onsdag 13 mars 2013

Det stod ett rum där och väntade på mig


Tre dagar efter mötet på Södersjukhuset, tre dagar efter att jag såg min pappa försvinna ner med rulltrappan, satt jag på ett plan över Atlanten med Kalle och Fäldner. De släppte allt de hade för sina händer för att göra den här resan. En uppoffring. Ett avbrott i en planerad tillvaro. Jag kommer alltid att älska dem för det. Alltid vara tacksam. Den här resan är vår version av vad som kan vara en utdragen sista natt med gänget.

Klockan var 07 på måndagsmorgonen hemma i Sverige när jag och mitt sällskap slog oss ner i baren på El Carmen i Beverly Hills för ett par frozen margeritas. Vi böjde oss över våra drinkar i den mörka lokalen, där väggarna pyntades av handmålade mexikanska fribrottarporträtt. Högtalarna släppte ut Bowie på scenen. Jag har aldrig hört Quicksand spelas ute tidigare. Knappt trott att någon i närheten av min generation ens lagt märke till den. Knowledge comes with deaths release. Det skulle bara visa sig vara det första märkliga låtvalet under vår odyssé genom synd, skratt och svettig sorg. Som om en osynlig DJ ständigt rörde sig vid vår sida.
   Drinkarna sinade i rysligt tempo. Vi pratade om separationer. Om de stunder då livet raseras för att långsamt, långsamt byggas upp igen av resterna. Och vi pratade om sexuella äventyr och kroppslig klimax samtidigt som ett homosexuellt par storögt kollade in oss. Deras missberäkning. Dessutom hade jag inget mer att ge den kvällen. Varken till den ena eller andra. Jetlag. Mörk hjärnbark.
  
Hittar du hem? frågade en av mina vänner.
   Klart jag gör. Jag är ju en svala, svarade jag och gjorde mig i ordning för att gå genom det Los Angeles som jag under barndomen byggt upp en illusion om genom Crocodile Dundee, Menace II Society, All eyez on me, Rave on och tummade deckare i badkaret i Kvarnsveden. Kvarteren jag nu kom att passera var dock kolugna.

Bland tatuerade punkare, collegeungdomar och ett par lastbilschaufförsliknande karaktärer med rediga snorbromsar satte jag mig längs disken på Swingers med min kolsvarta hatt som en svensk midnight cowboy. Jag serverades pannkakor av en kvinna yngre än mig, klädd i trasiga nätstrumpbyxor. Jag kände mig hungrig. På mycket. Dinern på hörnet av hotellet Beverly Laurel erbjöd chokladmuffins stora som svenska bostadsrätter, iskall Pabst Blue Ribbon och en jukebox med Otis Redding, The Doors och MC5. Först ut var dock den värsta låten jag vet med Queens Of The Stone Age och därefter en av de bästa jag vet med Black Sabbath.
   En äldre man, till det yttre en blandning av en uteliggare och en sliten Graham Nash, kom in och personalen verkade glömma alla beställningar de kunde tänkas ha i huvudet. Kramar och leenden. Kärt återseende, tänkte jag och tittade på det mosaikkaklade hjärtat på väggen bortanför de skotskrutiga sittbåsen. Utanför for pick ups och larmande ambulanser.

Jag funderade på de första dagarna i Los Angeles. Sorterade intrycken. Tänkte på solnedgången när fiskmåsarna sökte sig allt närmare de sista strålarna. På neonljusen längre bort i staden som i det ögonblicket kom att betyda någonting annat: Sex och rus. Jag hade vänt mig om på stranden. Sett palmerna stå fortsatt stumma. Bergens konturer ovanför Beverly Hills och norrut längs kusten var kolsvart papper, sönderrivet av en jättes sargade knegarhänder. Jag tänkte på hur vi senare den kvällen, i ruset efter brakfyllan på Venice Ale House, gick ner till strandkanten för ett annorlunda nattbad. Det dröjde inte länge innan en gigantisk polisbil svängde upp vid oss, slog på strålkastarna. Det dröjde inte heller länge innan den spann vidare efter att de fått syn på våra likbleka arslen.

Tidigare på dagen hade vi knatat längs strandpromenaden i Venice Beach. Förbi spådamerna, knarkarna och träningsnarkomanerna. Förbi hundarna och de sagolika kvinnorna. Förbi de gräsrökande performanceartisterna, basketmatcherna som spelades på blodigaste allvar, förbi skejtarna och de plastikopererade gamlingarna. Förbi kåkfararna vid utslussningshemmet, förbi fakirerna och jonglörerna, gatumusikanterna, de hemlösa och de lönnfeta miljonärerna. Mitt i denna blandning var jag. Trots allt. Till slut. Det stod ett rum här och väntade på mig, som den vackra titeln på boken. Ett rum här, väntande på mig.
   Underbara liv.

