tisdag 26 mars 2013

Vägen till San Francisco


I fönstrets reflektion på den tjugoförsta våningen hittade jag mig själv. Öknens damm hade jag precis sköljt av mig. Hade klätt upp mig i min finaste kostym, sörplande på ett halvfullt glas rumsvarm arbetaröl. Jag såg mitt smått brunbrända ansikte, och kände just där och då att jag trots allt såg ganska bra ut, för första gången sedan helvetet drog igång sin andra vända.
   Like a million bucks, som de säger här borta.
   Jag vände mig sakta om. Vännerna var där. Vackrare än någonsin. Rummet fylldes med toner från våra gemensamma tonår. Från uppväxten i Borlänge. Då när livet bara stod och väntade på oss. När världen väntade för att av oss bli upptäckta. Vi gjorde något av det. Det här är delar av det som blev vårt faktiska liv. Och vi är alla tre stora delar av vår övriga tid – både den tid som upplevts tillsammans och inte.
   Vi har levt ihop. Och det ska vi fortsätta att göra.

Nedanför vårt fönster drog hotellet igång ett i raden av sina spektakel: den konstgjorda vulkanen vid sidan av entrén. Låtsaslavan glödde i mörkret. Lågorna slickade palmerna längs The Strip med ett diskant väsen. Rödljusen på gatan flämtade i takt med de passerande turisterna och de välgödda pokerhajarna. På andra sidan gatan bad Casino Royale inte om ursäkt för sig med sin tydliga kontrast utgjord av låg byggnad, träkupoler och sin uppenbarelse av att vara ett lågbudgetdisneyland för vuxna och inget annat.
   Urringningar, tre körsbär i rad och Budweiser.

För några månader sedan var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle komma hit.
   Jag hörde mina egna ord strömma genom hotellrummet.
   Mina vänner gick långsamt mot mig, som på uttalad signal. De sade inget särskilt. Bara en lika delar ljudlös som ömsesidig insikt över hur övermäktig min mening nyss egentligen var. Vi skålade tysta. Vulkanen röt.
   Kvällen var vår. Precis som hela världen utanför.

Ska jag skriva att det som händer i Vegas, stannar i Vegas? Nej, det ska jag inte. Men jag kan skriva att vi har lämnat en hel del i våra spår. Det är dagens sanning, när jag nu skriver från bilen på en iskall parkering i ett morgontrött Monterey, när mina vänner sover i rummet framför mig.
   Det har regnat i natt. Regnat och stormat.
   Som under de senaste morgnarna vaknar jag först. Jag vaknar och finns bredvid dem. Betraktar. Vaknar och försöker förstå vad det är som faktiskt händer. Försöker få ett grepp om allt det obegripliga. Mina sinnens kaos blir tydligare när jag är med andra. Själv kan jag hantera det. Då har jag ingen annan att ta hand om, på gott och ont.
   Nu smyger jag försiktigt ut med bilen från parkeringen. Jag tänker långsamt åka ner till stranden, förbi trädgårdarna av sand, förbi rådjuren, för att hälsa på sälarna som ligger nonchalanta och nyfikna i bukten där vi i går såg solnedgången tillsammans. Jag tänker springa över sanden och stenarna, över tången som spolats upp under natten. Jag tänker låta havet hångla mig salt och blöt. Jag tänker låta doften påminna mig om sommarloven på Öland som barn. Jag tänker ställa mig på en klippa längst ut vid vågorna. Jag tänker låta livet komma mot mig.
   Och när jag om en stund kommer tillbaka har Kalle och Fäldner kanske vaknat. Då fortsätter våra liv tillsammans, så som det alltid har gjort.
   Så som det alltid kommer att göra.

72 kommentarer:

  1. Lycka till med allt!

    SvaraRadera
  2. Jag, som forskar om cancer, vägrar tro att det finns en obotlig cancer. Du sporrar mig att varje dag att göra mitt yttersta! Tack för att du får oss alla att ta vara på varje stund i våra korta liv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad glad jag blir av att höra att det finns någon som kämpar av sitt yttersta för att bekämpa denna djävulska sjukdom, tack och lycka till! Om några år vill vi se dig på podiet för Nobelpris i medicin :)

      Åh, tack igen Kristian för dina ord! Jag brukar också ställa mig längst ut vid klippona och låta vind och vågor stärka mitt trasiga inre!
      Kram till alla, det är en solig fin dag idag!

