onsdag 1 juni 2011

Att krossa keramik, porslin och knäskålar

Vi skulle ses i receptionen halv tio och min provtagning hade tagit längre tid än vanligt. Det började bli bråttom. Men det var inte därför jag var rasande. Inte därför jag var en katastrof på två ben, en odetonerad handgranat som när som helst kunde sprängas. Inte därför jag ville krossa keramik, porslin och knäskålar. Jag hade haft en dålig morgon. För att uttrycka det milt. Och att vandra in på sjukhuset fyller mig numer med så dålig energi, att jag redan på Ringvägen förstod var det skulle sluta. För jag kan automatiskt känna hur det doftar salt i näsan strax innan behandlingen börjar, hur cytostatikan pulserar ut i blodet och hur jag känner mig stenad strax därefter. Men idag var ingen dag för behandling. Idag skulle vi bara prata.

Mamma och pappa satt punktligt i receptionen. Pappa drack kaffe ur en pappersmugg, kanske hade han min ilska på känn. Han bläddrade i en tidning, jag såg inte vilken. Mamma gjorde ingenting. Hon bara satt där. De var uppklädda och väldigt vackra. Redan under kramen fräste jag att jag hade en dålig dag. Klockan hade nu blivit över halv. Jag blev stressad och gick ut i korridoren. Mamma och pappa följde tätt efter. En dörr till vänster om mig for upp och där stod hon: läkaren som påminner om min moster. Vi skakade hand och log så där som man gör. Sedan presenterade hon en läkarstudent och undrade om hon kunde sitta med under mötet. Det kunde hon.

Vi satte oss ned i det lilla kontoret. Extrastolar. Trångt.  Min blick var arrogant frånvarande. Lät den leva sitt eget liv. Jag tittade inte på någon. Jag fick någon öppen fråga, minns inte exakt vilken, och började prata. Om hur jag lever som en pensionär, om hur jag plötsligt känner mig så mycket äldre, om dygnsrytmen och sömnen, om hur aptiten avtagit, om det inbillade utanförskapet, om hur min vänstra underarm är hårt som ett vedträ efter alla provtagningar, om att jag måste få ett nytt recept på en av medicinerna. Mellan mig och läkaren låg en brun pappersmapp. Jag antog att det var resultatet från den röntgen som jag gjorde förra onsdagen, den som skulle berätta hur cancern utvecklat sig. Och läkaren satte igång, med det märkligt formlösa språk som alltid infinner sig när det ska pratas allvar.
– Så det ser lovande ut inför operationen, sade hon.
– Och när blir den? undrade jag, med blicken fortsatt låst på ingenting.
– Det kan jag inte svara på. Det kommer kirurgen att säga till dig på fredag.

Någonstans här, eller kanske tidigare – känslan var berusande – tappade jag greppet. Pojken var tillbaka. Jag gjorde mitt bästa för att dämpa gråten. Pressade högerhanden hårt mot mina ögon. Höll andan och skrek inombords att jag borde get my act together. Kände hur min kroppstemperatur nådde kokpunkten. För någon sekund for blicken upp. Läkaren tittade förvånat på mig innan hennes blick vandrade vidare mot de andra i rummet som för att få medhåll i konstaterandet att min reaktion var konstig, kanske rentav skruvad. Mamma förde sin hand över min rygg. Pappa hämtade näsdukar. Tårarna och svetten blandades med snor och droppade ner på min nytvättade skjorta. Och mitt i alltihopa satt läkarstudenten med ett ansiktsuttryck som skrek ”fan, jag borde ha gått bygg istället.”

Strax därefter reste vi oss. Färdigpratat. Dags att gå. Vi gick tysta. Pappas kaffe hade hunnit bli kallt. Han slängde det i papperskorgen på väg ut från sjukhuset. Sen fortsatte vi, jag och min mamma och min pappa, de uppklädda och vackra. Och jag - han som tror att det bara är barn som gråter, som låtsas att han är någon form av militär - pojken med snor på sin skjorta.

38 kommentarer:

  1. En högst normal reaktion Kristian! Gråt och gråt och skäms inte! Kram.

    SvaraRadera
  2. oh hjälp. jag vill så gärna skriva nåt men orden kommer inte. jag förstår att du gråter. och jag känner igen den där hopplösa känslan innan gråten kommer. känslan att kämpa mot. att inte vilja. kanske inte orka. bra att du hade dina föräldrar med dig.
    du skriver väldigt bra.