Nästföljande morgon gick vi ännu en gång ner till Swingers för en amerikansk frukost så bastant att Anna Skipper skulle vilja göra tranan mot kocken. Vi satte oss tillrätta i ett av båsen vars klädsel laminerats med blank plast. Återigen något oväntat från jukeboxen. Vände mig om. Ingen där.
   It’s alright, ma, I’m only bleeding.

Under de här dagarna tänkte jag mycket på ett citat som jag ramlade över i ett magasin som legat hemma i lägenheten och glott på mig. Magasinet fick följa med på resan. Temanummer om wisdom and damn good advice. Citatet kommer från en skådespelare som jag tycker mycket om. En skådespelare som påverkade mig när han spelade den dödsdömde mannen. Som inspirerar mig med sitt engagemang över Haiti, även om det vore ett spel för gallerierna.
  
’Who the fuck am I and what am I supposed to be doing here and what do I get out of it?’ In other words, ’Do I feel alive?’

   Sean Penn, mitt svar är ja.
   Döden gör mig väldigt levande.
   Det är fortfarande det som gör mest ont av allt.

113 kommentarer:

  1. Älskar din konst ♥

    SvaraRadera
  2. Underbara Kristian! Jag önskar jag att jag hade ditt mod och din styrka nu när min tumör äter upp mig inifrån och rädslan håller mig i ett benhårt grepp. Dina ord ger hopp. Tack! /galago

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att dela med sig av vad man går igenom, som både du och Kristian gör, är i sig ett uttryck för inneboende mod och styrka och ger även bonuseffekter i form av nytt mod och ny kraft. /Anna-Karin

      Radera
    2. Hopp och kärlek till dig,Kram!

      Radera
  3. Tappar andan! Så brutalt, smärtsamt och vackert. Kristian, du skriver så jävla bra, helt enkelt! <3

    SvaraRadera
  4. Vilken otrolig berättelse, det känns som om jag är med! Jag känner plastklädseln, dofterna, ljuden. Lika härligt det var att få följa med dig en stund, lika sorgsen blir jag av dina sista meningar. Jag minns hur fasan högg klorna i mig i den Sean Penn-filmen.

    Kära Kristian.

    /MO

    SvaraRadera
  5. ♥♥♥/Tina

    SvaraRadera
  6. Kristian tack för att du berättar så fantastiskt bra. Gripande.

    Kram / Lotta

    SvaraRadera
  7. Kalle och Fäldner; underbart gjort! Kärlek till er!

    Och i övrigt kommer jag att anamma uttrycket: "för en amerikansk frukost så bastant att Anna Skipper skulle vilja göra tranan mot kocken". Underbart uttryckt. :-)

    Tack Kristian för att du låter mig vara med på din resa. Den betyder mer och har gett mig mer än du någonsin kan ana.

    Kram! Anna-Karin

    SvaraRadera
  8. Breathtaking! Aah! Jag älskar din hyllning till livet! Hugs!

    SvaraRadera
  9. Kristian

    Första gången jag kommenterar - har däremot rekomenderat många andra att läsa det du skriver & har läst sedan några månader tillbaka.

    Du är fantastisk, modig och så bra på att skriva!!!!
    Tack för att du delar detta med oss Kristian.

    Skickar kärlek och omtanke och önskar att din resa till evigheten får dröja länge än.
    / Viktoria

    SvaraRadera
  10. Kristian..

    Tack, dina ord vet verkligen var dom träffar!
    Finns ingen annan som likt dig har sådan förmåga att vika hädan skygglappar, sätta fingret precis på och verkligen lyckas beröra så djupt inne i båd hjärta och själ på exakt samma gång.

    Det är så himla orättvist det här att du inte ska få bli russinskrynklig och en haltande gammal surgubbe som behöver få höftkulan bytt...

    Tyvärr så, så ville livet lite annorlunda med just dig.

    Tacksam över att du så generöst bjuder in oss så nära och intimt i både ditt liv och i dina tankar.

    Just DU får mig att bli ödmjukare på ett sätt och tuffare på ett annat.

    Det, ska du ha STORT TACK för

    Fortsätt att leva så länge du kan, du gör det så himla bra!










    SvaraRadera
  11. Är lycklig att det finns en förläggare som förstår sig på det du skriver och faktiskt väljer att göra en bok av det du går igenom. Du har inte bara tillfört världen din resa - du har berört så många människor!

    De flesta går genom ett helt liv utan att beröra speciellt många. Du har lyckats att på kort tid beröra väldigt många, vilket är mäktigt. Ditt öde är tragiskt - men du tar hand om det på vackert sätt och jag beundrar dig för det!

