lördag 16 mars 2013

Alla trötta hästar


Vi tystas av bergskedjorna runt San Diego. Scenen är oss för mäktig. Sådana stunder återkommer. Gång på gång. De sprängfyllda – fabriksliknande – boskapshagarna i Calipatria. Stränderna av död fisk vid den mystiskt giftiga Salton Sea. De längs motorvägarna spartanska korsen med inskriptioner som KC, Milton och Mary. De kulissliknande kaktusarna när vi passerade gränsen till Arizona, lyssnande på Lyle Lovett. Långtradarna i horisonten bortom Joshua Tree, små som Mårtens leksaker. Hur husen, byarna, städerna växte fram ur dimman i bergen. När vi var bland molnen. När vi var en del av himlen.
   När jag och Kalle satte oss tillrätta med en varsin drink vid poolen på Ace Hotel i Palm Springs, då de började spela The Funeral. Märkena efter knivhuggen på motellrummets dörr i Phoenix. Hur hela resan blev en kontrast mellan natur och årstider, klass och syn. Det extrema antalet trailerparks. När USA på så många sätt visade sig vara längre från Sverige än vad jag kanske hade trott.

Vi ramlade ner för bergen. Rusade över vidder, genom kanjoner och uttorkade flodfåror. Skyltarna mot Sedona varnade för hjort och i skogen ville vi tro att någon puma betraktade vår färd. Bergsstaden etablerades 1902. Jag undrade varför de bosatte sig där. Den omgärdande naturen är gigantisk. Vad kunde finnas i bergen, blickande ner mot dem? Ugglorna är ju inte alltid vad de verkar vara.
   Vi fortsatte genom bergspassen. I en krök såg jag ett hus där jag skulle kunna bo. För evigt. Dagar av enbart skrivande. När jag fastnade i en mening skulle jag bara behöva gå ut till ån, sitta stilla en stund, eller gå till något träd och få kraft, eller bara gå till den lilla butiken längre bort längs vägen för att säga hej till någon, för att köpa något att dricka. För att andas. Och när jag därefter skulle komma tillbaka in i huset skulle orden falla på plats, och en kvinnas kärlek skulle värma mig, mitt liv, min tillvaro. Nu blir det inte så.
   Serpentinvägarna slingrade vidare. Förbi indiankitschbutikerna som gick och fortfarande går arton på dussinet.
   Naturen påminde en aning om Dalarna, men det är också en slö beskrivning. Tallarna var spretigare. Grenverken började lägre. Stammarna var blekare. Bergen som trolldeg, formade av barnhänders gränslöshet.

Timmarna passerade och vi varvade allsången i den vita jeepen med ordlösa stunder. Vi åkte in i Grand Canyon med vad som då kändes som Stones bästa på stereon. Ingen av oss hade nog tidigare känt oss högre. Utanför vår projektil rörde sig korparna i flock.

Horisonten var rakare än linjal. Bergen sa: vi tar oss hit, men inte längre. Stundtals dundrade helikoptrars rotorblad och japaners smattrande kameror, men där fanns också öronbedövande tystnad. Jag insåg min minimala storlek vid vidundret. Avstånden och höjderna var direkt omöjliga att ens anta. Colorado River var en strimma långt där nere och dalarna växte sig mörka mot indianreservaten på norra sidan av kanjonen. Jag såg Kalle och Fäldner gå en bit framför mig. Hörde delar av deras samtal. Hörde skratten. Tänkte: i dag är en vacker dag att leva.
   Jag stannade för att se klippornas färger förstärkas. Förändras. Nyanserna skiftade mellan gult, guld och blodrött. Falurött. Jag såg även lila på vissa platser. Solen sjönk. Skuggorna växte. Skiftet. Rost. Brons. Svart. Du kan leva ett helt liv där nere, utan att någonsin bli upptäckt. Jag förväntade mig att bli tagen. Jag blev så mycket mer. Det finns något väldigt primitivt i kanjonens botten.
   Mina vänner hade försvunnit längre fram på vägen. Jag försökte hålla deras tempo. Misslyckades. Orkade inte. Men jag visste att de fanns där. Att de väntade. Att de kommer att finnas kvar. Där framme, förbi kröken.

Vår resa fortsatte. Tankarna slumrade när motorvägen blev mörkare. Vi är de laglösa som flytt upp i bergen på bleka hästar. Vi hör spårhundar skälla i dalen. Ser facklor på stigarna. Hör upprörda röster. Vapnens skrammel. Men vi ligger steget före. Här kan vi vänta ut vår fiende. Kanske rentav vinna. Våra spår kan skymtas. Brutna grenar ses. Slocknade eldstäder, men vi hittas aldrig.

