söndag 24 mars 2013

Som sluttningarna vid djävulens pass


Motellet ligger några kilometer söder om Lake Tahoe. Utanför fönstret står en rostig Toyota Chinook från 1974. Buskarna på andra sidan parkeringen ser ut att vara gjorda av guld. Tallarna som förvuxna enar. Jag tror att snowboardåkarna i rummen till höger röker gräs. Solen börjar gå ner. Och jag kan inte tänka en tanke klart.
   Har haft svårt att prata, även i dag. Skriver till slut några ord. Tittar upp. Ser främlingen i spegeln. Hatar vad jag ser. Hatar att jag hatar just det.

Vi hade tänkt åka in till staden, vars huvudgata kantades av hotell, hotell och ytterligare hotell, men mina vänner får åka själva. Jag orkar inte. Jag har en glöd i huvudet att släcka.

Tankarna kolliderar med varandra. Löper amok. Skapar kaos. Gör att jag inte vet var jag ska börja.
   Andetag.
   Ställer alla väskor i rummet på rad.
   Lägger alla papper på nattygsbordet efter en rak linje.
   Slänger allt skräp i papperskorgen.
   Tar ännu ett andetag.
   Tystnaden.

Vi var ute och vandrade i dag. Stannade vid en utkikspunkt över Mono Lake. Såg kalkvita klippformationer sticka upp ur vattnet ett par kilometer nedanför oss. Utan någon större överläggning började vi att gå. Nerför slänten. Genom buskarna – med barr, med taggar, med torkade grenar. Jag rusade fram som en brunstig älgtjur, flera meter framför mina vänner som egentligen är i elva gånger bättre form än mig själv. Kanske var det något i luften, den tunna. Kanske var det bara att jag var så förbannat trött på min egen utmattning att jag behövde bevisa något – för mig själv och ingen annan. Över den myrliknande ängen svävade jag som en alv över fukten, samtidigt som de andras skor blev blötare och blötare. Buskagen var knähöga, slog mot de allt gråare byxorna – samma byxor som sitter sämre, längre ner för varje dag som går. Plötsligt skrämde jag iväg en kanin, snabb som en missil. Några skallerormar fanns däremot ingenstans att finna. Jag undrade för en stund om jag skulle skratta mig till döds om jag blev biten av en sådan. Det vore, trots allt, ganska komiskt.
   Efter en stund var vi framme. Vi klev upp på strandens första stenar. Blickade ut. Lugnt vatten. Tom himmel. Ömtåliga klippor, trots de spetsiga formerna. Vi blev ståendes i några minuter, mest tysta, som jag minns det. Sedan började vi gå. Mot huset högst uppe vid brantens topp kilometer ifrån oss, på alla sätt påminnande om Overlook Hotel, platsen där världens bästa skräckfilm gestaltar en författares inferno över att hantera orden. Jag tror nu att jag vet hur det känns.
   Bara jobb och ingen lek gör Kristian till en tråkig pojke.

Under dagens bilfärd stannade vi hastigt till i Bridgeport, en ort så trygg i sin litenhet bland de enorma bergskedjorna att invånarna lämnade bilarna med motorerna på när de gick in till posten för att uträtta sina ärenden. Vi snurrade fram en predikan bland radiostationerna och hörde en fanatisk röst lägga märke till obegripligheter i Bibeln. Frekvensen stördes i höjd med sluttningar härjade av skogsbränder. När vi passerade Devil’s Pass lyssnade vi på när The Band sjöng om hur gamla Dixie gick åt helvete. I det ögonblicket var alla vänner som jag någonsin känt vid min sida, även om de inte var medvetna om det då.

Nu. Just nu ser jag himlen rodna. Försiktig förälskelse. Känner mig fortfarande sliten efter Vegas. Värk. Kramp. I syndens näste hade jag i ännu större utsträckning kunnat uppleva skräck och avsky. Men just i detta nu känner jag starkare och starkare hur mannen och hans vita Dodge Challenger är på väg i kapp. Hela mitt väsen vet. Darrande hud. Köldslaget blod.
   Rovdjursfrossa.
   Jag tror till och med att den tystlåtna mannen är här på motellet. I samma hus som detta sitter döden med en cigarett. På sängkanten. Fullt påklädd. Jag sätter haspeln för dörren. Ser till att den är låst. Drar för gardinen. I min ensamhet kanske jag är säker. Jag ger det ett försök. Ett till. Och ett till.
   I huvudet fortsätter verkligheten att brinna.