    //Stefan

    SvaraRadera
  12. Dina sinnen verkar totalskärpta vilket jag tror medför någon sorts paradoxal lycka, det verkar så i alla fall. De flesta går genom livet utan att känna. Vad är poängen med att leva länge då?

    SvaraRadera
  13. Åååh, ååååh. Sean Penn och du, samma sort liksom. Kärlek!

    SvaraRadera
  14. Citat:
    "Tre dagar efter mötet på Södersjukhuset, tre
    dagar efter att jag såg min pappa försvinna ner med rulltrappan, satt jag på ett plan över Atlanten med
    Kalle och Fäldner. De släppte allt de hade för sina händer för att göra den här resan. En uppoffring.
    Ett avbrott i en planerad tillvaro. Jag kommer alltid
    att älska dem för det. Alltid vara tacksam."

    Kristian, vet du vad jag tror?
    Jo, att dina fantastiska vänner som följde med dig
    på din resa kände det inte alls som en uppoffring
    utan de gjorde dig sällskap därför att de älskar dig tillbaka lika mycket som du älskar dem.
    Jag tror även att de är lika tacksamma gentemot dig,
    som du är mot dem, att ni upplevde detta äventyr tillsammans.

    Ni är nog inte bara äkta vänner utan verkar också
    ha ett slags genuint broderskapsband mellan er.

    Och vi läsare fick också följa med på din resa till
    LA genom ditt blogginlägg som förstås är lika
    fantastisk nedtecknat som alla de andra. Väldigt
    målande beskrivet.

    Tack, finaste Kristian, säger Nina med varma kramar.

    SvaraRadera
  15. Låter som en underbar resa. Härligt att det fanns möjlighet och tid till det och att dina vänner förstod att prioritera. Vackert.

    SvaraRadera
  16. Underbara du! Kram

    SvaraRadera
  17. Skulle inte tro att en enda vän värd namnet hade gjort på annat sätt! Bara att gratulera er alla tre till en vänskap värd att minnas! Man ångrar bara det man inte gjort, eller? Denna resa kommer att glädja dem i all evighet sen....<3

    SvaraRadera
  18. Jag vill bara att du ska veta en sak!
    Du har förminskat min dödsångest,
    det är en stor (STOR) bedrift.
    Jag är så glad över att jag, när min tid börjar ta slut
    kommer att kunna läsa dina ord när det börjar skymma.. De ska trösta mig, lindra det onda och ge migkraft, var så säker!
    Förstår du att du har gjort min död lättare?
    Herregud så jävla stort det är, jag älskar dig!
    /C

    SvaraRadera
  19. bokstäver...som berör <3

    SvaraRadera
  20. Kristian, jag är så glad att du gjorde denna resa. Det är det bästa du kunde göra. Kanske gick du och min dotter förbi varandra i Beverly Hills. Hennes barndomsvän var där på besök hos henne samtidigt som dig (barndomsvännen åker hem idag)och min dotter har visat henne runt i LA varav Beverly Hills var ett av stoppen.
    Jag var själv där innan nyår.

    Tack för att du delar med dig, även om det är smärtsamt, och för allt du ger.

    Jag önskar dig all styrka, kärlek och mirakel. N.B



    SvaraRadera
  21. Tänka sig att en liten skitunge från Kvarnsve'n skulle göra döden så märkvärdig.

    Makalöst positivt känns det. För du har bytt förtvivlan mot hopp, unge man!

    Sätt näsan i vädret och var stolt över det du sannerligen inte har en jävla aning om att ha åstadkommit!

    SvaraRadera
  22. Å jag kan bara tänka på de tre musketörerna när jag läser om er resa, en för alla , alla för en. Minns när ni gick i tidernas mest populära musikklass på Klacken, underbart att det ledde till denna vänskap och denna resa. Lev livet! Det är du bäst på!

    SvaraRadera
  23. Livshungrig som få!

    Du är ingen superhjälte eller helgongestalt, du är människa som verkligen förstått vad livet går ut på.
    /r

    SvaraRadera
  24. Vilken livsglädje som åter glöder i dina ord. Det gör mig så glad för din skull och för min som får vara med. Kram Petra

    SvaraRadera
  25. Tänk om vi alla hade förstånd att leva våra liv...inte bara låta det glida förbi.
    Leva det så fullt ut som du gör Kristian,och låter oss följa med...Jag känner och ser..Du målar med Dina ord och Ditt hjärta.
    Tack!

    SvaraRadera
  26. Fullkomligt älskar dina berättelser du är sanslöst duktig på att sätta ord på livet!
    Sedan är det en bonus att kunna skratta när livet har stakat ut en hård väg att gå på.
    Goa dig med ditt likbleka arsle, fasen va gott att ha sådana vänner. Det är inte uppoffring när det är av kärlek. Jag vet själv hur ont det gör att veta att ens bästa vän har liemannen bakom sig.
    Tack för att vi får vara med på din resa!
    Varmaste kärleksfulla kramar!