Upp, upp. Vidare. Trötta vägen, full av liv, bär oss framåt.
   Bär oss hem.




83 kommentarer:

  1. Wow, jag var där, jag följde varje steg på er resa, det var mäktigt, det var filmiskt, det var magi. Den resan borde alla göra. Med dina sinnen, så vidöppna. Du är en skribent av Guds nåde.

    SvaraRadera
  2. Kan bara hålla med.

    SvaraRadera
  3. Ännu ett så bra skrivet inlägg, kändes nästan som att var med när man läste din text.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Du skriver så man tappar andan. Hur bär du dig åt? Du är helt klart bäst. Aldrig läst någon som skiver så bra, som du.
    Glad för din skull att du fick uppleva detta.
    Och bilderna... fantastiska!

    SvaraRadera
  5. härlig resa! tack för att du nedtecknat den:)... fina bilder!

    SvaraRadera
  6. Tack Kristian! För att du delar med oss. Vi är många som följer dig. Du gör skillnad.

    SvaraRadera
  7. Så levande, kändes som jag var med. Helt fantastiskt!! Du är en sådan begåvning, finns nog ingen fler i hela vårt land. Sååååå glad att du gjorde denna resa som du drömt om och så fantastiskt du beskriver den.

    Fantastiska bilder också!!

    Styrkekramar från en 60-årig "tant", take care och njuuuut av varje dag och jag hoppas du kan infria fler av dina drömmar. /Yvonne

    SvaraRadera
  8. ...och fantastiska bilder tar du också!

    /MO

    SvaraRadera
  9. Jag,en hemmatant,får resa med dig..Se med dina ögon. Det är så mäktigt! Det känns som alla Dina sinnen står vidöppna som utslagna blomkalkar. Törstiga efter varje daggdroppe av liv..Och Du delar med Dig till oss..Tack för att Du orkar göra det..också!
    Med kärlek och värme från Gammeltanten

    SvaraRadera
  10. Ord och musik. Ord som musik.
    Läste texten högt för mig själv.Om och om igen..
    /r

    SvaraRadera
  11. To know you is hard!!Men du ger mig insikt.Älskade Kristian
    du kommer alltid finnas i mig!!

    SvaraRadera
  12. Kristian, du är verkligen värd den här resan!

    SvaraRadera
  13. Jag läser en blogg

    med tårar och rädsla läser jag orden.


    De där orden som beskriver livets slut, samtidigt som tårarna rinner av hopplöshet får jag en annan inblick i livets alla små vardagligheter som jag annars bara tar för givet. Jag njuter av stunden mer.

    Ord som målande och vackert beskriver hur hoppet tar slut, smärtsamt vackert ett bittert sätt att läsa de fina formuleringarna.

    Funderingar som väcks, frågor som outtalade snurrar runt i mitt huvud utan att jag kan hitta svar.

    Ord som med de finaste nyanser tar fram livet som ställs mot sin raka motsats, livet och döden.

    Döden som sakta men säkert framställs som det enda som ger lindring, lugn och ro.

    Det är det jag följer och jag känner mig som en mycket liten människa, levande med totalt maktlös.

    Hur jag som medmänniska så gärna vill sprida hopp, glädje och kärlek.

    Jag önskar att jag kan döda döden, ta bort det onda.

    Fylla orden i bloggen med hopp och glädje, kärleken är redan inbakad i varenda tangenttryckning.

    Orden från någon som är älskad och som älskar tillbaka.
    Orden som beskriver kärleken till livet.

    Jag tar med mig budskapet, blinkar bort tårarna, tittar upp och ser solen glittra i den kalla snön, så ljust att jag inte tror att det kan bli så vitt.

    Jag tar med mig ljuset och kärleken.

    Lyssnar på barnen som glada och förväntansfulla planerar sin första flygtur, till varmare land.

    Sakta känner jag hur sorgen lägger sig, sorgen över nån som bjuder mig att smaka på det bästa av livet,att ta vara på ljuset, glädjas åt skratten, åt kärleken som jag har runt mig och som jag vill sprida, men jag känner ett sting av sorg, över orättvisan...

    jag kan planera framåt, men jag lever mer här och nu.

    MEn en sak är säkert!
    Jag hatar cancer.
    Viktoria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Viktoria!vad fint skrivet.

      Radera
    2. Underbart inlägg Viktoria ! Du beskriver exakt det jag känner men inte lyckas sätta på pränt. Tack !