    SvaraRadera
  3. Jag gråter tillsammans med dig, för din skull. Låt tårarna komma, onaturligt att hålla tillbaka, skapas bara massor med oförlöst energi av det. Gråt och när dom torkat på din kind så kommer du hitta kraft att ta ett steg till, ett litet steg tillbaka till det som var förut! All värme och styrka skickar jag dig, via tanken! /Nadja

    SvaraRadera
  4. Det kommer att komma en dag då allt det här är över. Jag önskar jag kunde göra något för att underlätta för dig, så tror jag de i din närhet känner, att de vill hjälpa dig men att du kanske stålsätter dig? Gråt bara. Gråten hjälper i hopplösheten. Gråt dig ur det här. Och luta dig mot de i din närhet. Det kommer att komma en dag då allt det här är över.

    SvaraRadera
  5. Du är högst levande o äkta !! Att visa sina känslor är en sann handling som för oss närmare oss själva .
    All kärlek till Dig !!

    SvaraRadera
  6. Snor på skjortan är bara snyggt. Det borde fler ha. :)

    Kram från Anna

    SvaraRadera
  7. ”fan, jag borde ha gått bygg istället.”

    haha skrattade högt när jag läste detta. Fortsätt skriv, du är precis som alla andra säger så fantastiskt duktig! O krya på dig!

    kramar kattis

    SvaraRadera
  8. Grina på du bara. Man gör det man behöver göra, helt enkelt. Det är obetydligt vad andra tycker och tänker. Att läkaren använder ordet "lovande" är väl bra. Man får hålla varje sånt positivt ord nära och hårt intill sig (för framtida bruk). Och, som vanligt, är dina ord så gripande och poetiska att det gör ont. Du är skön! Kram.

    /Åsa

    SvaraRadera
  9. Jag fastnade också för de där orden "fan, jag borde ha gått bygg istället” och skrattade högt. Du har din humor, en stor tillgång mitt i allt elände.
    Samtidigt fick jag en liten tår i ögat när du inte orkade hålla emot din gråt där hos doktorn. Låt den komma ut, litet snor på skjortan gör ingenting.
    Kram,
    alice

    SvaraRadera
  10. Min älskade pappa fick cancer för två år sen. Och då fick min mamma, efter 50 år tillsammans, se honom gråta. Han grät vid middagen när han hade svårt att äta. Han grät när min son plockade en ful maskros. Han grät när hans gamla syster kramade honom. Han grät. Och vi vande oss. Det blev normalt, och ibland grät vi tillsammans han och jag. Han skämdes för det, en 69 årig karl ska inte böla. Men det gjorde han, och efter ett tag rann inte tårarna lika ofta eller lika mycket. Vi vande oss vid nya förhållanden och nya regler.

    Igår så stod min pappa och strök mina skjortor. Han skjutsade en av sina döttersöner till en läkarkontroll. Han tankade bilen och målade på utsidan av huset. Han, som var så sjuk för två år sen att det enda vi kunde göra tillsammans var att gråta.

    Låt dina tårar rinna, och snart torkar snoret på tröjan och blir till en liten fläck som nästan osynligt påminner om en tid som en gång var. Det är svårt men det kan bli bättre också.

    Med många varma kramar och all min positiva energi
    /Maria

    SvaraRadera
  11. Det finns ingenting jag kan säga som någon innan mig inte har sagt. Jag kan inte säga vad du ska och inte ska göra. Jag kan inte trösta för jag vet inte vad du går igenom.

    Det jag däremot kan säga är att jag älskar ditt skrivsätt. Jag älskar hur du utav orden formar meningar och bildar texter. Jag läste din artikel om "döden förenar israeler och palestinier" och föll pladask för ditt språk.
    Jag har kommenterat din blogg tidigare men visste då inte att det var du som var författaren bakom den artikeln.

    Det enda jag vill säga är tack.
    Tack för att jag får ta del av din historia.
    Tack för att jag får se världen genom dina ögon.
    Tack för alla dina underbara artiklar.

    Tack Kristian

    Med vänliga hälsningar
    Angelica

    SvaraRadera
  12. Gråt för tusan och var stolt för att dina tårar kommer.
    På något sätt måste det du känner få komma ut och varför inte genom tårarna?
    Kram Catrin

    SvaraRadera
  13. När mamma dog i februari så föll jag ner i en djup grop. Det enda sättet att ta sig upp till ytan, att se himlen och träden och börja leva igen är att gråta och fylla gropen med tårar, fylla den med saltvatten som gör att jag flyter. Därför gråter jag och simmar uppåt uppåt varje dag. Kram till dig//Tessa O.