    SvaraRadera
  27. Så bra att du släpper in dina vänner i ditt liv och din sjukdom. Det är värre att stå utanför och känna sig maktlös... att inte veta hur man ska göra och vad man ska säga. Du är fantastisk, hoppas att ni gör fler saker. Kram Lotta

    SvaraRadera
  28. Wow! Tack för den virtuella resan till LA :)
    Du rockar, och dina fina vänner också!
    Anna

    SvaraRadera
  29. Tack för dina ord och din förmåga att måla med dem.
    Du får mig att tänka till, många gånger om.
    De två sista meningarna berör extra.
    Kram till dig

    SvaraRadera
  30. Du fyller mitt hjärta!
    <3

    SvaraRadera
  31. Jag säger som C - älskar din konst. Hatten av.
    En osynlig DJ - snyggt! Och ja det kan du nog ge dig fan på. Tror du har halva ditt gäng minst på den osynliga sidan. Och det kommer bli kära återseenden när det är dags för det.

    SvaraRadera
  32. Har precis kommit hem från en konferens i Stockholm. En föreläsning handlade om den palliativa vården, och de beskrev det så bra. Vi ska jobba för att patienternas sista tid ska vara så bra så möjligt att leva, alltså inte koncentrera oss på döden utan livet för det är ju livet det hela handlar om, fast med andra utmaningar. Det är något jag kommer ta med mig som sjuksköterska.

    Jag lär mig mycket av din blogg och förundras hur väl du ta tillvara på livet!
    Kram till dig!

    SvaraRadera
  33. I kväll var jag på ett releaseparty. En bekant gav ut två böcker. Det tog henne sju år att färdigställa böckerna. Hennes dröm gick i uppfyllelse.

    Jag tänkte på dig Kristian. Jag hoppas att du får vara med på utgivningen av din bok och att alla vi som följer dig får våra böcker signerade av dig. Jag önskar dig, var du än är, en god natts sömn med många vackra drömmar som blir förverkligade. N.B

    SvaraRadera
  34. Älskar det du skriver. Vill också resa och ta vara på det livet ger. <3

    SvaraRadera
  35. Episkt. Jag ser dig.

    SvaraRadera
  36. Så målande så vackert så smärtsamt! Love L

    SvaraRadera
  37. Tack för dina ord Kristian. Önskar dig ett långt liv, trots allt. Minst!

    SvaraRadera
  38. Du skriver alltid med ett fantastiskt uttryck, insiktsfullt och ärligt. Men i det här inlägget nås jag av en massa liv, av frisk luft och något befriande. Jag hoppas det är så du har det där på andra sidan Atlanten. Grymt gjort och härligt med vänner som är sådana vänner vi alla hoppas vi har. All respekt och helt ödmjuk.

    SvaraRadera
  39. Kristian. Du ger mig hopp om livet, hopp om att det finns människor (män, framför allt, om jag ska vara erkänt fördomsfull) som är lite sådär ovanligt bra. Minst sagt. Så lycklig över att du åkt över dit. Så glad att jag hittade din blogg & din vanvettiga talang vad gäller uttryck & ord. Önskar bara från djupet av mitt hjärta att det hade varit i ett annat sammanhang.

    Stor kram! / Matilda

    SvaraRadera
  40. Det tar lång tid för mig att ta in ditt inlägg. Först lägger jag det åt sidan när jag ser att du uppdaterat, för att vänta till "ett bättre tillfälle". Sen kollar jag lite snabbt ner till slutet, innan jag slutligen tar tag i orden och låter mig vältas omkull.

    Väl där, låter jag mig hänföras, beröras, störas och förföras av din förmåga och kraft att rikta orden djupare än bara på det medvetna planet. Dina ord stannar kvar och är på så vis motsatsen till flyktiga.

    Jag har fastnat här. Inte på ett negativt sätt, utan som om en del av mig fortsätter att växa, utvecklas och blomma tack vare dina texter.
    Vad gör då resten av mig? Jo, fortsätter sitt liv. Inte som vanligt, utan mer.
    Det är nog så jag enklast kan beskriva hur det känns.
    Jag lever mer nu och du lär nog ta på dig den.

    Är tacksam. Vemodigt tacksam, hur man nu kan vara det? Men det är jag.
    Vemodigt tacksam över dig.

    Tack. Kram /Thorun

    SvaraRadera
  41. Vill att du ska veta, om det är viktigt för dig, att Sean aldrig, aldrig, spelar för några gallerier. Han är en av de mest brutalt ärliga, nyfikna och levande människor jag känner.

    Jag hoppas att du har en fantastisk resa här och att du mår så bra du kan.