      Ulrika från Östersund

      Radera
    3. Jag får tårar när jag läser ditt inlägg Viktoria <3

      Radera
  14. Varma kramar till dig Kristian/M.G

    SvaraRadera
  15. Lyle Lovett, vilket bra ressällskap.

    SvaraRadera
  16. Du skriver finast i hela världen. Du tar vara på varenda sekund av liv, jag önskar alla kunde göra det. Och jag önskar du kunde göra det för evigt. Skriv snart igen, jag är här minst fem gånger varje dag. Ta hand om dig kämpe.

    SvaraRadera
  17. ♥♥♥
    En farmor

    SvaraRadera
  18. Lyle Lovett-LA county

    SvaraRadera
  19. Allting du skriver blir till ett veritabelt, kännbart äventyr - trots att man själv inte var med.
    Det är talang.

    SvaraRadera
  20. Lyle Lovett--Step inside this house--Simple song-
    Natural Forcees on spectacle.

    SvaraRadera
  21. angels with silver wings,shouldn`t now suffering.I wish i could take the pain from you.Cours i`m already suffering

    SvaraRadera
  22. den sista bilden är fantastisk!

    SvaraRadera
  23. twin peaks, finns det något du inte kan?

    SvaraRadera
  24. Fantastiska människa <3

    SvaraRadera
  25. Detta var något av det vackraste jag läst. Jag är så glad att du passerade genom mitt liv, och att jag får ta del av dessa vackra tankar och berättelser som på nytt skapar liv i andra. Hoppas resan även efter San Francisco var ett äventyr och att Sverige tar emot er med vårsol. Kram Frida, Mariornas kompis från baren i SF..

    SvaraRadera
  26. Otroligt bra text. Man häpnar.
    Och vilka bilder!

    Kram/Roxanna

    SvaraRadera
  27. Idag är en fin dag att leva, genom persiennens anas även idag glimtar av en klarblå himmel. Dagen är fri att fångas och jag fastnar i tanken kring hur jag på bästa sätt ska fånga den är påväg in i borden och måsten men stannar upp blickar mot det blåa vackra som lockar bilder om frihet och möjligheter. Naturens krafter är obegripliga, att insupa vackra vyer är en av mina bästa droger, fantastisk fysisk närhet den andra. Dessa två komponenter skänker mig de bästa av lugn. Denna texten får mig att än starkare vilja uppleva dessa vyer och det bästa är att du målar lite lagom, sådär för fantasin lockande och med stort utrymme att för mig i ett framtida möte uppleva det utifrån mig.

    SvaraRadera
  28. Fantastisk beskrivning och vackra foton. Kärlek till dig! Ester

    SvaraRadera
  29. Jätte fint skrivet =) Fina bilder. Ha en bra Söndag.

    SvaraRadera
  30. Jag kan bara hålla med alla andra att du skriver så fantastiskt. Vilken fantastiskt resa.

    Jag ville också besöka Grand Canyon men det blev "bara" Runyon Canyon istället, med mycket fin utsikt över Los Angeles.

    Det gör mig så ont när du skriver " och när jag därefter skulle komma tillbaka in i huset skulle orden falla på plats, och en kvinnas kärlek skulle värma mig, mitt liv, min tillvaro. Nu blir det inte så".
    Tappa inte hoppet min vän.
    En dag kanske det blir så. Jag hoppas att det skall bli så. Mirakel kan ske. Kram. N.B

    SvaraRadera
  31. En av de mest finaste reseskildringar jag läst. Vill bara kunna få fortsätta läsa liknande texter. Följa med på vägen och uppleva. Med spänning väntar jag på nästa och nästa...
    Vilken otrolig begåvning du äger, har du förstått det? Du äger!!!
    Idag, en dag alldeles för fin, för att inte leva.
    Kram!


    SvaraRadera
  32. Återigen har du lyckats få mig mållös, Kristian.

    I det här inlägget är du Gud. Nej, inte Gud.
    Det vore en alldeles för tung börda att lägga på
    dina axlar, men du skriver som en Gud. I varje fall
    som jag tror att en Gud eller en ängel skulle skriva.

    Det är den här typen av skrivsätt som får mig att
    älska ordet. Min absoluta favoritförfattare är
    Per Anders Fogelström. Stockholmsböckerna
    (Mina drömmars stad osv) är skrivna till stor del
    på det här sättet men vet du Kristian, ta mig sjutton
    så gör du det faktiskt ännu bättre än han gjorde.

    Ditt inlägg ovan kommer jag att läsa många, många
    gånger, precis som jag läst Fogelströms böcker ett
    oräkneligt antal gånger.

