21. Jag tror att när det gäller psykologer eller kuratorer så gäller det att hamna hos en bra person. Har tyvärr mest råkat ut för dåliga sådana jag också.

    Hästar är fantastiska djur. Härligt att du har möjlighet att spendera tid med dem.

    Tack för att du delar med dig av dig själv i bloggen. Du skriver väldigt bra.

    SvaraRadera
  22. Nu börjar jag undra...Har du varit inne i mitt hjärnkontor och läst av mina åsikter/synpunkter på/om psykologer, kuratorer mm? Så exakt mina ord och tankar, och som nån annan skrev, varför började inte jag rida
    när jag var ung? När vi hängde i stallet nästan dagligen med kompisarna som red? Korkat, så här med 40 års distans. Bästa väninnan som klarade sig igenom sin då 5-årige sons hjärntumör tack vare sin fina häst! (hennes ord, inte mina). Själv är jag glad när jag får vara hundvakt, när man vaknar på morgonen och ser rätt in i ett par mörka ögon, när en liten blöt nos kommer och vill bli klappad. Vad djur kan göra med oss.
    Jo, när jag psykiskt rasade när jag var i din ålder gick jag till vårdcentralen och träffade en fantastisk läkare. Han frågade om jag ville träffa en psykolog. Jag drog nog lite på orden, så han förekom mig och sa: Jag förstår dig, dom har mest egna problem. Väldigt hårdraget men inte utan poäng.
    Återigen tack för välformulerad text.

    SvaraRadera
  23. Men jag tror...att man kan få ovärderlig hjälp av en proffsig terapeut som kan sin sak. Tänk i alla fall så många som går i terapi och tycker att det förändrat deras liv. Men...skillnaden kan vara hårfin. Jag tror att om man själv väljer att gå i terapi så har det större möjlighet att lyckas, än om man mer eller mindre blir påtvingad. Alltså beror allt på ens egen vilja. I livet(inte alltid en dans på rosor) råkar man ut för olika kriser där man kan behöva proffsig hjälp för att bena upp problemen. Men Kristian, har du läst Georges Scotts blogg med senaste inlägget, "Ung cancer" där han också vidarebefordrar en film. Kanske det är något för dig...man klarar inte allt det svåra själv. Hoppas du mår bättre nu
    En stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  24. Fy fan vad jag är imponerad! Av dig och av ditt mod..
    Tack för dina ord och för att du finns!
    "In this life" med Israel Kamikawiwo. Till dig och dina nära från mig.
    Kram igen
    /Maria

    SvaraRadera
  25. Hästarna förstår bättre än psykologen. Dom behöver inte ens säga något för att förmedla sina hästkrafter! / JJ

    SvaraRadera
  26. Ibland är det bra att prata med "någon". "Någon" som man inte känner, och som inte känner en själv. "Någon" som kanske kan komma med en helt ny synvinkel, säga nåt man själv - eller ens nära å kära - aldrig skulle tänka på, eftersom de känner en så väl. Men denna "någon" måste vara rätt "någon". Och det finns många att välja mellan. Ibland måste man leta lite för att hitta rätt. Rätt "någon" kan hjälpa väldigt mycket, en "någon" som inte tillför "något" - vad det än är - är som alla andra förhållanden i ens liv som inte tillför något... Potentiellt trevliga, eller inte, men inte så värdefulla.
    Även jag tar hjälp av hästarna, de tysta, fina och starka. Ibland är det inte ord man behöver. Jag har en enorm tur som har orkat med att rida och åka till stallet nästan, nästan varje dag genom min behandling. Att ha något man gör som man älskar passionerat, som stimulerar fysiskt och mentalt. Som styr tankarna ifrån allt det mörka och håller dem i nuet - det är guld värt. När du hittar "någon" som samtalet flödar med, där det inte blir en maktkamp, då är den "någon" guld värd också.
    Framåt, framåt! Heja, heja :)

    SvaraRadera
  27. Håller med "anonym" ovan att en bra psykolog/psykiatriker kan rädda liv. Jag skrev ovan att min häst räddar mitt liv varje dag men jag skrev inte att dom många, många år av terapi hos bra psykologer/psykiatriker också helt klart bidragit till att rädda mitt liv (samt bra medicin). Jag är övertygad om att, utan dessa år av samtal där jag fick ur mig saker som annars hade förgjort mig inifrån samt det faktum att bli sedd och skapa en relation med tillit till en annan människa, har starkt bidragit till att jag (inte ännu) drabbats av cancer eller någon annan livshotande sjukdom. Dock måste viljan att gå till en psykolog komma inifrån en själv för att det ska bli bra/givande samt personkemi måste uppstå. Jag känner stor respekt för denna yrkeskategori.

    SvaraRadera
  28. och vad även signaturen "lili" skriver.

