måndag 27 juni 2011

Stapplande steg, del II

Första dygnet efter operationen blir en oväntad uppförsbacke. Jag hade räknat med att det skulle göra ont. Förbannat ont. Men inte på det här sättet. Jag sade inte så mycket om det. Svarade låga siffror när jag skulle beskriva känslan utifrån en tiogradig smärtskala. Antog att det var så där det behövde få kännas. Min kropp hade ju blivit överfallen, utsatt för ett övergrepp. Jag är skadad. Och det i sig sätter fingret på sjukdomens skruvade logik: för att bli frisk måste jag först bli väldigt sjuk.

Någon gång under torsdagens eftermiddag började smärtan bli svår att hantera. Jag spände fler och fler muskler i kroppen och i en mörk gränd övergav jag min egen rädsla för att såret skulle gå upp. Mina andetag var korta och svaga, vågade sig inte långt ner i lungorna innan de flydde tillbaka. Jag svettades mer och mer intensivt. Feber.

Tiden går märkligt sakta när du har riktigt ont. Jag stirrade på klockan som skramlade på väggen, bet ihop under vad som kändes vara flera minuter. Och sekundvisaren rörde sig inte en millimeter. Efter några timmar var smärtan en ny upplevelse. Den hade nått en nivå som jag aldrig någonsin upplevt tidigare. Sedan small det till.

Mamma stod halvböjd över sängen på min vänstra sida. Hon höll i båda mina händer. Jag kramade dem hårt. Blundade. Fortsatte bita. Fortsatte svettas. När jag för ett ögonblick öppnade ögonen verkade allt ha försvunnit från rummets väggar som dessutom verkade flytta sig allt längre ifrån både min brits och varandra. Det var som att jag och mamma befann oss i ett vitt rum, det största rummet som någonsin funnits.

Runt klockan 23 på kvällen fördes jag ner till narkosen för att få en ny ryggmärgsbedövning. Det visade sig att den som satts in i samband med min operation lagt sig en aning snett, vilket ledde till att bedövningen gjorde detsamma. Den låg snett över magen i stället för rakt. Delar av såret var därför helt bedövat, medan resten var… au naturelle.

Innan helgen var slut skulle jag ha fått ytterligare en ny ryggmärgsbedövning, för den andra började läcka, strula och uppträda med allmänt dålig attityd. När jag en morgon vaknade utan känsel i mitt vänstra lår kunde jag inte göra mycket annat än att se ett liv i rullstol framför mig. Framåt eftermiddagen släppte dock bedövningen och jag kunde röra benet normalt igen. Jag vet inte varför det var så svårt att få till en lyckad ryggmärgsbedövning på mig. Det kan ingen riktigt svara på. Men å andra sidan så har jag alltid haft dålig hållning. Kanske är det därför.

28 kommentarer:

  1. Din stackare! Kan det vara så att narkosläkaren inte är så proffsig? Kan ju inte ha något att göra med kroppshållning. Inbillar jag mig. Skickar styrkekramar, keep up the good work! Du är på väg tillbaka nu :)

    SvaraRadera
  2. Härligt att du orkar skriva, men fy vad jag lider med dej. Här i Borlänge fylls nu staden med festivalare. Nästa år när ni spelar ska jag gå dit och lyssna på er och se dej med nya ögon, se en kämpe. Vila nu och kämpa på.

    Kramar Cathrine

    SvaraRadera
  3. Vilken fighter du är! Kan inte vara annat än imponerad och önska dig all lycka i ditt arbete tillbaka. Kram Linda

    SvaraRadera
  4. Vilken kämpe du är! Hoppas att läkaren lyckas göra så att din smärtlindring blir optimal nu, för då läker du fortare och kommer igång snabbare tillbaka.
    Kram Jeanette

    SvaraRadera
  5. Ont ska man inte behöva ha;( men det ordnade sig!
    Snart är du på benen, och detta elände ett minne blott.
    Kanske inte, men det bleknar med tiden:)
    För frisk blir du, helt säkert!!!!

    SvaraRadera
  6. Puh, vilken pärs du gått igenom.
    Litet märkligt att den där bedövningen inte ville hamna på rätt ställe och läckte och strulade. Hoppas du inte har så ont nu i alla fall.
    Skickar med en liten kram,
    /alice

    SvaraRadera
  7. Känner stor respekt för dig Kristian.

    Och beundran för att du mitt i det obeskrivbara smärtsamma orkar och finner ord på vad du går igenom. Jag gråter i hjärtat över vad du tvingas uppleva och mitt i hjärtetårarna så vinklas ändå mungipan upp av din självdistansierade humor.

    Skickar styrkekramar genom luften till dig.
    /Bea

    SvaraRadera
  8. Här i Blge är det fint väder nu. Tittar man ut genom fönstret ser man ungdomar som kommer med tält och packning. P&L veckan ska till att börja. Blir du någonsin frisk psykist? Det vet jag inte. Att tankarna alltid finns där på sjukdomen som fick dej att stå och väga på en avsats... Men fysiskt frisk, det blir du!

    Du kommer verkligen kunna lära dina framtida barn att uppskatta livet. Det är en stor gåva att ge dom.

    Kämpa på!

    /Borlängebo

    SvaraRadera
  9. Du gav mig precis flashback till den enda gången jag har fått ryggmärgsbedövning, i samband med mitt första barns födelse...

    Den tog inte riktigt den heller, bedövade inte alls där den skulle. Efteråt fick jag förklaringen att "sådant kan hända, nervbanorna ser lite olika ut hos alla och då bedövar det ej heller lika bra hos alla..." Vet inte vilka förklaringar du har fått, vet inte om den jag fick stämmer...?