    Som sagt: Jag är mållös för ditt skrivande blir bara bättre och bättre (om det nu är möjligt. Du sätter ihop orden på ett sätt som ytterst få författare kan och jag älskar det.

    Varma hälsningar med kärleksfullhet från Nina.

    SvaraRadera
  33. Vilken resa!!!!!
    Var får du din kraft ifrån???
    Goda tankar till dig från mig/Gunsan

    SvaraRadera
  34. Briljant skrivet!!!
    Kram

    SvaraRadera
  35. Vad glad jag blir av att du fått uppleva denna fina resa och din förmåga att berätta hur det var, det var nog ett av dina bästa inlägg hittills. /alice

    SvaraRadera
  36. Hela livet är en sorts resa och du beskriver det så fantastiskt.

    SvaraRadera
  37. Blir så sorgsen när jag läser "nu blir det inte så"
    Kram på dig. Pia

    SvaraRadera
  38. Som att vara där <3

    SvaraRadera
  39. Finaste Kristan! Tack för en fin berättelse och fina bilder som visar och beskriver vilken fantastisk skapelse både jorden och människan är. Du är en av dom fina och goda människorna. Jag hoppas det blir så att en kvinnas kärlek ska värma dig, ditt liv och din tillvaro. Hon kanske finns där och väntar på dig längre fram. Precis som dina vänner gjorde på dig när du var trött. All kärlek, kraft och styrka till dig och dina nära och kära./ Kram Marianne

    SvaraRadera
  40. Wow. Tack för resan till The West Coast. Jag kastade mig utför dina beskrivningar, utför dina vidder. Du är en makalös reseskildrare. En makalös berättare. Tänker på dig varje dag. Kram Frida

    SvaraRadera
  41. Tack för att jag får följa med på din resa! Du har ett så underbart och målande bildspråk att det känns som att jag själv var där! På grund av flygrädsla trodde jag att jag aldrig skulle få se Grand Canyon, men det fick jag visst! Tack för det! Jag läser varje ord du skriver. All styrka och värme till dig Kristian!!

    SvaraRadera
  42. En varm kram till dig, du enastående unge man.
    /Emma

    SvaraRadera
  43. Jag vandrade i Grand Canyon i flera veckor 1980, med ryggsäck, vandrade sicksakvägen ner. Besökte den lilla puben längst där nere som jag inte ens minns namnet på. Vandrade vidare utmed dalgångar, grottor och vattenfall. Sov i tält eller under bar himmel, trangiakök, frid och fantastiska naturupplevelser.

    Din berättelse griper tag på ett otroligt sätt för helt plötsligt är jag där igen genom dina målande ord Kristian.

    Tack
    Eva

    Ditt sätt att skriva är som poesi, som en porlande vacker dikt som flyter fram.

    Tack

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eva, har du skrivit ner din reseskildring på fb eller egen block? Jag skulle gärna läsa den!
      Caroline i Uppsala

      Radera
  44. Har du läst något av Cormac McCarthy? Hans "Alla dessa vackra hästar" i gränstriologon är fantastisk och påminner om ditt språk. Jag tror du skulle älska den!

    SvaraRadera
  45. Aldrig är man så levande som när man vandrar sida vid sida med Döden.

    SvaraRadera
  46. Ett innerligt tack för att du tar oss med på din resa Kristian! Alla precis alla borde läsa dina ord, dina ord gör skillnad. "När vi var bland molnen. När vi var en del av himlen" Vackert...

    SvaraRadera
  47. En präst sa till mig: "Det finns inget som lär en människa så mycket om livet som närvaron av döden." /Kram M

    SvaraRadera
  48. Som alltid lika välskrivet. Kram från Småland, och kämpa på, vännen. Som inte har det vi har, i de levandes land.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tina, nu behöver du tänka om. Vad har du som han inte har? Faktiskt inget mer än en något högre grad av ovisshet.

      Radera
  49. Kristian du unga man, lev livet så mycket du orkar. Riktiga kompisar är guld värda och du är en av dom!!!
    Kramar från en mormor i småland

    SvaraRadera
  50. Jag älskar dina skildringar!Du beskriver livets alla nyanser.Nyanser som bildar en smärtsamt vacker tavla.Kram

    SvaraRadera
  51. Jag föreställer mig hur du, Kalle och Fäldner låg där uppe i Kvarnsvedsskogarna och gömde er för fienden som smågrabbar. Nu är ni ute i stora världen och möter den osynlige fienden tillsammans. Stort!

    Hästarna kan berätta hur vi har det. Om man lyssnar noga visar de också vägen. De kan rentav vara våra alteregon.
    //Helena på Åsen

    SvaraRadera
  52. I sann vänskap finns inga gränser. Så oerhört fint att din längtan kunde ske här och nu. Ta hand om dig alltid underbara du.