64 kommentarer:

  1. Magiska ord från en extra ordinär man! Du berör och inspirerar, väcker känslor och skapar hopp! Tack!

    SvaraRadera
  2. En stor varm kram till dig på vägen! <3

    SvaraRadera
  3. Att få en cancersjuk mans flykt från det oundvikliga att bli en spännande roman, kräver sin författare. Du är briljant, Kristian, briljant. Och jag avundas dig dina vänner men är lycklig att du har dem. Av mig får du värme, så mycket det går, om än på distans och av en anonym beundrare...

    SvaraRadera
  4. Tänker på dig ofta! All kärlek till dig <3

    SvaraRadera
  5. Varm kram till dig du underbara man. // Lisa

    SvaraRadera
  6. Tänker på dig Kristian. Livet varar inte för alltid för någon, däremot så lever människor kvar i saker, i andra människor, i platser, i ord. Genom din blogg har jag lärt känna kanske inte dig, men i alla fall en del av dig och du framstår som en väldigt fin person. Jag önskar bara att livet inser att du inte levt färdigt än och håller dig kvar i hundra år till. Minst! Kram, Oskar

    SvaraRadera
  7. Det enda vi vet är att vi skall dö. Hur hemskt det än kan låta, och hur utjatat det än är, så är det faktiskt så enkelt. Om 100 år är vi alla minnen. Alls som finns på jorden nu, som är över 30 år kommer alla att vara stoft då. Jag är inte rädd för att dö. Har sett döden på nära håll. Vaknat upp brevid min älskade som hade somnat in.
    Jag är inte rädd längre, för jag har insett vad som är viktigt i livet, att man mår bra, och har bomull i magen istället för spik. Saker är helt oviktiga.Så enkelt är det...tror jag. Hoppas dessa ord är till tröst för dig Kristian

    J

    SvaraRadera
  8. Skallerorm! En bekant blev "botad" cancermonstren försvann.
    Så var han i skogen och blev biten av en fästing och DOG.
    Ja du man kan skratta åt detta nu...

    Kristinan du behöver inte låsa etc. Du är långt ifrån färdig ännu. Kramizar från Gunsan.

    SvaraRadera
  9. Mono lake, du har valt ett vackert ställe att resa. Har själv gått och funderat rundt den stranden. Inte samma tankar, men ändå. Såg inte någon skallerorm heller, men blev biten av en bedbugg i Bishop. Hoppas ni besöker General Sherman, är inte religös men det stället gör en nästan det.
    Ni får ha en trevlig resa vidare.

    Mvh Jimmie H

    SvaraRadera
  10. Jag tänker ofta på dig Kristian. Senast idag på förmiddagen tänkte jag på dig och önskade att du skall vara med på utgivningen av din bok. Det händer rätt snart. Vad underbart.

    När jag läste meningen "jag rusade som ......" liknade jag ditt sätt min pappas sätt att hantera sin situation.

    Min pappa är helt blind och han blev det i vuxen ålder. Tidigare, i sin bästa ålder och innan han blev blind var det ingen som kunde komma ikapp honom. Min pappa har mycket ångest efter det han förlorade synen.
    Ibland skämtar jag med honom och säger, när vi är ute på promenad, att han är mycket snabb trots sin ålder och blindhet. Jag skämtar och säger att man skulle kunna tro att han är 20 år. Det sätter fart på honom så jag nästan inte hänger med i hans takt. Jag ser på honom att han ler och jag ler också.
    Min pappa är blind och gammal. Du är visserligen ung men märkt av den förbannade cancern och behandlingarna.

    Jag önskar dig kraft och styrka, att du skall bli frisk, att du skall få en egen familj med fru och barn och att du skall leva i många många år.

    Ta hand om dig Kristian. Kram. N.B

    SvaraRadera
  11. Dina ord är magiska, du får ihop bokstäverna en efter en till en fantastiskt vacker berättelse. Styrka och kraft! Kram Ester

    SvaraRadera
  12. Du är så grymt bra Kristian som tacklar cancerjä-ln med rå livskraft.
    Keep up the god work.
    But have most of all skoj! annars.....tråkig pojke!
    Älskar dig för din styrka och känslighet.