    SvaraRadera
  42. Jag kommer ihåg när du skrev ett inlägg om allt du aldrig kommer få uppleva, hur mina tårar rann och hur hjärtat knöt sig av sorg. Jag blir så innerligt glad över att iallafall en sak på listan trots allt blev uppfylld; du är i Kalifornien. Och jag hoppas du bara för att du kan och har möjlighet, faktiskt hoppar in i en taxi och skriker; Follow that car! Bara för att stryka ännu en sak ifrån helveteslistan, listan man trodde var sann och fastställd.

    All värme åt dig och dina vänner.

    Jenny

    SvaraRadera
  43. va fint att kunna resa... göra det å uppleva härligt för dig <3

    SvaraRadera
  44. Har förhandsbeställt din bok nu! Den ska få en speciell plats.

    SvaraRadera
  45. Jag har aldrig läst något bättre än vad du skriver... Jag tänker på dig varje gång jag bär in min sovande dotter! Du har fått många att leva mer i nuet, ingens liv är evigt! Men fan vad orättvist det kan vara...
    <3

    SvaraRadera
  46. Dina ord går rakt in i mitt hjärta-för alltid!

    Kärlek.
    Linda

    SvaraRadera
  47. Visst är det märkligt, döden gör oss så levande. Närvarande. Hudlösa

    Planerar just min egen trip, så mycket att se och så lite tid. Njuter redan och vet att jag kommer minnas alla ljud, dofter, känslor för alltid även om det inte blir så länge.

    Musiken spelar min sång vart jag än är

    All kärlek till dig/M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vackert skrivet och jag hoppa du får en underbar resa

      kram
      Anna

      Radera
  48. Så häftigt, vilken resa du gör! Du om någon lever ju verkligen. Det finns så många som går omkring ett helt liv och bara drömmer och längtar efter något annat. Du får så många människor att öppna sina ögon och sinnen. Jag har också förbeställt din bok, du ska veta att du gör skillnad fina Kristian! Kramar i massor till dig! <3 Camilla

    SvaraRadera
  49. Vilken fantastisk text!
    Kram

    SvaraRadera
  50. Dina ord fortsätter att trollbinda. Verkligheten stannar upp, bleknar, håller andan för att sedan bli vackrare än någonsin. Det lilla blir gigantiskt och det enkla blir fantastiskt. Vi blir aldrig de vi var tack vare dig. Tack vare dig Kristian..

    Värme till dig och tack tack tack
    /My som haft döden på farstun

    SvaraRadera
  51. Det här inlägget blev jag jävligt glad av att läsa!

    SvaraRadera
  52. Kristian,

    Tack för att du delar med dig. Hela tiden.

    Det är skrämmande, att det är döden som gör oss levande.
    Lika skrämmande är det - som en numera död vän sa till mig då han var sjuk - att sjukdomen märker jag knappt -det är medicinerna som får mig att få uselt.

    Hang in there ! Vi gillar dig, du betyder mycket !

    Kram! <3

    SvaraRadera
  53. Kristian
    Jag vill att du skall veta...
    att du är betydelsefull..
    nu, alltid...
    och för evigt!

    Kram / Lisa

    SvaraRadera
  54. Lektioner i konsten att leva.
    /r

    PS
    Ditt brev är mycket läsvärt.

    SvaraRadera
  55. Ovanstående kommentar gäller brevet från Thorun, Fagerstaflicka.
    Den hamnade fel, tyvärr.
    /r

    SvaraRadera
  56. "Veronika bestämmer sig för att dö" av Paulo Coelho.

    Hon hade ett val, men det har inte du. Ändå lever ni på samma sätt. Hudlöst. Fullt ut. 100% närvarande. 100% ärligt mot sig själv.
    Om människor av idag kunde sluta ha tankarna på det som varit och drömmarna i framtiden och verkligen samla sina sinnen där man är just nu, kanske hjärtat skulle öppnas för den fulländade upplevelsen av livet.
    Men människor vågar inte. Har inte tid. Springer vidare. Tills man träffar den osynliga vägg som en Livskris innebär. Det blir tvärstopp och förvånad ser man sig omkring på de människor som jäktar vidare som om inget hade hänt. Själv vill man bara skrika "Vad håller ni på med?! Stanna! Ser ni inte vad som har hänt??"
    Men inget har hänt. Inte i deras värld. Bara i min, där allt har stannat upp i en öronbedövande tystnad. Jag är ensam i tystnaden. Hudlös.
    Livet slås i bitar, det regnar pusselbitar runt en som sekunden innan utgjorde motivet som var ens Världsbild.
    Här har man två val; antingen borsta av sig, dra på skygglapparna och jäkta vidare som om inget hänt. Förnekelse.
    Eller så kan man välja att Acceptera, våga möta, fånga upp pusselbitarna i det krossade pusslet, studera dem och bygga ihop sin Världsbild igen. Man kan välja att studera bitarna, begrunda dem och välja om de ska vara med i Världsbilden i fortsättningen. Eller om man har modet att välja bort just den biten. Den är inte viktig längre. Den åkte med av bara farten tidigare, men nu har jag möjligheten att välja. Om jag vågar.
    I takt med att man gör medvetna val ökar känslan av värme och styrka inom en. Man blir mer genuin, man blir urstark men ändå skör på samma gång. Istället för att spegla sig i andras förväntningar bygger man sin egen självbild. Det är inget enkelt projekt, det kräver mod att stanna upp i en känsla, omfamna den, våga vänta ut känslan medan den rumlar färdigt inom en, istället för att snabbt ersätta den med något behagligare. För varje känslostorm blir man starkare och fruktan mindre. Det som inte dödar härdar, på ett bitter-ljuvt sätt. Att våga stanna i den processen, i stormens öga, och vara medveten om vad som händer inom en är en häftigt känsla. Att stå utanför sig själv och våga se vad som händer, VÅGA låta det hända, och i hjärtat känna hur man växer.