    SvaraRadera
  14. Gråt på, det är enda vägen ut från instängdheten. Världens största och varmaste kram till dig från mig som vet vad du går igenom.

    SvaraRadera
  15. Varför ska man inte få vissa alla känslor som finns. Gråta, skratta, skrika bara ut med det.
    För fy fan vad skönt efteråt.....
    Och dom som tycker det är konstigt, ska nog fundera på om dom någonstans på vägen har tappat bort empatin för andra människor.

    SvaraRadera
  16. oj oj...vet precis vilken panik som växer i dig och hur svårt det är att fatta att det är allvar nu, jag fick min diagnos i Juli 2010...jag vaknar fortfarande varje morgon och kan fortfarande inte fatta att jag har cancer!! Men jag vet också att jag aldrig blir frisk, de enda är att läkarna försöker få den att sluta växa och att minska spridningen som är i levern och än är allt ovisst, den har minskat men har nu åter börjat växa......Lycka till och försök tänka att du kommer att klara detta oavsett...

    SvaraRadera
  17. Mina ögon tåras. Inte konstigt att du blir på dåligt humör. Ovissheten om när operationen ska ske måste vara extra knäckande när du redan har det så påfrestande både fysiskt och psykiskt. Tänker på dig.Det känns futtigt att nämna, men har själv ganska snabbt fått en brun fläck frampå bröstet som läkaren häromdagen konstaterade var ett misstänkt malignt melanom. Nu väntar jag på att få veta när den kan tas bort och undrar hur länge jag kan vänta innan det riskerar att sprida sig. / JJ

    SvaraRadera
  18. Önskar jag kunde uttrycka mig i text som du. Önskar dig också all välgång i resan tillbaka. Hälsning /Marcus

    SvaraRadera
  19. Jag gråter med dig!

    SvaraRadera
  20. I den där "sjuka" världen som du befinner dig, i reagerar du så sundt. Önskar att jag hade kunnat visat lite av mer av den andan då jag gick igenom en lång sjukdomstid för några år sedan.Jag försökte av någon anledning alltid vara så snäll, duktig och tillmötesgående Detta trots att man ibland mötte sjukhuspersonal som varkligen borde ha valt ett annant yrke.. Du är så bra och jag önskar dig allt gott...

    SvaraRadera
  21. Jag läser alla dina starka inlägg och din smärta går igenom skärmen..
    Du.. det kommer att bli bra.
    Kram!!

    SvaraRadera
  22. Jag har suttit där, som Mamma till min vuxne son och lyssnat på Läkaren... Du sätter ord på tankarna och känslorna jag såg i min Sons ögon. Det gör ont att läsa men... det gör inget... jag skulle gett mitt liv om jag hade kunnat byta plats med honom.

    SvaraRadera
  23. I mina ögon är du en av de starkaste personer jag känner, och dina ord är de starkaste jag någonsin läst, en militär behöver inte vara lika stark som du, en motståndsman är du, en gerillakrigare och tårar och snor har inget med svaghet att göra. Jag klamrar mig fast vid orden - Det ser lovande ut och hoppas att ditt operationsdatum passar dig, jag hade gärna sett dig på Peace and Love, så hoppas det blir efter festivalen.
    styrkekramar

    SvaraRadera
  24. Ovisshet söndrar själen så låt tårarna komma, det är fullt normalt. Banne mig vad bra du skriver!
    Kramis!

    SvaraRadera
  25. Åh, vad bra att det blir operation!!! Riktigt bra kämpat! Och låt tårarna falla "...det är dem dyrbaraste smycken du har, så be aldrig om ursäkt igen."

    SvaraRadera
  26. Ordfattig och vanmäktig är min känsla inför dina ord. Du har en förmåga att uttrycka känslor som jag så sällan mött. Du är så stark och skör på samma gång och jag blir så berörd. Så väldigt berörd. Jag hoppas och tror att ditt liv snart blir ditt, på det sätt som du vill ha det.
    Bitta

    SvaraRadera
  27. Jag känner inte dig, visst har jag träffat dig ett antal gånger och jag visste ju vem du var innan du startade den här bloggen, men du finns i mitt hjärta. Ville bara säga det. Att jag tänker på dig och att du finns i mitt hjärta.