    SvaraRadera
  13. They say a restless body can hide a peaceful soul
    A voyager and a settler, they both have a distant goal
    If I explore the heavens, or if I search inside
    Well, it really doesn't matter as long as I can tell myself
    I've always tried.
    (ABBA - Move on) //Maria

    SvaraRadera
  14. Hej. Jag måste åka till Amerika jag med. Att läsa Dina skildringar är som att se på en roadmovie på stor vit duk. Men bioljud. Jag kan höra ljuden från Vegas. Jag kan höra hur det låter när ni tar er fram genom snåren för att komma till sjön. Jag hör tystnaden ifrån sjön också. Jag hör musiken som spelas på bilstereon. Jag älskar blues. Kram.

    SvaraRadera
  15. Du finns i mina tankar hela tiden trots att vi inte känner varandra. Är nästan fixerad vid dina inlägg o tittar flera gånger varje dag om du skrivit något. Önskar av hela mitt hjärta att du ska hinna med det du satt dig för. <3

    SvaraRadera
  16. Du "vet inte var du ska börja" och så börjar Du och sedan flyter det på i strid ström av guldglittrande, svarta som vulkanlava som stelnat, röda som glödande stenar, rosa som himmel som rodnar, gråa som hopplöshet, blåa som horisonten ORD. Och jag dras med i strömmen och känner igen det Du beskriver.
    /r

    SvaraRadera
  17. Alla goda tankar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fantastiskt att Du orkar engagera Dig efter allt Du fått gå igenom, Sture! Så har vi hittat Din blogg också.

      Kristina Skog, Göteborg

      Radera
    2. Kristian har sagt "Våra liv blev inte som vi tänkt oss" - och det ger, tror jag, möjlighet att förstå varandra och känna empati, från djupet av oss själva.

      Radera
    3. Från djupet av mitt hjärta vill jag då säga att jag hoppas att både Du och Kristian snart får ett bättre liv. Du Sture är en vägvisare för hur en del av oss måste kämpa. Det har Du och Kristian gemensamt.

      Kristina Skog, Göteborg

      Radera
  18. Hoppas hettan i huvudet ger sig och att du orkar allt du önskar!

    SvaraRadera
  19. Nu har jag ägnat söndagskvällen åt att ta mig igenom hela din blogg, inlägg för inlägg, från början till dess nuvarande punkt. Du skriver fantastiskt bra. Dina formuleringar tar sig in under huden.
    Tack.

    SvaraRadera
  20. Bra skrivet.
    Det slår mig vilket bekymmer det måste vara att i ensamhet låta bli att bryta ihop. Att inte låta det ta fart och tappa greppet totalt. Att vara isolerad. Ensam. Isoleringscell kan väl aldrig vara sunt.

    Omänskligt!, skanderar dem.

    Ja, visst är det både osunt och omänskligt. Men som sjuk finns inte mycket till alternativ. Som sjuk är man alltid ensam. Sjukdomen som isolerar. Stöd och kärlek betyder mycket. Men i sjukdomen är man faktiskt helt ensam.

    SvaraRadera
  21. Det är först då man läst färdigt man inser att man hållt andan hela tiden...det är en fantastiskt historia du berättar. För jävligt bara att den är sann...

    SvaraRadera
  22. & det gör nästan ont i bröstet av din berättelse och man skulle ju så gärna vilja vara vara där och ge dig lite stöd och tröst, eller bara sitta bredvid och vara tyst och hålla din hand. Om det skulle göra det lite lättare. Men jag hoppas att du känner vårt stöd, vårt hopp och vår kärlek. För det är ett massivt stöd och en enorm kärlek som florerar här bland kommentarerna. & vi håller alla tummar för dig och vi tänker på dig.

    Fina du.

    SvaraRadera
  23. amerika bilderna är verkligen fantastiska! det är nästan som att man är där med dig, det sättet du beskriver din resa.

    SvaraRadera
  24. Den tystlåtna mannen har en Sidekick med sig, en som sitter bredvid när han kör, en som tar över det han avslutar, en ängel som följer med dig vart än du går,vart än du reser, du är aldrig ensam och alltid trygg med hans Sidekick aka din ängel. Ride On K.