      Radera
  3. Jag tänker ställa mig på en klippa längst ut vid vågorna. Jag tänker låta livet komma mot mig.
    Och när jag om en stund kommer tillbaka har Kalle och Fäldner kanske vaknat. Då fortsätter våra liv tillsammans, så som det alltid har gjort.
    Så som det alltid kommer att göra.
    Nu går jag mot min vardag och du Kristian påminner mig om att "låta livet komma mot mig". Tack för det! Kram Karin

    SvaraRadera
  4. Kom just till jobbet och tänkte på dej. Nästan exakt då hade du skickat ditt inlägg och det kändes som en ynnest att kanske jag är en av dem som fick läsa det först. Här i Norrland är det en sjukt vacker dag med gnistrande snö och klarblå himmel. En dag man skulle vilja vara ute hela dagen.Skulle gärna sett på sälarna jag med dej. Är så glad att du får uppleva allt detta med dina vänner. Du vet väl att du är bäst. Varma stora kramar.

    SvaraRadera
  5. Att hitta sig själv..i reflexitionens ögonblick ..Ger tiden sparken.. och får nuet att ta plats.Önskningar.. har jag många Förhoppningar.. ÄN mer Men det jag lämnar vid din "dörr" är tystnadens talande KRAM

    SvaraRadera
  6. Jag är så oerhört tacksam över att du delar med dig. Alla goda tankar till dig!

    SvaraRadera
  7. Men vad fint, du är en sann inspiration! Styrke kramar till dig

    SvaraRadera
  8. Du skriver på ett sånt fantastiskt sätt! Jag fastnar direkt och läser så snabbt så jag knappt hinner andas..sen stannar jag upp, bara för att se så att texten inte är på väg att ta slut.. och då läser jag långsammare och njuter av varenda ord som du skriver! Ingen skriver som fu, så ärliga ord som förflyttas från mobilen jag läser från, rakt in i hjärtat! Underbara du.

    SvaraRadera
  9. Lika mästerligt som vanligt. Man blir alldeles matt av att läsa...
    " Jag tänker låta havet hångla mig salt och blöt"
    Ja vad säger man...

    Kram // Lisa

    SvaraRadera
  10. "Jag tänker låta havet hångla mig salt och blöt". Hur tänker Du, Kristian att jag som läsare ska hantera dagen som kommer emot mig? Den gråa rutinen, avsaknaden av sensualitet...

    Din mening gav vibbar i hela min kropp, speciellt i vissa delar av den. Det var nog inte meningen. Eller var det det?
    /r

    SvaraRadera
  11. Du och Kalle och Fäldner, en för alla, alla för en, låter som en klyscha men är så mycket mer, minns er från korridorerna på Klacken, hur ni ägde skolan, hur klotterplanket vecka efter vecka fylldes av kommentarer om vem av er som var snyggast, hur ni regerade på Cozmoz och i aulan med era Snoop/Tupac, Animals imitationer, hur ni kämpade mot mobbning, hur hårt ni jobbade med bandet, hur ni vågade sticka ut i alla sammanhang, hur ni hållit ihop i alla dessa år, och hur er vänskap nu bär frukt 17 år senare på andra sidan jordklotet, i helt andra och helt oförutsägbara sammanhang, klart att den vänskapen överlever allt och alltid kommer att leva.

    SvaraRadera
  12. Och just när jag öppnat din blogg för att se om du skrivit något nytt inlägg rasslar det till i mitt brevinkast. Nedanför dörren, på golvet, ligger ett litet kuvert av plast. Jag tänker att det är nog mitt armand som äntligen anlänt.

    Öppnar kuvertet och vips. Armbandet - "Fuck cancer"- är mitt nu. Sätter det på min högra handled. Det klär mig jättebra. Ska bära det till tidens ände fr.o.m. idag.

    Och som vanligt har jag nu läst ett vackert och mycket välskrivet inlägg av dig, Kristian.

    Varma hälsningar från Nina.

    SvaraRadera
  13. Det är underbart men oerhört sorgset att läsa din blogg. Blir påmind om att jag borde "låta livet komma emot mig", ta vara på alla stunder, även de tråkiga. Tar jag mitt liv för givet?