    Jag hoppas att du har den känslan, Kristian. Dina ord skalar bort skygglappar och får andra att våga känna, först genom dig, och sen inom sig själva. Jag hoppas du får samma styrka från bloggen som alla dina följare.

    <3<3<3

    SvaraRadera
  57. Det är konstigt Kristian hur man blir både jublande glad och så oerhört sorgsen på samma gång när man läser dina texter! Vilken lycka att du fick göra den här resan, och vilka underbara vänner du har! Jag längtar efter din bok som jag har förbeställt. Hoppas och tror att du är med oss och kan känna stolthet och glädje då den kommer ut.
    Varma styrkekramar
    mamma/mormor/farmor Marie

    SvaraRadera
  58. Vilken resa ni tre killar gjorde och så kommer din humor fram vid flera tillfällen, den som jag tycker så mycket om.
    Jag skrattar ofta högt när jag läser din blogg och hittar något dråpligt uttryck.
    Ha det så bra och snart kan du njuta av våren om bara den här förbaskade kylan kunde ta slut nån gång.
    alice

    SvaraRadera
  59. Vilka underbara vänner du har!
    Kramar i massor

    SvaraRadera
  60. Blir så glad varje gång du skriver då vet jag du med oss
    Tänker på dig!

    SvaraRadera
  61. Du har en säregen gåva att i ord ge själen talan,för det ofattbara.Den smärta som livet ger oss(svart hjärnbark) med alla frågor som inte kan besvaras,hur mycket pengar det än finns att hämta för mänskligheten skapar frustration.Du Kristian ger mig ro!!!som med dina texter skänker oss livet här och NU!utan frustration men med en ödmjuk insikt om livet just NU! TACK/maria

    SvaraRadera
  62. Carina i V-ås14 mars 2013 16:28

    Tack Kristian för äventyren vi får vara med på.

    Jag var liksom på plats i LA jag också, tack vare dina ord. Jag var lika mycket där som jag är med när du är på sjukhuset eller hemma. SÅ gör dina ord med mig. Det är en lycka mitt i det olyckliga.

    Fina, fina Kristian, fortsätt ta väl vara på dig och låt mig "följa med" när du hittar på något nytt som gör dig lycklig ♥

    SvaraRadera
  63. Du finns med oss och gör skillnad!Tack för dina kloka insikter som får oss alla att samlas för att hitta sanningen i meningen.Tack för orden du ger oss!

    SvaraRadera
  64. Önskar dig en jättehärlig resa med dina vänner! Och tack för att denna fantastiska reseblogg. Kramar!

    SvaraRadera
  65. Du gör helt rätt som pekar finger åt cancern och försöker leva o göra det du vill o kan.
    Om du visste vad jag beundrar dig och din poetiska gåva att formulera dig så att även de hårdaste ord känns som om de ligger på bomull.

    SvaraRadera
  66. Finaste Kristian! Du berättar så fint om resan tillsammans med dina vänner. Alla fina upplevelser ni gjort tillsammans blir fina minnen att bevara i era hjärtan. Jag är så glad för din skull. Tack för att du skriver och delar med dig av din resa. Det som du fortfarande känner gör mest ont av allt för dig, det delar jag med dig. / Många kramar Marianne

    SvaraRadera
  67. ♥♥♥
    En farmor

    SvaraRadera
  68. Smärtsamt vackert as always. Love L

    SvaraRadera
  69. Tack för dina fina texter i allt detta också väldigt sorgliga.
    Det blir både skratt och gråt när man läser dem.
    Men du hjälper oss alla att bli bättre människor och också mer snälla mot oss själva och andra.
    Kram till dig vi är många som finns med dig och ger all vår kärlek till dig.
    Du är aldrig ensam.