    SvaraRadera
  25. Tack fina du. Tack för att du skriver. Tack för att du delar med dig. Tack för att du låter oss vara med när du gläntar på en dörr. Den dörr som vi andra inte är i närheten av att förstå vad den döljer. Jag har aldrig skrivit till dig förut. Jag är bara en i mängden. Jag sprang på din blogg av en slump. Jag är bara en i mängden av alla oss som hoppas. En av alla oss förtrollas av din fantastiska känsla för ord och för din förmåga att gestalta så att vi känner oss som någon som står bredvid och ser exakt samma sak. En av alla oss som ber för dig. Som hoppas för din skull. Jag är dessutom en av dem som hämtar mina barn lite tidigare på dagis tack vare dig. Som kryper ned hos dem och kramar dem lite extra varje kväll. Jag säger aldrig nej till en extra godnattsaga tack vare dig. Du har så vackert pekat på hur förgängligt allting är. Du är en människa som gjort mig till en bättre människa. En bättre mor. En bättre fästmö. Du är brorsan jag aldrig fick. Du är fantastisk. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint du skriver och så rätt du uppfattar Kristian.

      Radera
  26. ♥♥♥
    En Farmor

    SvaraRadera
  27. K,

    Kor sa det ryker. Slappa bromsen och leva i 180. Onskar dig allt du kan fa.

    Kram,

    L

    SvaraRadera
  28. Tack för dagens text. Hoppas vi ses i morgon.

    SvaraRadera
  29. Mitt i allt det allvarliga skrattar jag högt... hann tänk tanken om skallerormen innan jag läste till punkt! Livet är bra märkligt och skört mest jämnt och ständigt om man tänker efter... så lite vi vet och ändå alltför mycket!
    Dina ord berör! <3
    Kram Åsa

    SvaraRadera
  30. Finaste Kristian. Ord kommer inte lätt till mig just nu. Jag vet inte vad jag ska skriva för att trösta dig i allt det svåra du går igenom. Du ska veta att du är en underbar person. På grund av dig är det många som blir mer rädda om varandra, tänker på vad som är viktigt och förstår att kärleken är det viktigaste av allt. Hoppas av hela mitt hjärta att du inte behöver ha det så svårt och att du inte har ont. Just nu rinner tårarna och jag ska be för dig i nattens tystnad. Varm kram till dig/ Marianne

    SvaraRadera
  31. Du har påverkat mig Kristian. Fått mig att inse vad jag längtar efter och vad som betyder något för mig. Tack tack tack. Fan vad jag gillar dig! Tänker på dig, skickar över all värme och styrka jag kan.

    SvaraRadera
  32. Varma tankar till dig!
    Anna K

    SvaraRadera
  33. Kristian, jag ser oxå din spegelbild - genom din blogg - du är stark, smart, mjuk, känslig, omtänksam, rolig, vacker ända inifrån och ut - och modig.
    Önskar att det går att ändra på din diagnos och du finns med i mina böner!

    Du är så älskad.

    / Viktoria

    SvaraRadera
  34. Livskraft. Hopp. Värme. Humor. Din gåva till oss.

    SvaraRadera
  35. Glad att läsa varje inlägg från dig. Tack för att du orkar och lever.

    SvaraRadera
  36. Hej Kristian!
    Hittade din blogg i tidningen Hälsa.
    Efter som jag själv är sjuk(kronisk trötthet) så har jag fått tag på en bok HEALINGKODEN av Alexander Loyd och Ben Johnson. Ben blev själv frisk från ALS med hjälp av HEALINGKODEN. Väldigt intressant bok, byggd på forskningar och vetenskap. Det står även hur man ska göra en "behandling" som man utför på sig själv och stärker immunförsvaret. Finns många som blivit frisk från alla möjliga sjukdomar, cancer, MS, depression m.m
    Boken finns på Bokia.se.
    Boken har även en hemsida www.healingkoden.com
    Rekommenderar denna bok för alla som inte har bra hälsa.
    Kram Helen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är tydligt, att du inte läst Kristians blogg. För då hade du inte skrivet denna kommentaren!
      Kram

      Radera
    2. Helen.Bry dig inte om svaret här ovanför
      Du vill bara väl med din kommentar!
      Kristian har skrivit i ett tidigare inlägg att alla tips blir för mycket ibland.