    Tack för att du delar med dig av dina innersta tankar kring livet och din sjukdom. Du ger mig perspektiv. Du får mig att börja fundera på vad som är värt något här i livet. Stor KRAM på dig!

    SvaraRadera
  14. <3<3<3 Jag är så enormt glad att du är där med dina vänner och får nya upplevelser i livet...i detta nu!

    Livet kommer emot oss...så underbart!

    SvaraRadera
  15. Härligt!!! Njut av livet Kristian, så länge du kan ❤❤❤
    Kram Sanna

    SvaraRadera
  16. Att ta ett steg tillbaka för reflektion. Att fundera ett slag över det som komma skall. Att begrunda det som varit och även det som aldrig blev.
    Djupare reflektion är essentiellt för livets fortsatta existens. Du är riktigt bra på det här med reflektion Kristian, varför jag tror att du har framtidens stunder för dig.

    Kan dock inte låta bli att reflektera över vad som egentligen hände i Vegas....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fint skrivet och viktigt det här med att reflektera, både bakåt & framåt. Kristian har en underbar gåva, att sätta pränt på ett unikt sätt för känslor. Det är det som väcker en sådan beundran hos många här.
      För...livet blir inte som vi tänkt oss, då får vi ändå försöka göra det bästa av det. Så gott vi kan...
      Och du, Kristian har omsatt det i verkligheten, att göra denna magiska resa. Mot alla odds.

      Radera
  17. Trampar också runt här på gatorna i San Fransisco nu!
    Svårt att komma i rätt tidsrytm :) och vaknar tidigt...
    Men dina rader är alltid efterlängtade... Går rakt in i hjärtat <3
    Styrka Värme Hopp & Mod

    SvaraRadera
  18. Nu har jag läst texten flera gånger. Som vanligt. Det som inte var vanligt var att jag denna gång inte kunde sätta fingret på vad jag "hakade upp mig på". Så slog det mig... jag "hör" texten läsas upp med Lars Winnerbäcks röst och på det sätt han sjunger "Hugger i sten". Speciellt detta:
    ---
    Jag tänker springa över sanden och stenarna, över tången som spolats upp under natten. Jag tänker låta havet hångla mig salt och blöt. Jag tänker låta doften påminna mig om sommarloven på Öland som barn. Jag tänker ställa mig på en klippa längst ut vid vågorna. Jag tänker låta livet komma mot mig.
    Och när jag om en stund kommer tillbaka har Kalle och Fäldner kanske vaknat. Då fortsätter våra liv tillsammans, så som det alltid har gjort.
    Så som det alltid kommer att göra.
    ---
    Och detta gav allting ytterligare en dimension till det hela för mig.
    Mäktigt. Underbart. Befriande.

    SvaraRadera
  19. Vilken livsvisdom du redan samlat!! Du skriver gudomligt. Om du gav ut böcker skulle jag längta efter nästa hela tiden. Du tar hand om dig och ditt liv på bästa sätt, held o lykke med framtiden!

    Hälsningar från en närking, som numera är bosatt i Skåne

    SvaraRadera
  20. Läst din text fler gånger idag och njutit av varje ord.
    Blir lycklig av känslan av sammanhang och tillhörighet som jag tycker att du förmedlar idag.Önskar dig hett lite svalka i ditt huvud och enbart så här fina dagar "i nuet" forever.
    /E

    SvaraRadera
  21. Underbart, precis så kommer det att vara !!!

    SvaraRadera
  22. TACK för att jag får ta del av dina berättelser. De är lysande!

    Kram//Roxanna

    SvaraRadera
  23. Jag tar med mig dina ord och tankar till min svenska vän här i Silicon Valley som för fyra dagar sedan fick veta att hon ska vandra i samma spår som dig. Men precis det som dina vänner gör för dig vill jag göra med henne, släppa allt och leva livet medan det levs. Njuta av resten av vägen upp från Monterey, det finns massor av fina stränder att stärka sinnet vid. Njut!