    Kämpa på! Många kramar till dig!

    SvaraRadera
  28. Kristian, du kanske aldrig har haft anledning att gråta tidigare. Gråt är kroppens reningsverk, man känner sig renad efter att ha fått ut det onda, som måste ta vägen någonstans, annars stannar det kvar inombords och det är inte bra, Så bara, gråt, gråt, jag älskar män som kan gråta och visa känslor,man behöver inte vara machoman. Och så skönt att det ser bra ut inför operationen, det låter lovande. Citat "Min styrka ligger i att visa mig svag, sårbar och ömtålig. Det är det som gör mig stark"
    Kram/Maggie

    SvaraRadera
  29. Vet inte varför man tycker att det är så svårt att gråta när andra ser. Jag känner igen det.
    Bra att det ser bra ut inför operationen.
    Skriv på.
    L

    SvaraRadera
  30. Stor kram!

    SvaraRadera
  31. Hej, det är väl helt naturligt att vara ledsen i den situation du befinner dig i..skit i vad andra tycker och tänker..blir dom besvärande är det deras problem.
    Du är så analyserande och reflekterande..helt enkelt en fantastisk härlig personlighet!!
    kram
    monica

    SvaraRadera
  32. Får mig att gråta, du är en fantastisk skribent och verkar vara en bra kille! Låt det sorgsna komma ut annars kanske du spricker (brukar jag säga till mina barn) Det kan bara bli bättre!!
    STYRKEKRAM till dig!!

    SvaraRadera
  33. Jag tycker du är fantastisk, det är först med dina ord man kan få en förståelse för den vidriga cancern, jag förstår din rädsla och din smärta, ditt illamående och ork som tryter. Trots där ser man en påtaglig styrka, jag hoppas innerligt du också känner den, jag känner ju inte dig, men du sitter på en gåva att fixa detta! Du vågar vara i dina känslor som vi fått, du vågar vara ett gråtande barn i en mammas famn, som du borde vara, omfamnad av all tröst och kärlek du tänkbart kan få!! Gråt, skrik, slåss...gör vad du behöver i ditt mående för stunden, det finns ingen mall att gå efter och strunta i sverige landet lagom, vi är ju födda med alla dessa känslor, inte va tanken att bara kväva dom...!

    Styrkekram till dig! Och tack för att du delar med dig!
    Ann-Sofie

    SvaraRadera
  34. Gråt på, det är bra att gråta. Märkligt vore väl annars i din absurda situation.

    Kramar fulla av styrka! Birthe

    E piangere è il mio quando piangi

    SvaraRadera
  35. Älskade älskade vän! Kan man ju inte säga till någon man inte känner vars blogg man dessutom kommenterar anonymt... Men det är så jag känner för dej i min enda vilja att lindra, skydda trösta... Släpp fram din gråt och låt den bära iväg med dej då och då. Kämpa inte emot. Som mamma vet jag att föräldrar tar det som en gåva när den vuxne "ungen" ger förtroendet och vågar visa sin sårbarhet. Hur läkarna tänker vet jag däremot inte...

    SvaraRadera
  36. Mitt i prick som vanligt. När du är klar med den här cancerskiten så skriv en bok. I am your number one fan!

    Kram Lotta AKA vimmelmamman

    SvaraRadera
  37. Ovissheten, ja fy fan! Skönt att du kunde gråta.
    Jag var för längesedan en student som inte borde funnits med i rummet av hänsyn till patienten. När det är känsligt vill man inte ha åskådare ju och jag ville sjunka genom golvet. Men din kommentar om bygg made my day (night)!
    /Birgitta

    SvaraRadera
  38. Kristian. Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag läser dina ord och jag uppslukas av dem. Uppslukas av hela din värld, så som den ser ut just nu. Jag följer din resa som du tar med mig på. En resa genom vita sjukhussalar, piller i högar på bordet, ofrivilliga känslor och nätter i ensamhet. Jag har aldrig träffat dig och innan jag hittade hit visste jag inte ens att du existerade. Trots det vill jag ta dig i min hand så som man tar upp en nykläckt kyckling och kupar händerna runt den, när jag läser dina ord. Jag tror att det jag vill säga är att även när allt känns hopplöst, mörkt och ensamt är att jag går bakom dig, där på stigen mot framtiden.

    SvaraRadera