      Förstår att du inte har det lätt med din egen sjukdom.Önskar dig en bra dag.Varma hälsningar/ Maria

      Radera
    3. Smart ställe att göra reklam för kvacksalvarböcker. Med tanke på de tusentals som läser den här bloggen, som ofta själva är sjuka och finner tröst i det Kristian skriver.

      Radera
    4. Jag har också hört om den boken. Du som rekommenderar den kan väl säga också vad det går ut på. Självbehandling. Man skall använda sin egen kraft, i det här fallet händerna för att ge energi till sig själv.En sorts energiåtervinning. Gud skall ha uppenbarat den här läkekonsten. Jag har sagt det förut i den här bloggen och gör det igen. Man måste lära sig skilja på andarna, att be om att få det omdömet, annars lyssnar
      man på vad skit som helst. Det är riktigt farligt att lyssna på falska profeter men nyttigt att lyssna på det som är äkta.
      Kristian har, om man kan läsa innantill, en stark andlig kraft som är med honom. Om han skall genomföra någon behandling så kommer han att med hjälp av den kraften antingen ta sig dit av egen kraft eller få kraften att fråga efter vad han söker. Så är det med den saken!Det är inte förrän han frågar som vi andra skall svara, och då med seriöst omdöme.
      Gud dömer den som förleder andra !!

      Lydia Nordin, Hudiksvall

      Radera
    5. Kristian har nu så många gånger tydligt och skarpt sagt ifrån att han INTE vill ha tips och råd, så nu borde det väl ha gått in i huvudet även på de mest trögtänkta. Det han skriver är inte att det blir lite för mycket tips ibland utan att de driver honom till vansinne. Någon som fortfarande inte förstår? Läs i så fall Kristians inlägg från 24/1, 31/1 och 8/3 .

      För övrigt vore det också skönt att slippa religiöst dravel i kommentarsfältet.

      Marie Sjöström

      Radera
  37. Döden suger rävpung när den kommer oinbjuden. Stay strong. You're gonna rock the after lite so farking hard Kristian. I know it. Peace out/ Sara down under

    SvaraRadera
  38. Vacker bild och vackra ord. <3

    SvaraRadera
  39. ❤ Kristian fina du,

    Den så tystlåtna chauffören i den kritvita Dodge Challenger som frustade sig fram på motorvägen genom öknen, hans framfart misstar sig ingen på. Han är en hjärtlös typ som ingen vill veta av, även om han fått för sig att stanna på samma motell är det inte dig, Kristian han är ute efter just nu.

    När jag på söndagen spenderade min tid på arbetet, kom jag på mig själv att tänka hur jag hamnade här i den svarta katedralen som du skapat, du vet den med de små ljusstrimmorna i, som fylls med mer ljus från olika håll. Den som fylls av anonyma människor som du inte känner eller vet vilka vi är, som beundras av dina alltid så välskrivna inlägg, så avskalat, så starka ord som inte lämnar någon oberörd.
    Jag vet varför jag dröjer mig kvar, för han med främlingens ansikte i spegelbilden gör avtryck.
    Ordens mästare, ja just du Kristian gör texterna så levande att vi kan både känna din smärta men även se det vackra du upplever när du ”låter livet ta plats medan man fortfarande lever”.

    Önskar så att dina texter fick ha en annan innebörd än den smärta, kramp och värk som du får utstå. Likt rovdjurets framfart får det dina tankar att kollidera och skapa ett kaos, vem som helst skulle tappa fokus i din situation.

    Någon skrev i ett kommentarsfält att de som läser bloggen är de som ofta själva är sjuka och finner tröst i det du skriver, kanske är det så...men...jag kan säga direkt att jag är inte här av den anledningen alls, utan jag imponeras stort av den som har ”ordens makt” och jag är kräsen, mycket kräsen.

    Njut så mycket du kan av din resa och jag måste tillägga att bilden med de kalkvita klippformationerna var otroligt vackra.

    All respekt och kärlek till dig, Kristian och ”dina hjärtas slag”.

    Kram fina du ❤ med din fina familj o dina underbara vänner
    Maggie (Örebro)

    SvaraRadera
  40. Kan inte skriva något idag, sitter bredvid och håller koll på dörren. Får jag lägga en arm om dina axlar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får känslan av att du känner vår fina Kristian personligen. Är det så? Dina få ord har något så internt och så vackert vemodigt över sig. Kram.