    SvaraRadera
  29. Jag har gått hos många kuratorer/psykologer under åren som gått. Den senaste kuratorn somnade flera ggr under mina 45 minuter. Inte bara en gång utan varje gång jag hade tid hos henne. Den bästa hjälpen/stödet har jag fått från min hund och mina katter. Det finns bra samtalkontakter men ibland får man byta tills det känns rätt. /Gina

    SvaraRadera
  30. En viktig sak för att få hjälp av en psykolog är att man behöver känna att man vill prata, reda ut vad man egentligen känner och varför. Om man inte känner ett sånt behov tror jag det är bättre att hantera känslorna på något annat sätt. Du kanske redan vet allt du vill och behöver veta om dig själv i det här läget, kanske kan inte någon utomstående säga dig något som hjälper dig. Har känt av egen erfarenhet att ensamheten i att möta någon utan att bli förstådd kan vara värre än ensamheten i det man är med om. Har inte gått igenom det du är med om, kan inte säga att jag vet hur det är. Men har varit på livets kant i andra avseenden./AK

    SvaraRadera
  31. Jag är övertygad om att du ger hästarna lika mycket som de ger dig. Hästar är som en urkraft, så ärliga, så kloka och helt fantastiska. Tror även att de uppskattar att få vara våra hjältar. Har själv en häst som är mitt allt...

    Och du, bloggen är grym och jag tror på dig. /Mia

    SvaraRadera
  32. Alla måste hitta sitt sätt att må så bra som möjligt (psykiskt). Jag tänker att det är svårt att råda andra till vad de ska göra. Vad man själv vill göra, det bär man inom sig. För en del kan det vara att prata med "någon", för andra kan det vara en kreativ handling som t.ex. måla ut sina känslor, för en del kan det vara närheten till djur som är viktig....

    Vad bra att du har hittat ditt sätt att finna lite ro i själen!

    Angående diskussionen om kurator/psykolog så är det alltid viktigt att matcha, det ska kännas bra att gå och prata, man ska själv vilja det och den man går till ska vara klok nog att ta det i personens egen takt och börja där den personen befinner sig...

    Ta hand om dig Kristian och hoppas att du har njutit lite idag av sensommarvärmen.

    SvaraRadera
  33. Ja du, detta är DIN blogg och du skriver det som gäller för just DIG!! Ibland hurrar jag för det du skriver...ibland undrar jag hur du eg tänker...:)
    Själv drabbades jag av en dödlig sjukdom i våras....runt de 60....liiite för tidigt tycker jag nog själv...men har aldrigt tyckt att det var orättvist eller att jag förlorat nåt av mitt liv!! Sjukdomar slår blint och slumpmässigt, vi vet aldrig vad vi ska drabbas av eller hur långt våra liv ska bli...vi kan bara kämpa på och leva fullt ut så länge vi kan/orkar. Jag har smärtor och ångest precis som du men det får inte förlama eller förminska resten av våra liv eller hur? Vi måste leva fullt ut den tid vi har kvar...visst, vi blir helt tillintetgjorda av ångest och sorg ibland...men vi reser oss och ser det goda/njutbara i livet än en gång.
    Nu är jag ju ganska mkt äldre än vad du är, men
    jag tror att mina känslor är desamma som dina iaf...alla vill vi ha långa och friska liv!
    Kämpa på .....ge inte upp...kram Siss...

    SvaraRadera
  34. Åh hästarna, fint! När det kommer till samtal är jag helt övertygad om att det måste stämma mellan de som ska samtala, oavsett titel. Och om man hamnar i en slags tävling verkar det kört :) Kram!

    SvaraRadera
  35. lilla jag.... igen6 september 2011 22:00

    Jag saknar dig! Var är du?

    SvaraRadera
  36. Jag tror man måste hitta det sätt som passar en i varje situation. Vill du prata igen, ring kuratorn, tala om att du ör besviken! Även en kuratoe kan göra misstag, har själv jobbat som kurator och varitmoerhört noga med att ringa om jag lovat det. Dock: det är ditt liv och låt dig inte hindras av stoltjet eller va d det kan vara....
    Man kan få tröst, förståelese, kraft på många olika sätt!

    SvaraRadera
  37. Först, du ska bara stolt över din förmåga att förmedla.

    Hästarna har en otrolig förmåga att få en att må bättre. Först och främst måste man fokusera och vara i sekunden där man är, samtidigt som hela kroppen får jobba. Endorfinerna flödar och i alla fall för en stund, mår man bra.

    Fortsätt och rida, Kristian. Fortsätt som du gör. Du är stark!

    SvaraRadera
  38. hästar alltså. de är så kloka och vackra att jag blir alldeles tårögd. de förstår. när jag var yngre hade jag häst, och när jag var ledsen och satt inne i boxen och grät kom han alltid och tröstade mig. det här går bra, ska du se.

    SvaraRadera
  39. Jag älskar den relation som du gör mellan texten och bilderna så var vänlig att ha skriftligt.

    SvaraRadera