    SvaraRadera
  24. Lysande, briljant..bästa författarstil,finner inte orden. Underlag för en bestseller /Kram

    SvaraRadera
  25. Jag läser ditt inlägg och ser dig stående på en klippa längst ut vid vågorna.Skjortan fladdrande i vinden runt din kropp.
    Det är den bilden som bränner sig fast.
    Din kropp som har stått emot så många piskande stormar.
    Men du står kvar.Trotsigt bredbent med båda fötterna på klippan längst ut vid vågorna.
    Du är grym Kristian!
    Sänder kramar över atlanten på solens strålar som värmer dig när det är kallt!!/Åsa

    SvaraRadera
  26. Dina ord överträffar alla bilder jag någonsin sett. Fantastiska beskrivningar. <3

    /MO

    SvaraRadera
  27. ❤ Kristian fina du,

    Underbara vackra du, njut så mycket du förmår.
    Sitter med ett leende på läpparna ”urringningar, tre körsbär i rad och Budweiser”
    Angående Vegas så stannar det vänner i mellan, eller hur? Spåren finns kvar och det räcker nog så :)

    Kan riktigt ”se dig” sittande i bilen i riktning emot havet, ser trädgårdarna av sand, rådjuren som stilla står i morgondimman och de underbara sälarna som njuter i ljuset av en ny gryning.
    I havet på klippan står en man som låter det saltstänkta havet smeka hans kropp när han låter livet komma emot sig, det väcker vackra barndomsminnen åter till liv.

    Än en gång TACK för det skrivna

    All respekt och kärlek till dig, Kristian och ”dina hjärtas slag”.

    Kram fina du ❤ med din fina familj o dina underbara vänner
    Maggie (Örebro)

    SvaraRadera
  28. Finaste Kristian! Allt som du får uppleva som ger dig glädje, styrka och kraft det värmer mitt hjärta. / Varmaste kramar Marianne

    SvaraRadera
  29. Mer hudnära än du skriver går inte att finna. Det är en gåva att du delar med dig och jag är så tacksam att få ta emot. Jag försöker mig på ett leende och hoppas att du ser det.
    Kram.

    SvaraRadera
  30. Nu skriver du så där magiskt igen! Vilken kärlek till tillvaron och till livet!

    Och...för att citera dig i början av texten: "Vi gjorde något av det." Ja, ni gjorde något som bara växer och växer för varje år som går. Varje gång jag återvänder med mina öron till det ni gjorde, så känns det större och större och bättre och bättre. Det ger upphov till en sådan nostalgi att lyssna på er, trots att jag själv är mycket äldre än er! / JJ

    SvaraRadera
  31. Älskar att ni går loss!! Vad annat ska man göra? :) LOVE!

    SvaraRadera
  32. Kristians ord och texter, Lars Winnerbäcks musik.
    Vilken kombination det kunde bli. Sug på den!

    SvaraRadera
  33. ♥♥♥
    En farmor!!

    SvaraRadera
  34. You Can't Kill Rock 'N Roll
    Kram / Helene

    SvaraRadera
  35. <3 Kristian <3
    Tack för dina magiska ord...
    igen och igen!
    /mia mitt i natten

    SvaraRadera
  36. Mäktigt!
    Allt gott till dej!
    Kram Åsa <3

    SvaraRadera
  37. Imponerande!!!

    SvaraRadera
  38. Imponerande!!!

    SvaraRadera
  39. Tack för att du skriver....och för att jag får läsa! <3

    SvaraRadera
  40. Livet på vulkanen lär oss att leva i nuet. Vi stannar upp och ser det som är viktigt i livet.
    Kontroll är en chimär. Acceptans är nyckeln.

    Jag lyssnar på Dig, Kristian,
    r

    SvaraRadera
  41. Åh, blir helt lycklig. Att du springer där på stranden i tången o havet o livet. Lilla du, så glad för din/er skull. Alla kramar o så
    Lina

    SvaraRadera
  42. Tack, du får mig verkligen att ta vara mer på livet.
    Lycka till. kram!

    SvaraRadera
  43. Tack för att du delar med dig. Det är få förunnat att ha sådana vänner. Jag har det inte, och det är en stor sorg att bära.

    SvaraRadera
  44. jag tänkte på en sak som har att göra med detta att många har velat ge dig tips om hur du borde gå till väga. det bara slog mig att många nog bara vill vara så nära dig som möjligt. om man inte känner dig blir det ett sätt att få en del av dig: "tänk om han lyssnar på mig och det jag har att råda om"; ett uttryck för att vilja bli sedd av dig mer än något annat.

    jag bara tänkte att om man ser det från det hållet så blir det kanske inte så pressande. då blir det bara en påminnelse om hur många du berör. hur många som vill vara nära dig. och att det tar sig olika uttryck hos olika människor.

    bara en liten tankesköld mot framtida "råd"....

    allt gott. all kärlek.