      Radera
    2. Nej, men mitt hjärta svämmar över av ömhet för honom. Tack för dina ord.
      Kram tillbaka.

      Radera
  41. Älskade Vän.Känns som jag känt Dig i evigheter

    SvaraRadera
  42. TACK för att jag får ta del av din resa...
    Du delar med dig av det du upplever lika skarpt i bilder som ord, grymt begåvat!

    Mitt favoritband sedan 30 år tillbaka har släppt ett nytt album och delar av texten i den låt jag har fastnat mest för lyder så här:

    I can’t hurt but I still feel
    I know that life’s a battlefield
    When a time get tough
    I’m a soldier

    When it’s time to the fight
    It’s just my side right on my side
    I’m an army of one
    I’m a soldier

    Just de orden fick mig att tänka på dig...
    En krigare, en fighter...och ibland spelar det ingen roll hur många man har med sig, hur många som bryr sig om och hur många som älskar...

    Vissa strider utkämpar man själv ändå...
    Man är en enmansarmé..an army of one...

    Kanske vi vet med oss allihop hur kampen ska sluta,
    men du imponerar på mig med din livsglädje, din livslust och nånstans inom mig finns självklart hoppet om att du ska få mer tid, bra tid..

    Ja, du...det är så mycket jag vill skriva om hur du berör mig.
    Inte bara i din sjukdom eller den kampen utan även med dina ord. Det är en stor sorg att den jag anser vara en av vår tids största författare och poeter kanske inte finns kvar hos oss så länge till, och jag hade ju velat läsa och njuta av så många fler ord från dig.
    För skriva kan du!

    All kärlek!
    mia mitt i natten



    SvaraRadera
  43. Jag vet, sedan en tid, inte längre vad jag ska skriva till dig.
    Jag läser dig andlöst, tacksam för varje inlägg som kommer.
    De bekräftar att du fortfarande lever.
    Jag följer dig och du skapar tankar och bilder som ingen annan kan.
    Jag är uppriktigt tacksam för att du orkar dela dig med oss.
    Önskar dig kraft.

    / B

    SvaraRadera
  44. Precis som signaturen "B" vet jag ibland inte vad jag ska skriva längre i mina kommentarer. Jag är bara glad så länge Du Kristian skriver nya inlägg och jag läser dem andlöst, som "B"(ovan).

    Jag känner också att jag vill vara försiktig med orden. Känner en stor ödmjukhet att jag får läsa här. Skulle vilja ge Kristian en kram på riktigt istället för att skriva "kram".

    Nu skickar jag en kram ändå med varma hälsningar Nina.

    SvaraRadera
  45. Vill inte, vill inte förlora dig... Varför får aldrig de vackra själar stanna här hos oss!!?...

    Du anar inte hur mycket du ger oss som följer dig här, vi som inte känner dig men som fängslas av dina vackra, målande ord, vassa berättelse och oundvikliga öde som är så orättvis..

    Tack för att du delar med dig, för att du är DU!

    Kramar & kärlek

    SvaraRadera
  46. Du skriver om mina trakter, där jag bor, där jag varit. Jag har suttit och dinglat med benen över kanten i Grand Canyon. Sett korparna surfa på vinden, och känt tvånget nästan ett kall att falla... Har kört vägen genom skogen ner mot Sedona, sett timmerhusen du nämner. Så andlöst vackert. Stort och urgammalt. Vegas, ja vad säger man? U.p.p.l.e.v.e.l.s.e. Mammoth Lakes, Convict, Mono Lake - den skarpa, kraftfulla naturen. Baren i Beverly Hills, mitt kontor runt hörnet.
    Att läsa om allt detta och se det genom dina ögon gör att jag uppskattar det mer. Något jag tar för givet. Hemma. Man blir alltid hemmablind. Nu, när jag sitter i Åre, tycker jag att detta är den vackraste platsen på jorden. Sverige. Himmelskt.
    Jag är så glad för din skull att du fick denna resa med dina närmsta vänner. Fantastiskt. Jag förstår att det hela känns overkligt. Verkligt overkligt. Att leva i nuet är ju det svåraste som finns.
    Just nu är jag frisk - jag önskar jag kunde ge dig lite av min tid. Lite av min styrka. Jag önskar dig allt gott i världen. Och mycket mycket mer. lili

    SvaraRadera