    Däremot hoppas jag att du sakta men säkert är på väg att läka och att du får tillbaka dina krafter igen.

    SvaraRadera
  10. "jag har alltid haft dålig hållning"...kan inte låta bli att skratta högt mitt i all bedrövelse. Kristian, var inte heroisk. Bit inte ihop. Skrik rakt ut!! De är där för att hjälpa dig, i dagens sjukvård ska man inte behöva ha särskilt ont. Lova mig det. Vila. Håll hårt i din mammas händer, det är sånt som mammor är till för. Jag vet, är själv mamma. Skriv snart igen, när du orkar, för oss som andlöst hänger vid dina ord. Vi hejar på och håller alla tummar vi har. Kram från Carina!

    SvaraRadera
  11. Det är så roligt att läsa din blogg. en sådan stilist. så underbart att njuta av språk och roliga om än väldigt plågsamma berättelser. och vråla säger jag också eller pip i alla fall.
    jag ser fram mot nästa rapport. stor kram från Skåne.

    SvaraRadera
  12. Åh Kristian, inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att man skulle behöva ha så ont efter operationen utan att de skulle ge så mycket smärtstillande de första dygnen att man var långt borta någonstans. Förstår det inte....Tycker sjukhuset är skyldig dig att förklara varför ? Men...Snart har du glömt de svåra plågorna, kroppen har en fenomenal känsla att glömma det som är så svårt..Fösök se framåt, så blir allt bra, ska du se
    Stor Kram
    Maggie

    SvaraRadera
  13. Stor kram från Kalmar, hoppas dina läkare samt vårdpersonal läser din blogg. De behöver uppenbarligen en syn från andra sidan för att vara mer proffsiga & mänskliga !
    Allt gott till dig även om vi är främlingar ♥
    / Petra

    SvaraRadera
  14. Be strong! Your fans are all thinking about you. Love from Germany!

    SvaraRadera
  15. Jobbigt att bedövningen inte tog som den skulle. :( Krya på dig och kämpa på! :) Kram

    SvaraRadera
  16. Du är en hjälte :) Kram Cajsa

    SvaraRadera
  17. Hej Kristian!

    Du skall vara ärlig med den smärta du känner! Kroppen har så kallat smärtminne, vilket innebär att om smärtan så att säga "släpps fram", är det svårare att bli av med den igen. Du skall därför säga precis som det är, och så är det personalens uppgift att hålla din smärta på noll HELA TIDEN för att inte ge kroppen möjlighet att börja "minnas". Det är som en omvänd bergsklättring - ju längre ner efter bergssidan du kommit, desto jobbigare är det att ta sig upp igen. Ju mer smärta du tillåter, desto svårare är det att trycka tillbaka den.

    Du har alldeles rätt i att du är tvungen att bli väldigt sjuk innan du kan bli frisk igen, men du kommer att vinna. Kämpa på!

    /Monica

    SvaraRadera
  18. Fy sjutton, vad det där lät jobbigt! Men du, du ska ligga och ha ont heller. Låt vårdpersonalen jobba lite och ge dig det smärtstillande du behöver. Sen ska du ge mamma en kram. För det måste vara fruktansvärt att se sin son med såna smärtor. Fortsätt orka. Nu blir det bättre och bättre för var dag.

    Kram

    /Åsa

    SvaraRadera
  19. Härligt att höra av dig igen. Beundransvärt att du orkar skriva till oss, så utförligt att man förstår var du nu går igenom.
    Du klarar av det här med din kämpaglöd.
    Kram från en tant

    SvaraRadera
  20. Så fasansfullt! Men nu kan det bara bli bättre. Hoppas bara inte att skratt gör ont i såret, för med din humor lär det bli ganska mycket av den varan.
    kram

    SvaraRadera
  21. Ryser återigen när jag läser dina ord. Min eda åkte ur 2 dagar efter min 1:a operation - fy f-n för den smärtan (var väldigt glad över att min då 2½ årige son åkt hem 30min tidigare och slapp se mig i det tillståndet). Domnade ben hade jag också den gången (lite dosberoende) och inte helt ovanligt att edor "tar" olika har jag fått höra. Några dagar efter min lungoperation skulle förbandet bytas och ssk tvättade med sprit, AJ sade jag - känner du det här svarade hon förvånat!. Se till att de ger dig rejält med smärtlindring - det är deras jobb.
    Styrkekramar från E

    SvaraRadera
  22. Styrkekramar från Maria B

    SvaraRadera
  23. HU så hemskt, stackars dig! Hoppas det värsta är över nu, men kräv för guds skull att de håller dig smärtfri. Alltid. Sånt ska de kunna (tror jag). Skönt att du är dig lik ändå, trots det jobbiga och onda - tänker på knorren på slutet som fick mig att le.
    Kram och krya på!
    Birgitta

    SvaraRadera
  24. Du är fantastisk !!

    SvaraRadera
  25. Hej
    Dt är beundransvärt att du orkar skriva trots att du har så ont. Hoppas att du har fått hjälp md smärtlindingen nu så du slipper ha så ont.
    Kramar Maria A

    SvaraRadera
  26. Jag fick också en undermålig/icke fungerande ryggmärgsbedövning. Den tog fullt på stället som inte blivit opererat, men hade full känsel/smärta där det var opererat. Men jag fick aldrig ny ryggmärgsbedövning. Den togs istället bort och jag fick klara mig så gott det gick på enbart tabletter.
    Jag lever ju fortfarande 5 veckor senare... Men smärtan jag upplevde var inget att rekommendera!

    SvaraRadera