    SvaraRadera
  70. Kära Kristian...dina ord,målande och levande,från ditt innersta. De orden gör något med mig,kanske med andra också. De orden du ger oss här öppnar upp rum inom mig...som jag inte visste fanns.Eller så har dom varit stängda så länge,så jag minns dom inte.Där finns smärta,tårar,tonåryra och fniss.Där finns en bultande glädje över livet och tacksamhet. Det är Ditt verk Kristian. Det är så sorgligt att känna att din smärta och sorg kan ge mig detta...En innerligt varm kram från Gammeltanten.

    SvaraRadera
  71. tack för dina berättelser Kristian, så vackert och målande beskrivet. önskar dig all välgång och lycka, och hoppas du tacklar monstret länge och väl, längsta möjliga! Du har etsat dig fast hos många människor.

    För egen del var du del av mina tidiga tonår, du var ju med i bandet med stort b, som besökte vår lilla småländska håla inte bara en, utan två gånger, och gav spänning och atmosfär, och självklart stod man längst framme vid scenkanten. och hjärtat som slog ett par extra slag när ni tog en paus mitt i en låt och blickade ut över publiken, kändes ju som ni tittade på just mig :P haha. var ju främst kompisarna som var betuttade men som den fjortis man var smittade ju det där av sig, och därefter har alltid skinnjackor, popluggar och converse-pojkar haft en viss plats i hjärtat. min första och största kändisförälskelse stod ni för, man kunde ju inte riktigt bestämma sig för en av er, så körde rullande schema ena dagen var det kalle, andra david osv. haha. och första tonårsfyllan skedde såklart i ett kök lyssnandes på young and armed :) tack för minnet Kristian!

    SvaraRadera
  72. Angels with silver wings shouldn`t know suffering.If god has a master plan that only he understans.I hope its your eyes he`s seeing through.<3

    SvaraRadera
  73. Kristian!
    Att dela dina upplevelser med dig är helt fantastiskt,och du trollbinder mig med din beskrivning av platser och händelser... Jag satt för ett ögonblick i den mörka lokalen och kände den söta smaken av en drink, jag vandrade genom gatorna bredvid dig och jag log åt bilden som dök upp på min näthinna av amerikanska snutar som säkert garvade lite åt era likbleka rumpor mitt i natten...
    Fina vänner du har du...de gjorde nog ingen uppoffring för att hänga med utan såg framför sig glada upptåg, och en chans att bara vara ni igen...

    Livet är inte enkelt att leva..men jag tror fortfarande att det är som min mamma skrev i den där sista anteckningen...att man vill leva och uppleva så mycket mer...

    Min egen sons krossade hjärta börjar nog läkas igen och jag hoppas att han och tjejen ska hitta tillbaka till varann och att den planerade resan till paradisön blir av så han får se nåt mer än grå betong, hårt liv och utanförskap i förorten..

    En av mina bästa vänner har en son som är svårt sjuk just nu...jag försöker finnas där för dem och jag hoppas av hela mitt hjärta att han ska bli frisk.

    Jag hoppas att du ska få må så bra du kan så länge det går, att du inte ska ha ont, att du ska orka fortsätta att förgylla tiden du har.
    All kärlek till dig!/mia mitt i natten.

    SvaraRadera
  74. JAAA!!!! Ditt svar är ja!
    Jag beundrar dej för att du lever det liv du vill och kan och för att du lär oss andra leva! Hoppas du kan njuta av våren, att den ger dej nya krafter, ny energi och mest av allt hoppas jag på mirakel!
    Du vet redan att dina texter berör. Jag älskar dom och jag älskar dej! Jag också..

    SvaraRadera
  75. Jag har aldrig varit i LA, tack för att du beskriver staden på ett sätt som gör att jag känner pulsen och får se alla spännande människor genom dina ögon.

    SvaraRadera
  76. Tack för att vi fick följa med över atlanten!Du skriver så målande så det känns som om man har varit där.Vi önskar dig i allt det roliga men vi följer dig även i det svåra och hoppas att du inte har ont och att mirakel kan hända.Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken märklig kommentar. Kristian skriver väl vad han vill i sin blogg. Själv tycker jag att det är en ynnest att få läsa hans text, vad den än handlar om.

      Kram till dig älskade Kristian.

      Radera
    2. Men nu måste väl din kommentar "anonym" 19:14 hamnat under fel inlägg i alla fall. För vad finns det för fel i den...absolut ingenting, utan bara en ren och fin omtanke. Jag förstår inte......

      Radera
    3. Det gäller att läsa mellan raderna!