    SvaraRadera
  53. Så bra att du kunde komma iväg på denna resa, du som tycker om att resa! / JJ

    SvaraRadera
  54. Vilken spännade resa. Jag är glad för din skull att du kom iväg på den. Tack för att du delar den med oss. <3

    SvaraRadera
  55. Du vet att du skriver så bra, men det tål att upprepas. Helt plötsligt kom jag att jämföra dig med Jack Keroac, en författare som också skriver så man tror att man är med om alla äventyren. Ytterligare en division i ditt skrivande. Jag njuter av berättelserna du levererar.
    Gläds åt att få "se" USA med dina ögon, Glad över att du kom iväg.
    Kärlek till dig, Kerstin.

    SvaraRadera
  56. kärlek till dig!

    SvaraRadera
  57. Tack för ännu en fin och uppriktig text.

    Kram, Daniel från Hagalund

    SvaraRadera
  58. Du berättar din livs historia med vacker poesi.Smärtan som du har gjort till vacker konst och styrkan i dina ord som heroin.Fortsätt!Vill ha mer av dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med. Kristians texter är verkligen beroendeframkallande!

      Försiktig kram till dig Kristian/Roxanna

      Radera
  59. Härlig läsning! Hoppas jag själv tar mig tid att göra den här resan nån gång.
    K

    SvaraRadera
  60. we are here
    to laugh at the odds
    and live our lives
    so well that
    death
    will tremble
    to take us

    (bukowski)

    du är den hårdaste jävel jag vet. allt gott till dig.

    /Anna

    SvaraRadera
  61. Kramar till dig Kristian♥♡♥
    Åhh så man längtar att själv göra en sådan resa! Du skriver så man "naglas fast "vid dina ord å oron kommer om man missar något å så läser man om texten ett par ggr för att man inte ska ha missat något. Du skriver som "ett rinnande vatten"! Jag längtar efter fler av dina reseskildringar!
    Caroline i Uppsala

    SvaraRadera
  62. Vilken resa, Kristian!

    Jag fascineras av din gåva..som jag skrivit så många gånger förr. Du är en otrolig författare!
    Du låter mig stundom sitta bredvid dig och betrakta dina vyer genom dina ord, så målande, så välformulerade..
    Din begåvning får mig att tappa andan! Tack!

    Jag kommer själv inte iväg på några resor,och därför dricker jag, liksom en törstande kvinna, dina vackra skildringar av miljöer och vyer jag aldrig sett...och just inatt behövde jag dina ord lite mer än vanligt..så
    jag läste igenom några av dina äldre inlägg för att de ger mig tröst...de om att man kan känna en närvaro ändå.

    För just inatt har jag ändå gjort en resa...i tiden...
    Jag har befunnit mig i min mors sista kväll i livet.

    Det är 14 år sedan precis inatt, och ändå minns jag det så glasklart! Vissa dagar blir det bara så nära...trots att man kanske inte borde sörja efter så lång tid?

    Jag minns så väl mina sista ord...mitt löfte om att hon lugnt kunde gå och lägga sig och sova, hon behövde inte oroa sig..

    Vi ses imorgon, jag lovar.. Vi ses imorgon mamma,
    så sa jag...
    och jag väntar ännu på imorgon....
    /mia mitt i natten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beklagar din sorg Mia. Jag tror inte att man slutar sörja sina barn, make/maka, föräldrar eller syskon, de som är allra närmast oavsett hur lång tid det har gått. Kram. N.B

      Radera
    2. Tack! /mia

      Radera
  63. Sofie Jojja J20 mars 2013 08:38

    Så vackert. Så filmiskt. Så fantastiskt skrivet! Jag vill se filmen, den med dig som regissör, filmare, manusförfattare, skådespelare - allt! Tack för att jag fick följa med på resan, egentligen borde jag väl hänvisa till Kerstins kommentar högst upp - för så verkligt kändes det nämligen. Otroligt vackra bilder också! Du är sannerligen begåvad..

    SvaraRadera
  64. Jag har också stått vid kanten av Grand Canyon en gång. Skulle gärna uppleva det igen, för det var nog det i särklass mest extrema, största och mesta jag sett. Du beskriver känslan på pricken, fastän det egentligen inte finns ord för denna enorma klyfta, mitt på den i övrigt ganska släta marken.

    SvaraRadera
  65. Så otroligt bra du skriver. Vackert. När jag läser dina texter vill jag leva livet på riktigt och fullt ut.

    SvaraRadera