    SvaraRadera
  45. Like a million bucks,.sounds great, ride on man and don´t get mad, get even cause´it´s ain´t over til it´s over.

    SvaraRadera
  46. Jag lyssnar och tänker....

    SvaraRadera
  47. Vänner som dina är en nåd att stilla bedja om!

    SvaraRadera
  48. Du finns i mina tankar... Kram /Mia

    SvaraRadera
  49. Ståpäls, Kristian. Igen och igen...

    SvaraRadera
  50. Tack och en påskpuss!

    SvaraRadera
  51. Jag tänker på dig. Önskar dig all kärlek och styrka. Önskar dig glad påsk. Kram. N.B (Naila)

    SvaraRadera
  52. Stor Påskkram/ Maggie

    SvaraRadera
  53. Livet får en annan mening när jag läser det du skriver.

    SvaraRadera
  54. Livet är kort, man gör det bästa man kan. Man måste uppskatta de föräldrar och syskon man har, inte tappa bort dem för att man inte förstår bättre. Vänner som dessa växer inte heller på träd. Så du som läser det här: Omfamna dina föräldrar - om du har lyckan att ha dem kvar! Omfamna dina syskon - de är viktigare än du förstår! Har du tur är dina syskon dina vänner - och dina vänner som syskon. Livet blir inte bättre än DU gör det - så sätt fart - gör en Kristian! /Kärlek från en gammal tant

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att göra en Kristian. Det uttrycket tyckte jag om

      Radera
  55. Det har stormat inatt. I mitt inre.
    Vaknade under ett pågående scenario där deltagare i en realitysåpa hade sänkt ner mig i ett gyttjehål.
    Kanske var det ett slukarhål. Jag sjönk oupphörligt.
    Man hade bundit mig till händer och fötter och så fort jag kämpade huvudet upp över ytan var där någon intill som tryckte det nedåt igen. Man ville se mig död.
    Det hade att göra med hur jag framstod i gruppen tidigare under säsongen. Jag var den "bitchiga". Den som förstörde för alla andra med mina intriger och falskspel och andra elakheter. Nu var det slut med det. Jag hade, tänkte jag i gyttjan, absolut en viss förståelse för detta, men jag hade å andra sidan velat att de gav mig chansen att att ändra mitt beteende. Jag kunde ändå inte kommunicera detta eftersom jag hade munnen full av jord och lera. Jag lät mig långsamt sjunka nedåt.
    Vaknade mitt under detta sjunkande och låg och funderade på drömmens budskap, somnade sedan om och drömde då att jag kommit in på filmregilinjen på Dramatiska Institutet. Det var tidig morgon och en Gudrunliknande snöstorm lamslog Stockholm på väg till skolan. Jag hade hamnat högt uppe på en alpliknande bergstopp ovanför Odenplan, typ vid Observatorielunden med min cykel och kunde inte ta mig ner. Jag såg inte handen framför mig. Kylan var ohygglig. Jag visste att om jag inte hittade en väg nerför berget så skulle jag dö.
    När jag vaknade var jag helt utmattad. Men jag ska nog inte dö på länge ännu. Eller vara med i en dokusåpa eller bli filmregissör. Jag ska nog bara fortsätta harva på i välbekanta hjulspår och aldrig se det förbannade världshavet. Vidderna. Prärien. Bergsmassiven. Spelautomaterna. Spektaklen. Men det är undergörande att möta livet ihop med dig, Kristian. Tack. Kram. Sanna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Filmregissör eller ej men en person med konstnärliga talanger är du.
      /r

      Radera
  56. Varje ny text från dig är en helig stund. Tiden stannar.
    Du har gett mig så oerhört mycket, jag önskar jag kunde ge något tillbaka!

    SvaraRadera
  57. Du är grym!!
    Fortsätt ta för dig av livet!

    KRAM Marie

    SvaraRadera
  58. Fina tankar och ord från dig!

    Här kommer tankar till dig från mig. Gunsan

    SvaraRadera