      Radera
    4. Tack för att jag fick följa med över atlanten!Du skriver så målande att det känns som att jag har varit där.Jag önskar dig i allt det roliga men jag följer dig även i det svåra och hoppas att du inte har ont och att mirakel kan hända.Kram

      Radera
  77. Jag saknar ord. Jag tänker på dig varje dag./ Johanna

    SvaraRadera
  78. Ingeningenting15 mars 2013 19:53

    Det borde vara obligatoriskt att läsa din blogg (framför allt för ungdomar som tror att de lever för evigt).

    För innehållet förstås - men mest av allt för ditt sagolikt vackra berättande språk.
    I den här världen av ynklig språkbehandling är dina texter som ett renande vatten. Jag önskar att den finns för evigt

    SvaraRadera
  79. Den här hösten och vintern har inneburit en vändpunkt för mig på ett tidigare trivialt plan. De existentiella frågorna tar allt större plats i mitt tänkande ju mer du delar med dig av din hjärtslitande resa.
    Jag försöker placera in mig själv i en större kontext
    än den vardagliga bubbla jag egentligen befinner mig i.

    Tack för att du öppnar mitt medvetande för vad som verkligen är viktigt. Med kniven mot strupen är det trots allt kärlek och samhörighet till sina nära som betyder mest under min tid i jordelivet. Materiella och statusmarkerande ting bleknar i skuggan av den sanna kärleken.

    Jag tror (och jag hoppas) att livet bara tar en annan vändning vid dödsögonblicket. En uppgradering av något slag. Fram tills dess kan vi bara leva här och nu. Det gör du i hög grad. Jag beundrar dig för att du inte låter sjukdomens klor hålla dig fastnaglad och isolerad. Är upprymd över att du korsar Atlanten och kramar ur de söta dropparna av livet tillsammans med dina nära.
    Gör detta så länge du orkar.

    Famntag /Brita

    SvaraRadera
  80. Tjena mannen!
    Efter att ha fått på moppe av någon då j rekommenderade en god ( mitt tycke) bok; Konsten att leva innerligt) - vilket jag står, sitter å ligger för: dristar j mig att ånyo tipsa om en annan - en som sonen min inte orkar läsa då den berör honom alltför mye...jo, han HAR läst, men det är enorma äggskalsvägar att tassa lätt på - för honom. Och för mig.
    Hursom: James Crumley (givet på ängälska).
    Take your pick - en god första bok i mitt tycke är den som påminde mig om dig i baren: kommer inte ihåg titeln,
    men handlar om en solkig, ren, alltför klarynt i whiskyångorna man. PI, feset uppdrag-hitta en snubbe som dragit från frun. Hittar honom (knappt) på en skitig saloon där det ligger en go bulldog som sippar whiskey.
    Sen sveps berättelsen vidare "som om du hade skrivit den" INTE.
    Men du tangerar i dina texter från Den Stora Demokratin i Väster.
    Just a humble but persistent tip from
    gammal dalakulla.
    Må!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min intuition säger att det blir bäst för dig att behålla dina boktips för dig själv. I bästa välmening, r

      Radera
    2. Hej du okände vän. Min för det mesta pålitliga känsla "säger" mig i all ödmjukhet att boktips är till för alla.
      Och ställer mig undrande till "...att det blir bäst för dig..."
      Vill du veckla ut dina ord -din mening med detta? Detta frågat ity du inte har en aning om vem jag är :)
      Ty det är väl ett storartat och tillförne inte sett ställe vi har fått av Kristian, detta forum?
      Här erbjuds utrymme och givmildhet att med-dela olika människors tankar och känslor.
      Stringent språkbruk,varma kramar på den här siten -allt är viktigt.
      För oss.
      Och måhända Kristian, om det är något han väljer att läsa av många olika yttringar i form av orden.
      Med vänlig hälsning till "Anonym"

      Radera
  81. Det är dags att börja leva mitt liv nu, du berör och väcker upp min livslust, TACK för att du får det omöjliga att bli möjligt / Christina

    SvaraRadera
  82. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  83. Tack för en storartad berättelse...
    Kram

    SvaraRadera
  84. Kram kram kram. Susanne.L

    SvaraRadera
  85. Häpnar, våndas och förtrollas.

    Tack!

    /Maddie

    SvaraRadera
  86. Du får mig att tappa andan Kristian. Bokstavligen att tappa andan du tappre man. Passerade en vägskylt där det stod Kvarnsveden, påväg mot en skidsemester...
    Styrka till dig. Rebecca

    SvaraRadera
  87. Underbara, underbara människa. Sjukdomen tar och tar, men du bara ger och ger och ger. Du ger mig gåshud, en klump i bröstet och en sådan andlöshet i det du delger oss att jag bara kan sitta här och stirra stumt på det du skriver. Jag har aldrig kommenterat på din blogg förut, men jag läser den ofta, ofta. Tack för att du finns, och vet att vi är många som aldrig kommer att glömma.

    /Rose-Marie

    SvaraRadera